Än en gång bombas, beskjuts och ockuperas kurdiska områden i Syrien. Än en gång bryts vapenvilor. Än en gång reduceras kurdernas liv, frihet och politiska framtid till en förhandlingsbricka i ett cyniskt geopolitiskt spel. Och än en gång står omvärlden tyst.

Syriska regimstyrkor avancerar nu in i områden som tillhör det kurdiska självstyret i nordöstra Syrien. Detta är inte bara ännu ett militärt övergrepp i ett redan sargat land. Det är ett frontalangrepp på ett av vår tids mest hoppfulla demokratiska projekt: Rojava.

Rojava – formellt den Demokratiska autonoma administrationen i norra och östra Syrien – var, och är, ett levande bevis på att ett annat Mellanöstern är möjligt. Mitt i krigets ruiner har ett samhälle vuxit fram byggt på demokratisk konfederalism: lokal demokrati, socialism underifrån, feminism i praktiken och kompromisslös sekularism. Kvinnor delar makten i en omfattning som saknar motstycke i regionen. Etniska och religiösa minoriteter garanteras representation. Ekonomin organiseras kooperativt, i direkt kontrast till oligarkiskt och militariserat styre.

Detta är ingen utopi. Det är ett konkret, levande samhällsprojekt – framvuxet under bomber.

Det var också Rojava som stod i frontlinjen när IS skulle besegras. Med tusentals stupade, med kvinnliga soldater som blev globala symboler för motstånd mot både religiös fascism och patriarkalt våld, bar kurderna en kamp som gjorde hela världen säkrare. Utan deras uppoffringar hade Islamiska staten mycket väl kunnat stå kvar.

Vad fick de tillbaka?

Svek.

När stormakterna inte längre behövde kurderna öppnades dörrarna för nya angrepp. USA drog sig undan. Turkiet inledde invasioner. I Iran har det revolutionära gardet slagit ned kurdiska manifestationer med dödligt våld. Nu tar Damaskus vid – med stillatigande internationellt samtycke. Kurdiska styrkor pressas bort från sina områden, tvingas lämna kontrollen över fångläger med tusentals IS-anhängare och underordnas en stat som aldrig accepterat deras politiska eller kulturella rättigheter.

Konsekvenserna är förutsägbara: fler flyktingar, ökad instabilitet och en reell risk för systematiskt förtryck och dödligt våld mot kurder – i en skala som väcker obehagliga historiska associationer till Operation Anfal under Saddam Hussein.

Men kanske mest avslöjande av allt är tystnaden från den bredare internationella solidaritetsrörelsen.

Det mobiliseras – med rätta – kraftfullt för Palestina. Men när kurdiska civila bombas, när kvinnors politiska makt monteras ned och när ett feministiskt, demokratiskt självstyre krossas, är engagemanget påfallande svagt. Anti-imperialism har reducerats till selektiv moral. Förtryck fördöms bara när förövaren passar in i den ”rätta” berättelsen – eller när mediernas strålkastare råkar vara riktade dit.

Detta är inte internationalism.Det är bekvämlighet.Och det är ett svek.

För socialdemokratin borde utvecklingen i nordöstra Syrien vara omöjlig att ignorera. Här står allt vi säger oss försvara på spel: demokrati mot diktatur, jämställdhet mot patriarkat, folkstyre mot nationalism och religiös fundamentalism. Att svika kurderna är att svika idén om att solidaritet är universell – inte villkorad, inte selektiv, inte taktisk.

Sverige och EU kan inte fortsätta gömma sig bakom tomma diplomatiska fraser. Att acceptera angrepp på Rojava är att aktivt bidra till att ett demokratiskt alternativ i Mellanöstern utplånas. Om solidariteten ska vara mer än retorik måste Sverige och EU:

  • Erkänna den autonoma administrationen i norra och östra Syrien som legitim politisk aktör,
  • Kräva att vapenvilor respekteras och civila skyddas,
  • Verka för ett framtida demokratiskt Syrien där minoriteters rättigheter garanteras,
  • Konsekvent arbeta för stärkta grundläggande rättigheter för kurder i hela regionen,
  • och sluta behandla kurderna som en handelsvara i relationen till Ankara, Teheran och Damaskus.

Kurderna har svikits av västvärlden i över hundra år. Efter första världskriget. Efter massakern i Halabja. Efter kampen mot IS. Historien upprepar sig – inte av nödvändighet, utan av politisk feghet. 

För oss inom S-studenter och SSU borde detta vara en väckarklocka. Arbetarrörelsens internationella solidaritet har aldrig handlat om det bekväma, utan om det nödvändiga. Vi har historiskt stått upp mot apartheid, militärdiktaturer och kolonialism – även när det var politiskt kostsamt.

För oss socialdemokrater, feminister och internationalister är valet enkelt: antingen står vi upp för Rojava och kurdernas rätt till självbestämmande –eller så accepterar vi att solidaritet bara är ett ord.

Och ord räddar inga liv.

Bijî Kurdistan!