Christopher Nolans The Odyssey är inte den mest trogna filmatiseringen av Homeros klassiska epos. Den är inte heller den mest emotionella – där tycker jag fortfarande att EPIC: The Musical lyckas bättre med att ge Odysseus, Penelope och till och med gudarna ett mänskligt djup. Men Nolan gör något som varken Homeros eller EPIC egentligen försöker göra. Han ställer frågan om vad Trojas fall innebar för världen omkring berättelsen.

Precis som Ridley Scotts Exodus: Gods and Kings är detta en film som inte främst försöker återberätta en klassisk berättelse, utan använda den för att ställa nya frågor. Alla svar övertygar inte, men frågorna gör det.

Filmen följer i stora drag Homeros struktur. Odysseus möter de välkända öarna, monstren och prövningarna på sin långa resa hem till Ithaka. Vissa episoder fungerar mycket väl, andra känns mer som stationer på vägen än organiska delar av huvudberättelsen. Särskilt jättarnas ö och häxan Kirke hade gärna fått antingen klippts bort eller ta större plats och knytas närmare filmens övergripande teman.

Den största skillnaden mot originalet ligger dock inte i handlingen, utan i perspektivet.

Hos Homeros handlar Odysséen främst om hemkomsten – nostos. Hos EPIC handlar den om människorna och deras känslor. Hos Nolan handlar den om världen efter Troja.

Vad händer när ett av den kända världens mäktigaste riken inte besegras genom styrka, utan genom list?

Det är en fascinerande fråga.

Filmen antyder att Trojas fall blev början på något större än en militär seger. När tillit kan användas som ett vapen – när en gåva visar sig vara ett bedrägeri och fredstecken blir ett verktyg för krig – förändras också samhället. Nolan kopplar detta till bronsålderns kollaps och sjöfolkens framväxt. Historiskt är sambandet långt ifrån självklart, men som idé är det både djärvt och tankeväckande.

Tyvärr stannar filmen ofta vid just antydningar.

Den berättar att världen förändrats mer än den visar det. Odysseus beskriver sig själv som en del av det problem som sprider sig över Medelhavet, men publiken får sällan uppleva hur misstron faktiskt förändrat människors vardag. Ithaka och Sparta känns fortfarande som relativt stabila samhällen där gästfrihet och tillit fungerar ungefär som tidigare. Resultatet blir att filmens stora historiska idé ibland känns pålagd ovanpå berättelsen, snarare än naturligt framvuxen ur den.

Samma sak gäller xenia – den heliga gästfriheten som genomsyrar Homeros värld.

Filmen gör den till ett återkommande tema, men förutsätter ofta att publiken redan känner till dess betydelse. Friarna hos Penelope bryter ständigt mot xenia, samtidigt som de skyddas av samma norm de missbrukar. Det är egentligen ett mycket intressant politiskt dilemma: vad händer när människor använder samhällets regler för att underminera just de reglerna? Men även här hade filmen tjänat på att visa mer och förklara mindre.

Det kanske mest intressanta i Nolans tolkning är ändå Odysseus själv.

I Homeros är han mannen vars list både räddar och fördärvar honom. I EPIC får han ett rikt emotionellt liv. Hos Nolan blir han framför allt en man som bär skulden för Troja.

Jag hade önskat att filmen gått ännu längre.

Den mest avgörande episoden i hela berättelsen – mötet med cyklopen Polyfemos – blir här mest ett ytterligare hinder på vägen. I Homeros är den istället en spegel av Odysseus karaktär. Hans intelligens räddar honom, men hans högmod leder till Poseidons förbannelse. Där blir hans egna val motorn i berättelsen. Hos Nolan blir han oftare en man som reagerar på världen än en som själv fortsätter forma den.

Kanske är det därför filmens mest spännande tanke aldrig riktigt får blomma ut.

Athena är Odysseus främsta beskyddare – gudinnan för vishet, strategi och civilisation. Men om Odysseus seger genom list också bidrar till att underminera den tillit som civilisationen vilar på, uppstår en fascinerande paradox. Kan samma intelligens som bygger samhällen också bli det som börjar rasera dem?

Filmen ställer frågan, men besvarar den aldrig fullt ut. Och kanske är det just därför jag ändå tycker om den.

En bra film behöver inte ge alla svar. Den behöver inte ens vara den bästa tolkningen av sitt källmaterial. Ibland räcker det att den får oss att vilja återvända till originalet.

Efter att ha lämnat biosalongen ville jag läsa Homeros igen. Jag ville lära mer av Odysséen. Jag ville återvända till EPIC: The Musical. Framför allt ville jag fortsätta fundera över de frågor Nolan försöker ställa.

Vad händer med ett samhälle när tillit blir ett vapen?

Vad kostar egentligen en seger?

Och kan civilisation överleva om dess egna normer används för att besegra den?

Det är inte säkert att Christopher Nolan lyckas knyta ihop alla sina idéer. Men han lyckas göra något som få moderna filmatiseringar av klassiska verk gör: han påminner oss om att tre tusen år gamla berättelser fortfarande kan användas för att ställa nya frågor om vår egen värld.

Det är skäl nog att se filmen.