Så var den 36:e förbundskongressen över. Mycket skratt och debatt, memes och sömnlösa timmar blev det. Kongressen bjöd på ödesmättad lottning, tårdrypande avskedstal, samt spex med exorcism. Om du, som jag, fortfarande är fylld av kongressaknad, kan du här återuppleva de mest ikoniska stunderna. Om du inte var där, blir du förhoppningsvis inspirerad att åka som ombud nästa år!

Dagen innan var jag som ett barn i väntan på julafton. Jag låg i sängen med pirr i magen inför att träffa alla personer jag mött på tidigare S-studentevent. Detta var min tredje kongress som representant för STEK – en liten men naggande god förening på KTH – som hade skrapat ihop 2 av 64 ombud. Inte så mycket till makt jämfört med SSK (Stockholms universitet) och Laboremus (Uppsala universitet), som hade 10 ombud vardera – men ändå.

Fredag

I år höll kongressen hus i Stockholm, vilket förskonade oss STEK:are på en tågresa. Vi träffades därmed, som varje fredag, i ett tomt klassrum på KTH för att äta lunch ihop. Därefter tågade vi i samlad trupp mot kongressalen och köpte 2 kg mjöl på Coop runt hörnet som rekvisita till en av våra motioner.

När vi klev in på Sveavägen 68 från de novemberfrostiga gatorna, möttes vi av den våg av värme som S-studenter innebär. Salen fullkomligt vibrerade av energi från studenter med hjärtat till vänster, som hade rest hit från alla Sveriges hörn, för att gemensamt bestämma förbundets politik och forma framtiden. 

Hälsningarna och omfamningarna kunde dock inte vara hur länge som helst. Vi skulle trots allt avhandla mycket under helgen: ett reformprogram, en proposition om kriminalitet, samt hela 138 motioner! Vi föstes in i kongressalen där vi fick lov att slå oss ner under de röda vimplarna, medan ordföranden Elfva Barrio fastslog kongressens formella öppnande.

S-studenter förbundsordförande Elfva Barrio öppnar kongressen.

Efter introduktionen drog kongressen igång på allvar med ett åsiktstorg. Då irrade alla runt för att övertyga förbundsstyrelsen (FS) om att ändra sina avslagsyrkanden till bifall. Något som sällan lyckades. Då rusade folk istället runt för att få majoritet genom att övertyga andra klubbar att rösta med dem. Mest jäktigt hade onekligen Laboremus, som hade dristat sig till att lägga till två kapitel i reformprogrammet: ett om jämställdhet och ett om internationell solidaritet. Själv påbörjade jag ett långsamt kampanjande för separata spår för godståg.

Åsiktstorget följdes av middag tillsammans med representanter från Palmecentret, som berättade om vilka insatser för jämlikhet de kan göra tack vare biståndet till sina hemländer: Sydafrika och Palestina. Därefter var det quiz och slutligen fri lek, där majoriteten drog till hotellobbyn för att knyta nya vänskapsband och sippa på valfri dryck (alkohol var tillåten, så länge man inte behövde komma i solglasögon dagen därpå). Kvällen kulminerade i att ett dussin S-studenter vrålsjöng Staten och kapitalet på karaoke, framför ett gäng mycket förbluffade tyska turister.

Lördag

Att häva sig upp ur sängen klockan 6 nästa dag var inte lika kul. Men en kopp svart te och tanken på alla annalkande debatter fick mig att vakna till. På lördagsmorgonen var det nämligen dags att ta våra första beslut: nu skulle reformprogrammet fastslås. 

Reformprogrammet

Förbundsstyrelsen hade varit uppe till småtimmarna, inte för att festa, utan för nattmangling, där de tog ställning till allt som hade framförts på åsiktstorget. Under nattmanglingen hade de jämkat sig med Laboremus jämställdhetskapitel, då en betydande majoritet av ombuden verkade stödja det. Kompromissen var att stycken om jämställdhet fördes in vid lämpliga ställen under befintliga kapitel, då FS inte ville lägga till ett helt nytt. Styckena handlade bland annat om individualiserad föräldraförsäkring, förbättrat socialförsäkringsskydd för gravida kvinnor samt kvinnors långsiktiga deltagande på arbetsmarknaden.

Gällande internationell solidaritet, var det dock motigare: FS hävdade att det inte hörde hemma i ett reformprogram. Därmed hade varken stycken om internationellt bistånd, global demokratisering, tvåstatslösning mellan Israel och Palestina, breddat stöd till Ukraina eller etisk vapenexport lagts till. Efter en ivrig debatt kom vi tillslut fram till beslutsfattande, där voteringen var så jämn att det gick till rösträkning. När resultatet presenterades gick ett sus genom rummet: det var exakt lika. Vad skulle hända nu?

I demokratins anda blev det lottdragning. Victoria Salas från Sodalitas (Norrköping) trädde fram till presidiet och valde hand. När handen öppnades och blottade svaret att motionären vann, spred sig ett förbluffat glädjerus bland hälften av ombuden, som i sin salighet reste sig upp och brast ut i Internationalen. Sångarna fick hålla sig en halv vers innan presidiet bad dem att sätta sig ner. STEK:s ynka två mandat visade sig kunna göra skillnad.

Personval och priser

På eftermiddagen hölls personval till förbundsstyrelsen och Libertas redaktion. Tre nya invaldes i FS: Saga Löfmark, Eleonora Ljungdal och Felix Pettersson. Vi fick också en ny vice ordförande, Alex Losjö Dahlström, som höll det första av alla tal jag blev tårögd av. Gällande Libertas, blev Erik Solfors ny chefredaktör. En naturlig tronföljd, då han i modern tid är den som suttit längst i redaktionen och i princip har växt ihop med tidskriften. Vad är Libertas utan Solfors och vem är Solfors utan Libertas?

Alex Losjö Dahlström blir vald till vice förbundsordförande.

Som brukligt delade Morgan Johansson ut Ola Svenssons minnespris. Morgan drog alla klassiska anekdoter om Ola, och fastän jag hörde dem för tredje gången skrattade jag som om det vore den första. I år fick Payam Moula, chefredaktör för Tiden, ta emot priset. Han höll ett inspirerande tal om att socialdemokratin är på frammarsch runtom i världen: Zohran Mamdani visade i borgmästarvalet i New York att det går att vinna val om man är tydlig och stolt över sin socialistiska politik. Därefter blev en rörd Morgan Johansson invald som hedersmedlem i S-studenter.

Kongressmiddagen

Sedan var det dags att svira om till kongressmiddagen. Nere i Handelshögskolans källare hade det radats upp långbord redo för trerätters middag. Vi serverades ljuvlig östasiatisk mat i form av nudlar, groddar, tofu och oumph. Allt enligt vegonormen. Till efterrätt bjöds vi på fyra olika alternativ, beroende på allergier och kostpreferenser. Jag valde en Tiramisu, som snarare var någon slags kladdkaka och cheesecake med kakaopulver på toppen. Utsökt var den i vilket fall.

Medan vi mumsade på maten användes de röda sångböckerna (skapade av självaste Solfors) flitigt. När SEK:s (Handelshögskolans) klubbsång – When the Red Revolution comes – sjöng alla ”Save the money” i refrängen och bankade i borden så att drycken skvimpade över; under Norrlandsklubbarnas gemensamma kampvisa – Länge har vi väntat – hoppade alla med Norrlandskoppling upp på scenen för att skrika högst vilket län man kom ifrån (Västerbotten!); och under STEK-sången pekade alla i publiken på oss och skrek att allt var “STEK:arnas fel”. En annan höjdpunkt var att ÖSSK (Örebro), kongressen till ära, hade knåpat ihop en egen klubbsång till ”Kom och ta mig långt härifrån”.

Laboremus tog allting till en ytterligare nivå, när de inledde sin klubbsång med ett spex: Holger Patriksson var besatt av en högerdemon och för att rädda honom från spasmerna behövdes en exorcism i form av att alla hjälpte till att sjunga ”Marx han lever”. Både Timbro och Damberg flög ut ur honom.

Mellan alla sånguppträdanden höll Niklas Stentoft, ordförande för vår danska systerklubb Frit Forum, ett tal. Det är en tradition att ordförandena för våra klubbar besöker varandras kongresser för att stötta och hämta styrka. Niklas behövde onekligen internationell solidaritet i form av tröstfest. Han hade varit kampanjledare för Socialdemokratiet i Köpenhamns kommunval, där de hade förlorat makten för första gången på över 100 år. Därtill hade han blivit utsatt för politiskt våld under veckan.

Mot slutet av middagen delades de sedvanliga priserna ut till klubbar som hade utmärkt sig under året. Kategorierna varierar från år till år. Laboremus vann pris för årets feminister, GSHF (Göteborg) blev årets medlemsraket och Stockholmsklubbarna ärades för vår studiesatsning.

Söndag

Efter fyra timmars sömn var det dags att häva sig upp igen, hälla i sig ytterligare en kopp svart te och förbereda sina anföranden i talarstolen.

Motioner

Under förmiddagen skulle motionerna behandlas. Vi låg före i schemat, då vi redan hade hunnit med arbetsmarknaden igår eftermiddag. Ändå blev det som vanligt tidspress mot slutet. Fastän Emma Fastesson Lindgren slog ordförandeklubban i bordet så rappt som möjligt, fick talartiden kortas ned och streck i debatten sättas omedelbart. Stackars Atze från STEK fick talartiden kortad precis innan sin första gång i talarstolen, vilket gjorde att han i all hast glömde sina 2 kg mjöl han skulle ta med sig upp. Jag och Per fick istället hötta med mjölpåsarna från publiken. Trots rekvisitan fick vi inte genom våra subventionerade studentluncher i år heller; men vi kommer tillbaka nästa kongress med 3 kg mjöl!

Desto mer framgång fick STEK gällande godstågen. Tack och förlåt till alla som jag tjatade öronen av om vikten av att optimera järnvägen utefter person- och godstågs olika hastigheter. Nedan följer ett urval av andra motioner som bifölls:

  • begränsning av reklam från ultra fast fashion-företag på sociala medier (inskickad av KSSK, Karlstad),
  • krav på märkning av AI-genererat visuellt material (MSSK, Malmö),
  • en kommunal naturresursskatt efter norskt exempel (USHF, Umeå),
  • att barn till flyktingar med asyl i Sverige tillåts stanna kvar i Sverige efter att de fyllt 18 år och ansöka om uppehållstillstånd av andra skäl än skyddsskäl från Sverige (LSSK, Lund),
  • att Sverige stöttar Rojavas självförvaltning som ett demokratiskt och legitimt politiskt projekt (Demos, Växjö),
  • att avtalet mellan försvarsmakten och Elbit Systems Sweden upphör så snart som möjligt (Spartacus, Linköping).

För det mesta hölls god ton i talarstolen. Det finaste med S-studenter är att folk vill ha fakta och komma fram till de bästa lösningarna, så det blir bra debatter. Dessutom finns det utrymme för komik. Återkommande teman var att Laboremus kallade FS för cringe, att Albin Löf från Mitt (Sundsvall) hoppade fram och tillbaka mellan att älska FS i ena sekunden till att hata dem i nästa, samt att John Olausson från Pantarei (Östersund) alltid fick ”den dåliga talarstolen”.

Avgångstal

När alla motioner hade skyndats igenom, var det dags för de avslutande tacktalen från de förtroendevalda som skulle avgå: förbundsstyrelsens Emma Lindblad, Elin Lundqvist och Samuel Molin, samt Libertas chefredaktör Jimmy Nyman. Som STEK:are var det särskilt känslosamt, då både Elin och Samuel kommer från klubben (vi råkade få orimlig representation i styrelsen detta år, men nu är vi tillbaka på noll).

STEK samlas efteråt för att tacka av våra nyss avgångna ur förbundsstyrelsen: Elin Lundqvist och Samuel Molin, som står längst fram.

Jimmy höll ett tal om att han inte gillar att stå i fokus, vilket man tyvärr måste göra när man talar. Däremot passar det utmärkt som chefredaktör, då det handlar om att lyfta fram andras arbete och låta deras texter hamna i fokus. Som redaktionsmedlem kan jag intyga att det är så Jimmy har jobbat: han har prestigelöst låtit andra glänsa. Därutöver har han lagt en grund för kontinuitet och stabilitet för tidskriften, som vi nu ska bygga vidare på.

Elins tal lämnade mig helt förstörd; jag bölade från början till slut. Det var Elin som visade mig denna märkliga förening på KTH, som varje fredagslunch nördar ned sig i teknik och politik i första bästa lediga klassrum. Talet fångade alla roliga upptåg vi har haft för oss i STEK och förbundet i stort, såsom att hon har varit utklädd till Tidöavtalet på TikTok. Jag ville inte att det skulle vara över. Det sorgliga med S-studenter är att den begränsade studietiden genererar hög omsättning på medlemmar och förtroendevalda. Denna intensiva, kreativa studenttid är endast till låns, sedan ska den föras vidare till andra.

Just att föra vidare engagemanget till andra var kärnbudskapet i Elins tal. Hon belyste det fantastiska i att kunna bjuda in någon till den här gemenskapen genom att kampanja. Att kunna förändra någons liv med det där lilla samtalet och öppna upp till en värld man inte visste fanns, där man får vänner för livet. Jag ska bära med mig de orden varje gång jag bävar inför att kampanja.

Till Samuels tal hade jag knappt några tårar kvar; jag var alldeles genomgråten. Samuel avgick efter två strålande år som vice ordförande för S-studenter och det var första gången jag sett honom tappa orden. Samuel, som annars har en tunga av guld och kan prata om vad som helst, hur länge som helst, framför vem som helst – kom av sig. Det sade nog mer om vad S-studenter betyder än alla andra ord han kunde ha sagt.

Avslut

Ingen kongress är avslutad innan Internationalen sjungs. Till orden om ”upp till kamp emot kvalen” fattade vi varandras händer för att resa dem upp i skyn. Jag blickade ut över folkmassan: de som var nervösa i början stod nu rakryggade. Det är mäktigt att över en helg se folk växa som personer och få blodad tand för politiken. När vi stod där och höll varandra i händerna, kändes allting möjligt. Med endast ett par mandat kan man göra skillnad och få igenom ett helt nytt kapitel i reformprogrammet; genom att engagera sig kan man skapa minnen för livet och få vänner som man gråter att skiljas från; och mellan alla allvarliga beslut sjunger vi och spexar. Nu ska vi föra vår politik upp till moderpartiet, samt ut på gator och torg inför valet. Genom att organisera oss åstadkommer vi förändring – och vi har roligt medan vi gör det.