Europa måste sluta behandla Donald Trump som ett tillfälligt undantag. USA:s angrepp på internationell rätt och demokratiska institutioner är inte längre något vi kan hoppas ska gå över. Det är ett hot som Europa måste våga konfrontera.

”You cannot reason with a tiger when your head is in its mouth!”

Orden tillskrivs Winston Churchill genom filmen Darkest Hour, där den brittiske premiärministern vägrar acceptera tanken att Nazityskland under krigets första månader skulle kunna blidkas genom ytterligare eftergifter. Det är en påminnelse om att diplomati förutsätter något mer än viljan att förhandla. Den förutsätter också en motpart som är beredd att respektera överenskommelser.

I går, den 9 oktober, tillkännagavs att Nobels fredspris 2026 tilldelas den sydafrikanska juristen Navi Pillay för hennes livslånga arbete för fred, internationell rätt och ansvarsutkrävande för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

Samma dag meddelade USA:s regering nya, långtgående sanktioner mot Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Sanktioner som syftar till att förlama domstolens verksamhet genom att begränsa dess tillgång till amerikanska finansiella tjänster, teknik och internationella betalningssystem.

Kontrasten kunde knappast ha varit tydligare.

Medan Nobelkommittén uppmärksammar människorna som ägnat sina liv åt att bygga en internationell rättsordning, arbetar världens mäktigaste demokrati aktivt för att underminera den.

Det är inte bara en tragisk ironi. Det är en varningssignal.

Under alltför lång tid har europeiska ledare behandlat Donald Trump som en tillfällig avvikelse från den amerikanska politiska traditionen. En besvärlig president som behöver hanteras, blidkas och överlevas tills nästa administration återställer ordningen.

Men den föreställningen blir allt svårare att försvara.

Trump är inte längre någon politisk olyckshändelse. Han har vunnit presidentmakten två gånger, omformat det republikanska partiet och etablerat en politisk rörelse vars inflytande sträcker sig långt bortom hans egen person.

Hans administration har hotat Grönlands territoriella integritet, ifrågasatt europeiska allierades säkerhet, närmat sig auktoritära ledare och gång på gång behandlat internationella överenskommelser som förhandlingskort snarare än bindande åtaganden.

Samtidigt har vi sett en amerikansk politisk utveckling där rättsstatens institutioner, den fria pressen och den demokratiska maktdelningen utsätts för ett allt hårdare politiskt tryck.

Detta är inte en rad isolerade provokationer. Det är uttryck för en politisk världsbild där makt väger tyngre än rätt, där lojalitet värderas högre än institutioner och där internationella regler betraktas som hinder när de begränsar den egna handlingsfriheten.

USA har visserligen aldrig varit någon konsekvent försvarare av internationell rätt. Från Vietnam till Irak har amerikanska administrationer, såväl republikanska som demokratiska, brutit mot eller kringgått de principer man samtidigt förväntat sig att andra ska respektera. USA har heller aldrig anslutit sig till ICC:s Romstadga.

Men det finns en avgörande skillnad mellan en stormakt som bryter mot reglerna och en stormakt som aktivt försöker montera ned institutionerna som ska upprätthålla dem.

Den skillnaden får Europa inte längre ignorera.

Internationell rätt är inte perfekt. FN-systemet präglas av maktpolitik, internationella domstolar saknar ofta tillräckliga verkställighetsmöjligheter och världens mäktigaste stater har alltför länge kunnat undgå ansvar.

Men alternativet är inte en mer rättvis världsordning.

Alternativet är en värld där den som har störst militär, starkast ekonomi eller mest inflytelserika allierade också bestämmer vad som är rätt.

Det var just den ordningen som efterkrigstidens internationella institutioner försökte begränsa. Inte genom att avskaffa maktpolitiken, utan genom att underställa den gemensamma principer och regler.

För mindre stater, och för människor som utsätts för övergrepp av sina egna regeringar, är dessa principer inte abstrakta juridiska konstruktioner. De är ett skydd mot godtycke och ett löfte om att även den mäktigaste någon gång ska kunna ställas till svars.

När USA nu angriper ICC är budskapet därför större än den enskilda konflikten mellan Washington och Haag.

Det är att internationell rätt endast ska gälla så länge den inte står i vägen för amerikanska intressen.

Och om Europa accepterar den principen, med vilken trovärdighet ska vi då kräva att Ryssland respekterar Ukrainas suveränitet, att Kina följer internationella överenskommelser eller att andra auktoritära regimer ställs till svars för sina övergrepp?

Rättsordningens värde ligger just i att den inte får vara förbehållen våra motståndare.

Det är här Churchills tiger blir relevant.

Inte därför att Trump är Hitler eller dagens USA är Nazityskland. Sådana historiska liknelser riskerar snarare att fördunkla än förklara vår samtid.

Utan därför att Europa återigen står inför frestelsen att förväxla eftergifter med stabilitet.

Varje nytt hot bemöts med förhoppningen att nästa överenskommelse ska återställa relationerna. Varje angrepp på en gemensam institution behandlas som ett olyckligt diplomatiskt gräl. Varje eftergift motiveras med att alternativet vore ännu värre.

Men hur länge kan vi fortsätta kompromissa om själva principerna som våra samhällen vilar på?

Europa behöver inte bryta med USA. Vi behöver amerikanska demokrater, civilsamhällesorganisationer, fria medier, universitet och alla de människor som fortfarande försvarar rättsstaten. De är våra naturliga allierade, oavsett vem som sitter i Vita huset.

Men vi måste våga skilja mellan vänskap med det amerikanska folket och underkastelse inför den amerikanska regeringen.

Det innebär att Europa måste kunna försvara internationella domstolar även när Washington motsätter sig dem. Att vi måste kunna skydda vår ekonomiska och teknologiska självständighet när beroendet används som politiskt påtryckningsmedel. Att vi måste utveckla en egen säkerhetspolitisk kapacitet och sluta göra vår demokratiska framtid beroende av vem som vinner nästa amerikanska presidentval.

Framför allt innebär det att vi måste överge föreställningen att den liberala världsordningen kan räddas genom att vi kompromissar bort dess grundläggande värderingar.

Det vore enkelt att göra detta till en berättelse om Donald Trump som person. Men problemet är större än så.

Trump har inte ensam skapat den amerikanska nationalism, isolationism och misstro mot internationella institutioner som nu präglar delar av landets politik. Han är också ett resultat av den.

Och även om hans efterträdare skulle föra en helt annan politik kan Europa inte längre förutsätta att USA förblir en självklar garant för vår säkerhet, våra institutioner eller våra demokratiska ideal.

Det betyder inte att Europa måste bli en ny stormakt som agerar efter samma maktpolitiska logik. Tvärtom.

Ett självständigare Europa måste vara ett Europa som försvarar internationell rätt konsekvent, också när det är obekvämt. Som kräver ansvar för krigsförbrytelser oavsett om de begås av fiender eller allierade. Som förstår att demokrati och mänskliga rättigheter inte är västerländska privilegier, utan universella anspråk.

Navi Pillays fredspris är en påminnelse om vad generationer av jurister, aktivister och demokratiska rörelser har försökt åstadkomma: en värld där ingen människa och ingen stat står över lagen.

Samma dag som hennes arbete uppmärksammades visade den amerikanska regeringen hur långt den är beredd att gå för att motarbeta just den principen.

Europa står därför inför ett vägval.

Vi kan fortsätta hoppas att tigern till slut släpper taget, att nästa eftergift blir den sista och att den gamla världsordningen återvänder av sig själv.

Eller så kan vi börja försvara den.

För man kan inte resonera med en tiger när huvudet redan är i dess gap. Och Europa kan inte försvara den internationella rättsordningen genom att acceptera dess nedmontering.