Den som någon gång läst organisationspsykologi känner igen härskarteknikerna: undanhåll information, skapa tidspress och gör motståndet omöjligt. Sällan har man fått se den användas så pedagogiskt i verkligheten som när Liberalerna nyligen bestämde sig för att öppna för Sverigedemokraterna i regering. Om något borde partistyrelsemötet nästan räknas som undervisningsmaterial. Statsvetenskapliga institutioner runt om i landet kan bara tacka och ta emot.

Liberalerna – eller Lättölsprocentarna, som man ibland frestas kalla dem när opinionssiffrorna parkerar runt 2,8 % – har länge haft en tydlig princip: Sverigedemokraterna ska inte sitta i regering. Det var en sådan där princip som gärna presenterades i högtidliga ordalag om liberal demokrati, anständighet och historiskt ansvar. Men precis som principen om en vit vecka så visade det sig att liberal principfasthet fungerar ungefär som studenters löfte att inte dricka mer: det håller i teorin – ända tills någon föreslår “bara en till”.

För den som följde processen var det dock inte bara slutsatsen som var intressant, utan vägen dit. Ta till exempel klassikern undanhållande av information. Enligt kritiker inom partiet visste flera i partistyrelsen inte ens att frågan skulle avgöras just där och då. Det är en klassisk metod: om ingen vet att matchen börjar är det svårt att organisera ett försvar.

Sedan har vi tempo som maktmedel. När beslut ska fattas snabbt minskar möjligheten att samla motstånd. Argument hinner inte slipas, allianser hinner inte bildas och plötsligt sitter alla där och röstar om en av partiets största ideologiska förändringar innan kaffet ens ställts fram.

Den tredje komponenten är retoriken. När kompromissen presenteras som “ansvar” förvandlas plötsligt alla invändningar till oansvar. Det är ett retoriskt trick lika gammalt som politiken själv: definiera din egen position som realism och motståndaren som idealist.

Plötsligt handlar diskussionen inte längre om huruvida det är rimligt att regera med SD, utan om huruvida kritikerna är beredda att “ta ansvar för landet”. Och det vill man ju inte vara emot. Särskilt inte i ett parti vars opinionssiffror gör varje mandat till en existentiell fråga.

Om allt annat misslyckas finns alltid den politiska motsvarigheten till att slå näven i bordet: gör frågan till en kabinettsfråga. Koppla beslutet till ditt eget ledarskap. Då handlar omröstningen plötsligt inte längre om sakpolitik utan om huruvida partiet ska kasta sin ledare överbord. Om det kan fungera på studentnationernas årsmöten, kan det väl få skeptiska partistyrelser att tänka efter en extra gång.

För statsvetare är processen nästan pedagogisk. På ett enda partistyrelsemöte lyckades utbildningspartiet Liberalerna demonstrera halva kurslitteraturen i organisationsmakt: lite undanhållande av information, lite skuldretorik och en kabinettsfråga för säkerhets skull. Det är nästan så att man undrar om mötet borde ha gett högskolepoäng och CSN.

Allt detta betyder förstås inte att partier inte får ändra sig. Politik är kompromissernas konst, och linjer flyttas hela tiden. Men det är ändå fascinerande att se hur ett parti som länge beskrivit sig som principfast lyckats visa att principer också kan vara… flexibla. I Liberalernas fall verkar de fungera lite som streamingabonnemang. Man har dem så länge de känns rimliga – men när kostnaden för regeringsmakten blir för hög är det bara att klicka på “avsluta prenumeration”.

Det verkligt marknadsliberala i historien är kanske ändå effektiviteten. När principer står i vägen för regeringsmakten ska marknaden fungera: snabbt, smidigt och utan onödiga regleringar. Man skulle nästan kunna kalla det en avreglering av den liberala ryggraden.