Få personer kan berätta om Olof Palmes internationella arbete med samma insyn som Jan Eliasson, diplomat, tidigare socialdemokratisk utrikesminister och vice generalsekreterare i FN.

Jan växte upp i Göteborg i en arbetarpräglad miljö, formad av rörelsens värderingar om solidaritet, rättvisa och internationellt ansvar. Han drogs tidigt till socialdemokratin och den idévärld som såg Sverige som mer än bara ett land bland andra, utan ett land som också har ett ansvar för världen utanför sina gränser. Genom utrikesdepartementet, partiet och sitt engagemang i arbetarrörelsen kom han allt närmare den socialdemokratiska ledningen, och så småningom Olof Palme själv.

Under 1980-talet arbetade Jan nära Olof, med kollegorna Pierre Schori och Hans Dahlgren, som utrikespolitisk rådgivare i Statsrådsberedningen och senare som chef för UD:s politiska avdelning. Olof och Jan var båda även medlare i Iran-Irak-kriget. Med sin långa internationella erfarenhet och sitt livslånga engagemang för fred och folkrätt har Jan en unik inblick i Palmes internationella politiska gärning och personliga drivkrafter. I sin bok “Ord och handling: Ett liv i diplomatins tjänst” från 2022 beskriver Jan hur nära de två jobbade.

Jag intervjuar Jan en kylig februaridag, samtidigt som den regelbaserade världsordningen håller på att braka samman, mycket av Sveriges internationella bistånd dragits in, brinnande klimatkris pågår, liksom krig i Europa och militär upprustning. I dagens värld känns Palmes ord om fred stundtals som ekon från en svunnen tid. Just därför blir det slående hur aktuellt Olofs budskap om internationell solidaritet är, något som blir tydligt när Jan blickar tillbaka, men också in i vår egen tid.

Vi börjar intervjun i den bild av Sverige som ofta knyts till Olof Palme: om Sverige som en “humanitär stormakt”. Som svensk möts man än i dag ofta av värme utomlands när Palmes namn nämns. Jag ber Jan förklara vad det egentligen innebär att vara en humanitär stormakt och vilket inflytande en sådan har.

– Varför vi utifrån blev kallade humanitär stormakt berodde på att vi från 60-talet gick igenom en stark internationalisering i vår politiska debatt. År 1962 togs ett viktigt riksdagsbeslut som lade grunden för ett omfattande svenskt bistånd. Sedan satte vi så småningom enprocentsmålet [en procent av BNP till bistånd] och vi var ett av de länder som först nådde och längst höll kvar vid det målet. Vi såg också avkoloniseringen, i Afrika framför allt, men även i andra delar av världen. Då valde vi i Sverige att stödja dessa frigörelseprocesser.

Jan var själv den som upprättade den svenska ambassaden i Zimbabwe 1980 där han togs emot på ett varmt och tacksamt sätt eftersom Sverige hade hjälpt och finansierat befrielserörelsen under den svåra tiden.

– Sverige fick ett brett erkännande både från dessa stater och i FN där vi alltid kunde räkna med stöd från alla de länder som vi hade hjälpt. Tyvärr var det många länder i Latinamerika som allt mer övergick till att bli militärdiktaturer med stöd från USA, vilket ledde till ökad skepticism mot USA. Då var Sverige aktivt för att hjälpa flyktingarna. Vi har ju berömda exempel på det, framförallt Harald Edelstam [svensk diplomat och ambassadör] i Chile. Jag kommer själv ihåg när jag jobbade för Palme så många tårfyllda revolutionärer som suttit i latinamerikanska fängelser och som tackade oss för vad vi i Sverige hade gjort. Sammantaget blev det en effekt i länder som berördes i Afrika, Latinamerika och i Asien, men också i FN. Som FN-ambassadör så märkte jag hur stark ställning Sverige hade i världen.

Därifrån glider samtalet naturligt över till stormaktspolitiken under kalla kriget. I sin bok beskriver Jan hur Palme planerade ett besök till Moskva senare under 1986.

Han beskriver också hur Palme uttalade skarp kritik mot båda supermakternas utrikespolitik, inte minst mot USA i det berömda jultalet om bombningarna av Vietnam från 1972. Jag ber honom utveckla hur Palme lyckades navigera mellan de två supermakterna utan att bli klämd.

– Utgångspunkten var att Sverige sedan en lång tid varit neutralt, alliansfritt och att vi i säkerhetspolitiskt avseende var neutrala mellan supermakterna. Det var aldrig någon tvekan under denna period om att Sverige hade sitt hjärta och sin politiska tyngdpunkt hos demokratierna. Palme sade ofta att “vi har ingen åsiktsneutralitet. Vi står upp för demokratin i alla lägen”. Strategiskt var det viktigt att hålla goda relationer med båda sidor, men också utnyttja vår oberoende ställning till att tydligt uttala kritik där sådan kritik var motiverad. Vi var stolta över att ha en oberoende ställning mellan blocken under kalla kriget. Vi kunde uttala våra synpunkter på grundval av värderingar om fred, utveckling och mänskliga rättigheter.

För Jan handlar Palmes sätt att navigera mellan blocken inte om balanspolitik, utan om en principfasthet och moralisk kompass som vi aldrig fick frångå, även när stormakter röt till.

Idag är Sverige medlem i Nato och många ställer sig frågan om detta förändrar möjligheten att föra en självständig, värderingsdriven utrikespolitik. Jag frågar därför Jan om en sådan kritik som Palme framförde på den tiden är svårare att framföra idag.

– Nej, jag tycker nog inte det. Vi bör inte överdriva Nato-medlemskapets roll i det avseendet. Vi ska vara tydliga i principiellt viktiga frågor, framför allt gällande folkrätten. Olof Palme höll en gång ett tal i New York där han sade: “Respekten för folkrätten är vår första försvarslinje.” Framför allt är det den första försvarslinjen för små och medelstora stater, som annars har att hantera stormakter som vill upprätta intressesfärer som de själva dominerar.

– Det talet satte Olof Palme på kartan bland FN:s medlemsstater. Nato-medlemskapet behöver ju inte innebära att vi i dagens värld ska släppa tilltron till folkrätten, biståndet eller de principer som har väglett Sverige i det förflutna. Se bara på Norge, som har spelat en viktig roll, både när det gäller medling, bistånd och miljöfrågor och länge har varit en del av Nato.

Därifrån rör sig samtalet vidare till ett av de mest dramatiska uppdragen som Jan och Olof delade: medlingen i Iran-Irak-kriget under 1980-talet. Han delar med sig av en anekdot om Olof under de långa förhandlingarna:

– Båda sidor hade till slut gått med på att de skulle dra tillbaka sina trupper till de internationellt erkända gränserna. Det var en stor framgång. Då sade iranierna, vilket var chockerande för oss, att enligt Sharia-lagen,

ska man bestraffa den som tränger sig in i ens hus. Iran ville då att vi skulle hitta en metod att bestraffa den irakiska armén som då var många kilometer in på Irans territorium. Vi såg framför oss hur vi skulle dela ut piskrapp till den irakiska armén!

Sedan berättar Jan att Olof fick en idé.

– Palme sade på kvällen: “Vi måste finna ett kapitel i Koranen som vi kan använda imorgon i förhandlingarna. Vi behöver hitta något som har deras referensramar, något citat eller vad som helst.” Till slut hittade vi en text som var perfekt för vår del, där det stod: “När fienden vänder dig ryggen, får du inte attackera honom.” Med andra ord, när irakiska armén vänder ryggen för att gå tillbaka [till gränserna] får iranierna inte attackera dem.

När förhandlingarna hade börjat igen var Olof redo att läsa upp texten.

– Så Olof satt där, återigen med glasögonen på nästippen, och sade: “I know that there is a very interesting chapter in the Quran that I think is appropriate for our discussion.” Han läste upp den och iranierna tog fram sina “fick-koraner” och nickade instämmande. Jag kommer ihåg att en av de iranska förhandlarna kom fram och kramade mig hårt efteråt, i uppskattning att vi hade visat respekt för deras religion. Det var typiskt Olof, han var ständigt uppfinningsrik.

När vi kommer in på tiden efter mordet blir stämningen under intervjun tyngre. I sin bok inkluderar Jan flera delar av sin dagbok, varav en från den 16 mars 1986, från begravningen av Olof Palme, där han skriver: “Jag följde musiken och talen med en tjock klump i halsen. Men också med glädje och stolthet över Olof och vad Sverige står för.” Jan beskriver känslorna och tankarna som kom i den stunden.

– De första veckorna var en chock som drabbade hela nationen. Jag var en av dem som skötte förberedelserna för begravningsceremonin. Jag blev helt tagen av den massiva solidaritetsaktion som manifesterades, inte minst internationellt. Vid ceremonin deltog allt från FN:s generalsekreterare, Indiens premiärminister till ledande politiker från hela världen. Det var totalt 600 internationella gäster på hög nivå. Det var fullt i stadshuset i Stockholm och allt var oerhört gripande.

Jan berättar om känslorna att sitta där på begravningen.

– Där sitter jag, som hade varit ung medarbetare till Palme, hjälpt honom medla i Iran-Irak-kriget, arbetat nära med honom i sex år. Dels tar jag in sorgen själv och upplever den på ett starkt sätt, men sen känner jag också en stolthet över att han under sitt liv hade väckt så mycket respekt, medkänsla och vilja att stödja det som han stod för. Han hade en nerv i allt det han gjorde.

Ingen gick oberörd från möten med honom. Han var en spännande samtalspartner. Det är svårt att finna någon som når upp till den nivån av att skapa lust och energi omkring sig som Olof Palme.

När jag frågar vad han skulle säga är Olofs arv idag, stannar Jan upp en stund innan han svarar:

– Han flyttade ut Sveriges gränser. Vi fick ibland problem med stormakterna, men efteråt kände vi stolthet över detta. Det är också glädje och tacksamhet över att han satte Sverige på kartan i världen. Jag har själv, inte minst i FN, konstaterat hur stort avtryck han gjorde.

För att illustrera hur levande detta arv fortfarande är berättar Jan om en lunch i FN i New York 2016, trettio år efter Palmes död.

– När jag var vice generalsekreterare i FN, ville Olof Skoog, som var FN-ambassadör när Sverige satt i FN:s säkerhetsråd, bjuda in till en lunch 30 år efter Olof Palmes död. Han bad mig och min fru Kerstin komma till lunchen. Olof Skoog ringde mig efter en vecka och sade att så många internationella representanter ligger på honom att få vara med på lunchen att han var tvungen, av platsbrist, att säga nej till de övriga svenskarna.

Jan förklarar att detta starka intresse just bekräftade synen på Olof som en internationell förebild långt efter hans död.

– Många av ambassadörerna hade varit studenter eller unga diplomater under Palmetiden och inspirerats av Olof. De ville helt enkelt “pay tribute” till Palme. Det var rörande när gästerna berättade om det stöd och den kraft som hade kommit från Sverige och andra nordiska länder. Olof Palme var en central gestalt under denna period av historien och bidrog i hög grad till minskade klyftor mellan det globala nord och syd.

Jan berättar om Olofs arv i form av att även kombinera glöd med medkänsla i sitt ledarskap.

– Olofs arv tycker jag också är att visa det som jag på engelska vill kalla ‘“passion and compassion”, alltså att man måste ha passion i det man gör, annars händer ingenting. Men man måste också ha medkänsla. Utan den händer fel saker. Sådan var Olof.

När samtalet rör sig mot dagens världsläge, dröjer Jan kvar vid just frågan om Olofs arv och det internationella engagemangets framtid. Han återkommer till biståndet, flyktingpolitiken och synen på FN och det internationella samarbetet.

– Det är med sorg i hjärtat som jag ser hur vårt engagemang, bistånd och flyktinghjälp har minskat. Jag har inget emot att säga att EU är vår viktigaste politiska arena och numera i ökande grad Nato. Men som Shakespeare säger: “Det finns en värld utanför Verona.” Det finns en värld utanför Europa. Man måste ha en global analys av vad man gör. Glömmer man den får man betala ett högre pris senare. Man tror att man kan bygga upp ett eget reservat där allt är frid och fröjd, så är det inte. Vi måste ha ett välfungerande FN, ett FN som reformeras. FN behövs. Utan FN riskerar vi ett förfall av folkrätten och djungelns lag bryter ut. Då undermineras hela det internationella regelsystemet. Detta får inte hända. Vi behöver en renässans, en mobilisering för internationellt samarbete och solidaritet.

I sin bok har Jan ytterligare ett dagboksutdrag, från den 8 mars 1986, en vecka efter mordet, där han skriver: “Det gäller nu att föra Olofs arbete vidare, var och en efter sina förutsättningar. Vi måste lägga ner all kraft på att föra Sveriges talan med tydlighet och principfasthet även i framtiden.”

– Olof Palmes internationella gärning är ett kännetecken för svensk socialdemokrati. Vi får aldrig tappa det arvet. Varje parti har en själ, en melodi, en klangbotten. Den måste folk kunna känna igen sig i. Om man tappar den, då tappar vi det driv vi behöver, den övertygelse vi måste ha för vad vi står för.

När intervjun går mot sitt slut, nämner jag hur mycket jag och så många andra unga socialdemokrater ser upp till både Olof och honom själv som inspirerande förebilder och då svarar han:

– Det gäller för mig också att någon tar över stafettpinnen. Ni har ett stort ansvar nu, ni unga som tycker att det här är viktigt.

Orden blir extra berörande för mig som ung socialdemokrat. Det är som om både Olof och Jan ger över stafettpinnen, och ansvaret som kommer med den, till oss i den yngre generationen, att bära den vidare, fyllas av inspiration, mod och engagemang att ta efter deras exempel och värna deras arv.

Intervjun med Jan Eliasson genomfördes den 20 februari 2026.