När världens ledare i november samlades på FN:s klimattoppmöte COP30 i Brasilien för att diskutera vår planets framtid stod en sak klar: det är vi unga som kommer leva längst med konsekvenserna av besluten som fattades där.

Sorgligt nog var detta årets COP inte bara första gången på flera år utan en svensk minister på plats. Det var också första gången på över ett decennium som Sverige saknade ungdomsrepresentanter i den officiella delegationen. Det är inte bara beklagligt, det är ett direkt steg bakåt för ungas inflytande i klimatfrågan, i en av vår tids mest avgörande politiska processer.

I år deltog jag på COP30 som svensk ungdomsrepresentant från civilsamhället och, till följd av regeringens beslut, som den enda svenska ungdomsrepresentanten på plats. Detta skedde inte tack vare stöd från mitt eget land. Min resa finansierades till stor del av det nederländska utrikesdepartementet. Det är nästan pinsamt att behöva säga.

COP-mötena är redan bland världens mest exkluderande processer. Höga kostnader och byråkratiska hinder gör det svårt för civilsamhället, och särskilt unga, att delta. Ändå gör våra röster skillnad. Barn och unga nämns i flera COP-beslut just för att vi har varit där, drivit frågorna och visat att vi kan påverka. När Sveriges regering nu stänger dörren till den svenska delegationen skickar man en tydlig signal: våra röster är inte viktiga nog.

När jag lyfte Sveriges omprioriteringar för andra EU-länders delegationer möttes jag av ren förvåning. Sverige har internationellt gått från att vara en ledstjärna i klimat- och miljöpolitiken till att bli ett skräckexempel. Detta trots klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtaris verklighetsfrånvända uttalanden om utsläppsminskningar. I december presenterade Naturvårdsverket siffror för 2024 som visade en ökning på hela sju procent, varav 24 procent i transportsektorn. Detta är den största utsläppsökningen i Sverige sedan 1990, med undantag av återhämtningen från finanskrisen år 2009. 

Självklart ska inte klimat- och miljöministern resa till Brasilien under en graviditet när det finns medicinska risker, men att inte skicka något annat statsråd som ersättare säger allt om regeringens prioriteringar, inte minst att statsminister Ulf Kristersson valde att prioritera en Timbro-konferens i Estland framför FN:s viktigaste möte om vår tids största ödesfråga.

Just nu missar Sverige samtliga miljömål och riskerar höga EU-böter, pengar som i stället hade kunnat gå till själva omställningen. Samtidigt pågår en debatt inom vissa Tidö-partier om att “skrota de svenska klimatmålen”. Det är lika absurt som att låta sitt hus brinna ner för att man annars hade “blivit andfådd av att släcka branden”. Klimatkrisen går inte att ignorera bort, det är bara nu och tillsammans vi kan släcka den här branden.

Utanför Sveriges paviljong på COP30 i Brasilien

Jag insåg snabbt att min roll på COP30 inte var att påverka förhandlingarna, utan att synliggöra vad som pågår i Sverige och få ut det i svensk media. Det ledde till en lång intervju med Aftonbladet som hamnade på förstasidan med rubriken ”Melker, 24, ’jag skäms över att vara svensk’”. Citatet var taget ur sin kontext, men sannolikt nödvändigt för att nå fram. Rubriken väckte, som väntat, starka reaktioner och kort därefter började högerns hatmejl strömma in.

Dagen efter hörde flera S-studentkompisar av sig och undrade hur jag mådde. Då visade det sig att en av Ulf Kristerssons sekreterare hade kontaktat Aftonbladet för att påpeka att jag var medlem i S-studenter, vilket senare lades till i artikeln. Detta resulterade i en eskalering med persondrev i både högerpolitiska kanaler och på sociala medier. 

Jag var inte på COP30 som S-student och hade inget förtroendeuppdrag inom vare sig S-studenter eller partiet vid tillfället. Jag företrädde civilsamhället på plats, ändå hängdes jag ut som socialdemokrat. Har vi inte föreningsfrihet i Sverige? Ska alla med minsta koppling till oppositionen misstänkliggöras och exponeras? Var går egentligen gränsen?

Det sorgligaste anser jag inte är drevet eller hatet i sig, utan att regeringen väljer att lägga tid på att hänga ut ungdomsrepresentanter i stället för att föra dialog med oss. I stället för att bemöta vår kritik vidarebefordras vi till närmaste trollfabrik.

Trots att årets COP-beslut var en stor besvikelse fanns det ändå ljusglimtar. Civilsamhället, unga och urfolk visade med all tydlighet att människor är redo för en verklig, folklig och rättvis omställning. I vår gemensamma kamp för att bli lyssnade på krävde vi tillsammans en självklar sak: en plats vid förhandlingsbordet.

Vi behöver bli fler som engagerar oss och höjer rösten i det offentliga rummet. Här har både S-studenter och SSU ett stort ansvar att driva på för en effektiv, klass- och rättvisebaserad klimatpolitik. En politik som inte bara står i våra åsiktsdokument, utan som vi också är ute och driver, på vårt sätt.

Det är dags att sluta outsourca klimatpolitiken till andra partier. Socialdemokratin måste ha en egen, stark klimatpolitik. Den polariserande pekpinne-debatt som präglat de senaste 20 åren har misslyckats. Den har ställt människor mot varandra, gjort klimatfrågan till ett kultur- och moralkrig, bidragit till att klimatpolitik i dag uppfattas som en smal vänsterfråga och resulterat i att många människor tyvärr går i försvar och  förminskar så fort som klimatfrågan ens nämns.

Här finns en enorm möjlighet att forma en klimatpolitik som är folklig, effektiv och pragmatisk. En som bygger på rättvisa, gemensam omställning och materiella livsvillkor, som inte lämnar någon i sticket. En vidareutveckling av våra tidigare idéer om det “gröna folkhemmet”. En socialdemokratisk klimatpolitik som ser den gröna omställningen som en möjlighet att inte bara bygga upp ett hållbart samhälle, utan också återta ett starkt välfärdssamhälle, efter år av urholkning och marknadsstyre där människor allt oftare behandlats som affärsmöjligheter snarare än medborgare. Omställningen ska inte bara minska utsläppen, utan också återuppta det gemensamma, starka samhället och lägga grunden för ett nytt, grönt folkhem. 

Genom stora statliga investeringar i jobb, infrastruktur och välfärd ska omställningen förbättra människors materiella livsvillkor, så att klimatpolitiken inte sker på vanligt folks bekostnad. Oxfam Sverige kom nyligen ut med en rapport om att Sveriges rikaste släpper ut mer på ett år som normalsvensken gör på 30 år. Här har vi ett problem som vi borde prata mer om. De som släpper ut mest borde bidra mer till omställningen. Det kan exempelvis ske genom en klimatvärnskatt och gröna arvs- och gåvoskatter, där intäkterna finansierar en rättvis och gemensam klimatomställning för oss alla.

Greta-vågen har ebbat ut, men klimatkrisen är mer akut än någonsin. Det kräver att vi byter både retorik och taktik. För oss unga är detta inte abstrakt politik, det är vår framtid. Vid ett regeringsskifte måste vi unga också hålla våra egna politiker ansvariga. Klimatet ska vara vår fråga.

Detta handlar om mer än isbjörnar, skogsbränder och snöfria vintrar. Det handlar om vårt samhälles överlevnad. När ekosystem som ekonomin är beroende av kollapsar riskerar vi inflation, ekonomiska kriser och politisk radikalisering. Historien visar vad som händer med demokratin i sådana tider.

Det är vi som ska leva i den värld som formas nu. Därför måste vi höja våra röster, formulera en stark, tydlig, effektiv och socialdemokratisk klimatpolitik och organisera oss i dessa kristider. Vi unga har helt enkelt inget annat val.

Melker Wargbaner, redaktionen