I Stockholm kulminerade förstamajfirandet i KSMB, punkbandet från 70-80-talets skifte, som under det senaste decenniet återförenats för nytt musikskapande. För världen behöver alltjämt vrålrock. 

Allting började dock som vanligt. Vi tågade med allsköns skyltar, lyssnade till alltför långdragna tal och knöt tag i varandras nävar till Internationalen. Sedan skingrades folkmassan för middag, väskavlämning och återhämtning – innan våra trötta ben återigen begav sig ut på gatorna. Nu med siktet mot Slaktkyrkan.

Innan KSMB intog scenen var det fyra timmars utspridda akter med allt från stråkmusik till poesi läst från mobiltelefon (använd åtminstone ett papper). Jag hann under tiden spilla rödvin över en partikamrats kavaj (han rengjorde med vitt). Sedan, äntligen, klev de ut på scenen. För att få er att verkligen följa med, byter jag härmed till presens:

KSMB:s frontfigur Michael Alonzo är ett snällt monster som skriker ut sanningen med en närvaro så krävande att svetten lackar på flinten. Det är rått, det är naket, det är äkta – det gör ont. Vi vrålar med Michael att Netanyahu är en Mördare, vi ber om ett Helvete för världens våldsbejakande ledare, vi sjunger Tänker på dig till Michaels fadderbarn Mohamed, som han gav pengar till för skolgång och cykel men som dog förra gången Gaza bombades. 

Väl hemma, med hes stämma, tänker jag att punken är ett sätt att hantera livet på. Samtidigt slår det mig hur tragiskt det är att vi ungdomar endast har sextioåriga gubbar att se upp till. Var är vår generations punkband? För i en tid med kroniskt lögnaktiga ledare, är det värdefullt att vråla ut hur verkligheten är.