När detta skrivs är det fortfarande oklart vem som kommer att regera Sverige. När texten läses kanske vi vet. Men oavsett vem som till slut samlar 175 mandat förändrar det inte den fråga som gnagt sig fast hos mig under valnatten: Vad bör egentligen oroa oss mest – en socialdemokrati som inte förmår hantera sin egen kris, eller en folkrörelsedemokrati som långsamt håller på att försvinna?

Jag fruktar det senare mer.

Det innebär inte att Socialdemokratins situation är oviktig. Ett historiskt svagt valresultat måste tas på allvar, och det räcker inte att förklara ett val genom motståndaren eller konstatera att alternativet hade varit värre. Socialdemokratin måste kunna formulera varför människor ska rösta för socialdemokratisk politik, inte bara varför de ska rösta mot Sverigedemokraterna eller en högerregering.

Men partier kan förändras. Partiledningar kommer och går, strategier överges och nya generationer tar plats. Socialdemokratin har överlevt valförluster, partisplittringar, ekonomiska kriser och enorma samhällsomvandlingar. Det finns ingen garanti för att partiet löser sina problem, men möjligheten finns.

Jag är betydligt mindre säker på att detsamma gäller folkrörelsedemokratin.

Det som inte bara kan återställas

Det är lätt att betrakta studieförbund, folkhögskolor, föreningslokaler, ungdomsorganisationer och folkrörelser som budgetposter. Ett anslag kan skäras ned och sedan höjas igen av nästa regering. Men pengar kan återställas betydligt snabbare än institutioner.

ABF är mer än ett organisationsnummer och ett statsbidrag, en folkhögskola mer än en byggnad och Palmecentret mer än ett kansli. Bakom institutionerna finns människor, erfarenheter, relationer och kunskap som byggts upp under generationer: den som vet hur man får människor att komma till ett årsmöte, den som lär nästa kassör hur ekonomin fungerar och cirkelledaren som några år senare lär upp nästa.

Det är social infrastruktur, och när den försvinner räcker det inte att några år senare återställa budgetposten.

Det finns heller inget självklart politiskt kapital för att om tjugo år bestämma sig för att grunda ett nytt ABF, bygga nya folkhögskolor och återskapa föreningarna, lokalerna och den demokratiska kultur som en gång omgav dem. Sådana institutioner kunde växa fram därför att det redan fanns människor som organiserade sig och såg bildning och föreningsliv som gemensamma demokratiska uppgifter.

Det är kanske just den insikten som gör mig mest rädd. Men den gör mig också förbannad.

Folkrörelsen måste vara just en folkrörelse

Om hotet mot folkrörelsedemokratin är verkligt kan svaret inte vara att vi sitter och väntar på nästa val.

Det värsta som kan hända den breda arbetarrörelsen nu är demoralisering. Att människor tappar tron på organiseringen, lämnar sina uppdrag och drar slutsatsen att engagemanget ändå inte spelar någon roll. Då spelar det snart mindre roll vad som händer om fyra år, eftersom rörelsen som skulle bära en politisk förändring samtidigt blivit svagare.

Arbetarrörelsens historia är inte en berättelse om människor som väntade på gynnsammare opinionssiffror. Den organiserade sig genom politiska kriser, ekonomiska depressioner, världskrig och perioder då demokratins egen framtid varit osäker. Den byggde fackföreningar, arbetarekommuner, studieförbund, tidningar, kooperation, Folkets hus och en mängd andra institutioner därför att människor tillsammans skapade den organisatoriska makt de tidigare saknade.

Vi kan inte kopiera 1900-talets arbetarrörelse. Samhället, arbetslivet och människors sätt att organisera sina liv har förändrats för mycket. Men vi kan återupptäcka principen bakom den och pröva gamla och nya former av organisering i vår egen tid.

Mer kamp och mindre partisnack. Inte därför att partipolitiken saknar betydelse, utan därför att arbetarrörelsen måste vara större än Socialdemokraternas opinionssiffra och regeringsinnehav. Fackföreningsrörelsen, hyresgästföreningarna, folkbildningen, studentrörelsen, ungdomsrörelsen och de lokala föreningarna kan inte reduceras till stödtrupper inför nästa valrörelse. De måste vara levande organisationer som bildar, organiserar och förändrar samhället också mellan valdagarna.

För om folkrörelsen hotas av nedmontering kan folkrörelsens svar inte vara kapitulation.

Det måste vara organisering.

Pessimist, men aldrig uppgiven

Jag vet fortfarande inte vad detta val slutar i. Jag vet inte heller exakt vart den ilska och besvikelse jag känner ska riktas. Jag är trött på politiska motgångar och på den återkommande känslan av att se något jag tror på röra sig åt fel håll.

Men jag tänker inte sluta bry mig för det.

Jag tror för mycket på socialdemokratins ideal och potential för att låta motgångar göra mig likgiltig. Om det kräver konflikt med den egna partiledningen får den konflikten tas. Om gamla arbetssätt inte fungerar måste nya prövas. Om organisationerna blivit svagare måste de byggas starkare.

Den gamla arbetarsången Vi bygger landet lyder: ”Vi är de tusenden som bygger landet, vi bar det fram i nöd och strid, i trots och längtan, i svält och armod, nu bygger vi den nya tid”. Det är detta vår rörelse gör och drivs av - att bygga ett bättre samhälle, inte bara bevara.

Arbetarrörelsen byggdes inte färdig åt oss. Vi ärvde organisationer och institutioner därför att generationer före oss skapade dem, försvarade dem och lämnade över dem till nästa generation. Nu är det vår uppgift att se till att det fortfarande finns något att lämna vidare.

Jag är och förblir politisk pessimist. Jag tänker däremot inte ge upp utan att först ha gjort allt jag kan.

Joe Hills berömda uppmaning har överlevt i mer än ett sekel av en anledning:

Sörj inte. Organisera er.