2025 är på väg mot sitt slut. Politiken, plugget och livet är på paus, alla andas ut. För de flesta väntas bök och stök med släkten och för andra bara en tid att vara. Oavsett hur tiden spenderas är nog de allra flesta glada över att året nu börjar gå mot sitt slut - "mot nya djärva mål" som Olof Palme skulle ha sagt! 

Men en grupp som kanske inte känner av den kulinariska jultillvaron är våra kommunalarbetare. Medan borden dukas fulla med köttbullar, prinskorv och gravad lax så springer arbetare runt på äldreboenden, i hemtjänst och LSS och knegar på som vanligt. Deras arbete är en förutsättning för andras julefrid, ett slags Yin och Yang som allt för ofta tas för givet. 

2025 blev också året då frågan om minutstyrning i välfärden, primärt äldreomsorgen, kom upp på agendan. För den som inte är bevandrad med frågan handlar minutstyrning om att varje minut är detaljplanerad på jobbet, i äldreomsorgen kan det handla om tid för att duscha, mata eller medicinera sina omsorgstagare. 

Minutstyrning, som ibland också kallas för schablontider, leder till att hemtjänstpersonal tvingas stressa igenom arbetsuppgifter - 10 minuter har de på sig för att få brukare att gå på toaletten i exempelvis Umeå kommun, klarar man inte av det så förlorar nästa brukare omsorgstid. Detta leder också till moraliska vägval och svåra frågor som ingen människa ska behöva stå inför: ska jag trösta eller mata? Hinner jag båda?

För oss som står på löntagarnas sida är det uppenbart att minutstyrning och förmynderiet av arbetare som den skapar har förvandlat den redan tuffa arbetsmiljön till en slags dålig parodi på George Orwells 1984 blandad med valfri Dan Berglund-låt. Effektivisering är täckmanteln som målar denna smutsiga parodi till något eftersträvansvärt för arbetsgivare runt om i landet som söker lite extra klirr i kassan. 

När man berättar om detta blir de flesta antingen likbleka av skräck eller sprängröda av ilska, båda reaktionerna är givetvis befogade. Samtidigt har 10 års reallöneökning utraderats av inflation och passiv Tidöpolitik, något som i synnerhet slår hårt mot lågavlönade kommunalarbetare. Den ekonomiska politiken med jobbskatteavdrag och rutavdrag (bidrag) för Joakim von Anka-typer på Djursholm hade istället kunnat användas till ökade resurser i välfärden. 

Låt oss hoppas att 2026 blir året då vi återupprättar anständigheten i svensk politik med välfärden i fokus - att förbjuda minutstyrning genom lagstiftning hade kunnat vara en av många välbehövliga julklappar för våra välfärdsarbetare. Det är de värda. 

Kalle Jilder, redaktionen