Morgon i Paris, klockorna slår från sitt torn i Notre Dame. Från boken till filmen, musiken vi hört, om en gång i Notre Dame. En saga om förtryck å om kyrkan, där flickan blir till männens slav. Men vad är det som gör att boken berör än idag? En bok om Notre Dame. 

Jag är ett stort fan av musikaler, något jag har i mycket mina farföräldrar att tacka för. Särskilt förtjust är jag i de som bygger på den franske författaren och politikern Victor Hugos litterära verk – främst Les Misérables och Ringaren i Notre Dame. För er som inte läst dessa klassiker ska jag ge en mycket kort sammanfattning.

Les Miserables handlar om olika individers livsöden i ett fattigt och politiskt splittrat 1830-tals Frankrike, där berättelsen kretsar kring klasskillnader, social orättvisa, revolution och människans kamp mellan hopp, moral och överlevnad.

Ringaren i Notre Dame handlar i grunden om kyrkans och statens missbruk av makt, misstro och förtryck av samhällets utsatta, i ett mörkt och hierarkiskt medeltida Paris präglat av rädsla, besatthet och socialt utanförskap – där Notre Dame själv nästan fungerar som berättelsens observatör.

Jag läste själv Ringaren i Notre Dame för första gången tidigare i år, och det blev snabbt en berättelse jag återkommit till långt oftare än jag hade väntat mig.

De flesta av oss fick nog först möta Esmeralda, Quasimodo och Frollo genom Disneyfilmen från 1996, än idag ofta ansedd som den mörkaste berättelse Disney tagit sig an. Färre har däremot sett eller hört musikalversionen från 1999 — först framförd på tyska och senare på engelska – som kombinerar element från både boken och filmen. I denna text kommer jag huvudsakligen utgå från musikalen, med inslag av boken och filmen där dessa skiljer sig markant åt.

Det som särskilt skiljer romanen från Disneyversionen är hur moralen framställs. I boken är nästan ingen av huvudkaraktärerna egentligen “god” i traditionell mening. De drivs istället av besatthet, lust, egoism, svartsjuka eller feghet, och även de mer sympatiska figurerna bär på destruktiva drag. Esmeralda blir därför berättelsens närmaste moraliska centrum, men definieras samtidigt till stor del genom männens blickar och begär – som objekt för åtrå, kontroll, räddning eller idealisering. Även kapten Phoebus är i romanen betydligt mer självisk och driven av sexuellt begär än den hjältefigur filmen gör honom till.

Filmen och musikalen gör istället karaktärerna mer emotionellt moderna och moraliskt tydliga. Esmeralda får större egen agens, Phoebus blir en mer klassisk hjältefigur och Quasimodo framställs som genuint godhjärtad. Samtidigt är det kanske prästen Frollo som förändras mest mellan versionerna.

Romanens tragiska och psykologiskt komplexa präst blir i Disney en tydligare skurk, medan musikalen åter närmar sig Hugos tolkning och låter konflikten mellan tro, skuld, begär och kontroll stå i centrum. Samtidigt återfår relationen till Quasimodo sin tragiska, nästan faderliga karaktär.

Detta är viktigt att ha med sig om man enbart sett Disneyfilmen. Särskilt Frollos karaktär och vad han faktiskt representerar i berättelsen.

Redan tidigt framkommer också ett av berättelsens centrala teman: hatet mot och förföljelsen av romer. Intressant nog är detta betydligt mer framträdande i filmen och musikalen än i själva romanen, där Hugo behandlar social utsatthet och förtryck mer brett. I Disneyfilmen presenteras Frollo som en kall och skoningslös maktfigur som jagar och dödar romer, och som till och med försöker dränka Quasimodo som spädbarn. Musikalen ger istället Frollos hat en tydligare bakgrund. Vi får veta att hans bror förälskade sig i en romsk kvinna och att han på sin dödsbädd överlämnade den nyfödde Quasimodo till Frollo. Frollo blir därmed inte bara hans herre utan också hans enda kvarvarande familj, vilket gör hans senare besatthet av romer mer tragisk än endimensionellt ond.

Jag skulle kunna spendera sidor på den låt som gjort sig mest ikonisk från både filmen och musikalen – Hellfire. Utöver att vara ett musikaliskt mästerverk som fastnar i huvudet resten av dagen är det också en oerhört mörk och fascinerande upplevelse. Här får åhöraren följa hur en företrädare för staten och kyrkan slits mellan sitt religiöst och rasistiskt laddade hat mot romer, och sin förvridna åtrå till Esmeralda. Kombinationen skapar nästan en grotesk förståelse hos publiken.

Jag läste Ringaren i Notre Dame under en av de emotionellt tyngsta perioderna i mitt liv. Den kärlek jag hoppades få leva fanns redan besvarad, men omständigheterna gjorde den omöjlig. Det gjorde att både boken och Hellfire träffade mig på ett sätt jag aldrig hade väntat mig. Inte för att jag såg mig själv i Frollo, utan för att låten gav röst åt de känslor man helst vill förneka: svartsjukan, frustrationen och den egoistiska önskan att få välja och bli vald. Musikalen romantiserar aldrig dessa känslor – den visar hur de kan förvrida en människa om de får ta över.

Jag tror att det var då jag på riktigt förstod varför Frollo fungerar som karaktär. Inte för att han har rätt, och inte för att hans handlingar kan ursäktas, utan för att berättelsen vågar låta publiken möta de mest obekväma delarna av det mänskliga känslolivet. Inte för att legitimera dem, utan för att visa hur de kan växa när de göms undan istället för att erkännas.

Kanske är det just därför berättelsen fortsätter fascinera. För bakom katedralerna, elden och dramatiken handlar Ringaren i Notre Dame egentligen om människor som låter kärlek, skuld, makt och ensamhet förvrida dem inifrån.

“The world is cruel, the world is ugly, but there are times and there are people when the world is not.”

Musikalen, likt romanen, slutar inte lyckligt. Esmeralda dör tragiskt som resultat av männens handlingar och begär. Quasimodo kastar sin herre Frollo från Notre Dames torn till sin död, innan han själv tar Esmeraldas kropp och försvinner med henne ner i katakomberna. Århundraden senare återfinns deras skelett – Quasimodo fortfarande omfamnande den enda vän han någonsin hade.

“And at its cruelest it’s still the only world we’ve got.”

Kanske är det därför berättelsen fortfarande berör. Inte för att den handlar om monster, utan för att den påminner oss om hur mänskliga de kan vara.

Av Erik Solfors, redaktör