Det är mingel efter första dagen på den europeiska ungdomskonferens i Budapest, där jag fått äran att representera Sverige, när det händer igen: ”Du är från Sverige? Där har ni väl inga riktiga problem?” Det sägs med en blandning av beundran och avund. Som om jag representerar något mer än ett land. Som om jag är ett vittne från framtiden, eller kanske från ett idealiserat förflutet. Och jag vet inte riktigt vad jag ska svara.

För det Sverige de talar om - det Sverige som fortfarande fungerar som projektionsyta för Europas progressiva rörelser och som skräckexempel för dess reaktionära -  är inte det Sverige jag känner igen. Det är ett Sverige som finns kvar i berättelsen, men allt mindre i verkligheten.

Den klassiska socialdemokratiska modellen - det som i folkmun ofta kallas för Folkhemmet - byggde på ganska enkla, men kraftfulla principer: starka offentliga institutioner, hög generell välfärd, låg ojämlikhet och en aktiv arbetsmarknad där trygghet och produktivitet förstärkte varandra. Det var inte perfekt, men det var sammanhållet. Och framför allt: det var politiskt förankrat.

Den modellen har under lång tid monterats ned, steg för steg. Inte genom en dramatisk systemkollaps, utan genom en serie reformer som var för sig framstod som rimliga - valfrihetsreformer, skattesänkningar, effektiviseringar. Tills helheten förändrades.

Idag har vi ett av Europas mest långtgående system för privata vinster i offentligfinansierad välfärd. Vi har en skattesstruktur som i praktiken gynnar kapital framför arbete. Vi har en offentlig sektor där styrning allt oftare sker genom marknadslogik snarare än samhällslogik.

Och samtidigt - det är här paradoxen uppstår - lever bilden av Sverige kvar som om inget av detta hänt.

För många progressiva i Europa är Sverige fortfarande beviset på att jämlikhet och tillväxt går att förena. Ett argument i debatten, ett ideal att peka på. Medan för många på högerkanten är samma Sverige ett varnande exempel: ett land där staten gått för långt, där individen kvävs, där marknaden hålls tillbaka.

Båda talar om samma land, och båda har fel.

Det som gör situationen mer problematisk är att vi själva allt som ofta fortsätter spela med i berättelsen. Vi exporterar bilden av Sverige som välfärdsstatens kronjuvel, samtidigt som vi i praktiken rör oss i en annan riktning. Det skapar ett slags politiskt dubbellbudskap.

Utåt: ett symboliskt Sverige, fryst i sin mest framgångsrika period.Inåt: ett system där ojämlikheten ökar, där välfärdens kärnverksamheter pressas, och där tilliten - som en gång var modellens fundament - långsamt eroderar.

Det betyder inte att allt är trasigt. Sverige är fortfarande, i många avseenden, ett starkt samhälle. Men det är inte det samhälle omvärlden tror att det är. Det är inte heller det samhälle som dess egna medborgare förtjänar att leva i.

Det är kanske därför frågan som återkommer i mitt huvud här i Budapest inte är hur jag ska förklara Sverige för andra. Utan hur vi ska förklara för oss själva vad Sverige har blivit.

För någonstans mellan myten och verkligheten har något gått förlorat. Inte bara institutioner eller reformer, utan själva idén om vad modellen var tänkt att vara.

Jag vill kunna svara: jo, vi har problem - men vi har också en modell värd att försvara.

Men för att kunna göra det krävs först en mer obekväm insikt: Det “folkhem”-samhälle som omvärlden talar om är inte längre det Sverige vi lever i.

Och frågan är inte om vi kan försvara det som är kvar. Frågan är hur mycket vi har kvar.