Vi är endast tre månader in i 2026, och redan har USA avlägsnat två världsledare från sina poster. Först kidnappade de Venezuelas president, Nicolas Maduro; därefter bombade de, tillsammans med Israel, ihjäl Irans högste andlige ledare, ayatolla Ali Khamenei. Båda aktionerna motiverades med att ländernas styre utgjorde hot mot USA:s säkerhet, samt att det rörde sig om diktatorer som förtryckte sin egen befolkning. Med samma resonemang, är det inte dags att någon stormakt kidnappar Trump?

USA:s brott mot folkrätten

USA:s aktioner var i båda fall solklara brott mot folkrätten. Samtidigt har ledare för europeiska länder, inklusive Sverige, dragit sig för att nämna det uppenbara. I uttalande efter uttalande, understryks det att folkrätten ska värnas och att ländernas framtid ska ligga i det egna folkets händer. Därutöver framhävs diktatorernas förtryck mot sin egen befolkning. Däremot är det få europeiska ledare som rakt ut fördömer USA:s agerande som ett brott mot folkrätten. På hemmaplan understryker Ulf Kristersson istället att USA och Israel har goda intentioner, medan Tysklands förbundskansler till och med hyllar agerandet. 

Om det rör sig om ett icke-demokratiskt land, där styret förtrycker sin egen befolkning, verkar det vara förlåtet, till och med önskvärt, att ett annat land avlägsnar ledaren. Således bör det vara fritt fram för länder som anser att USA är ett hot mot deras säkerhet, att göra sig av med Donald Trump. Enligt flera demokratiindex och -experter, kan USA inte längre klassas som en demokrati, utan snarare ett land på gränsen till autokrati. Under Trumps styre motverkas fria massmedier, institutioner nedmonteras, folk skickas till utländska ”helvetesfängelser” utan rättegång och fredliga demonstranter skjuts ihjäl på gatorna. En sådan vårdslös och grym ledare, med tillgång till massförstörelsevapen, borde onekligen avlägsnas från sin post så fort som möjligt – för hela världens säkerhet. 

Vad skulle då hända om Trump kidnappades eller mördades av främmande makt? Troligtvis mer kaos. Hans anhängare skulle bli än mer fanatiska och än mer fientligt inställda mot landet som utförde aktionen. En annan högerextrem skulle ta över makten, som kunde utnyttja instabiliteten till att vara än mer brutal. USA skulle knappast förvandlas till en väl fungerande demokrati, för Trump är bara det tillfälliga ansiktet utåt för en större rörelse i landet.

Iran idag och USA:s historia i Mellanöstern

Låt oss jämföra detta potentiella scenario, med det som händer just nu i Iran. Över hela världen jublade människor över ayatollans död. Av förståeliga skäl. Han företrädde en regim som i nästan fem decennier har förtryck sin befolkning genom våld, tortyr och avrättningar. Hos många tändes hoppet, om att det iranska folket nu äntligen hade möjlighet till den frihet och demokrati, som de så länge har kämpat för. 

Än så länge är denna frihet inte i sikte. Istället har vi sett våldet sprida sig: medan USA och Israel har intensifierat sina bombningar, har Iran beskjutit angränsande länder med amerikanska baser. För precis som Trump är det tillfälliga ansiktet utåt för USA:s högerextremism, var ayatolla Ali Khamenei endast det tillfälliga ansiktet utåt för den islamistiska regimen. Under decennier har regimen sett till att bygga upp system, så att den inte ska kollapsa om den högsta ledaren skulle försvinna. Makten är inte centraliserad, utan det finns en president, ett parlament, ett väktarråd, ett expertråd, ett ”Expediency Council” och ett revolutionsgarde. 

Detta system finns kvar, och de överlevande anhängarna lär vara än mer fanatiska i sin tro och än mer hatiska mot USA, Israel och i förlängningen västvärlden. För att regimen ska falla, måste hela systemet krackelera. Attacker av enorm omfattning skulle krävas, vilket utan tvivel skulle medföra förstörelse, lidande och död för civilbefolkningen. Redan en vecka in i kriget hade 1 168 civila dödsoffer bekräftats i Iran, inklusive 194 barn, enligt den USA-baserade människorättsorganisationen HRANA. Såväl sjukhus, sportanläggningar, skolor och Unesco-världsarv har förorsakats skador. 

Om attackerna ändå skulle lyckas slå sönder regimen, ser framtiden tyvärr inte ljusare ut för Irans befolkning. Gång på gång har USA, med motiveringar om demokrati och egen säkerhet, gått in med våld i Mellanöstern. Gång på gång har europeiska ledare hoppats på demokrati och frihet för lokalbefolkningen. Gång på gång har det endast lett till lidande och förfall. För när man krossar en regim utifrån, riskerar man också att krossa de system och den infrastruktur som är lokalbefolkningen till gagn – och bristen på stabilitet slår alltid mot de mest svaga och sjuka i ett samhälle.

Inte nog med att situationen för civilbefolkningen i Irak och Afghanistan förvärrades – resten av världen fick också lida av USA:s vårdslöshet. Exempelvis resulterade de amerikanska attackerna i att Al-Qaida, och i förlängningen IS, växte från att vara en liten, isolerad grupp, till ett världsomfattande system som har terroriserat såväl Syrien, Libyen och Egypten, som USA, Storbritannien och Frankrike. 

En försvagad regim kan visserligen vara en möjlighet för det iranska folket, som hittills har kämpat med sina bara händer mot regimens våldskapital, att genomdriva en förändring. Samtidigt måste det finnas en enad front i landet, gällande hur det framtida styret ska organiseras. Iran är ett vidsträckt land med över 90 miljoner invånare och flera olika folkgrupper, och under de senaste århundradena har det iranska folket aldrig fått andrum nog att kunna bygga upp en enad opposition. Alla demokratiska framsteg har avbrutits av interventioner från Storbritannien, USA och Sovjet. Historien förtäljer oss att det finns en stor risk att attackerna endast mynnar ut i ytterligare decennier av kaos, förtryck och förstörelse.

Europa måste stå upp för folkrätten

Sammantaget är världen inte så enkel att USA kan bomba fram frihet och demokrati åt andra länder. Världen är inte heller så enkel att USA blir en fullvärdig demokrati om Trump kidnappas från vita huset. Världen är invecklad och demokratiuppbyggnad är tidsödande. Historiskt sett skapas demokratier av att folk inifrån, steg för steg, organiserar sig och bygger upp egna institutioner och system. Detta kan vi främja genom att samarbeta med människorättsorganisationer och demokratirörelser i andra länder.

Det är dags att Europa slutar gömma sig bakom chimären att USA kan skapa välstånd i andra länder genom att krossa deras regimer med våld. Vi måste sluta blunda för brott mot folkrätten, även när det begås mot diktaturer som förtrycker sin egen befolkning. Om europeiska ledare inte fördömer USA:s agerande som brott mot folkrätten, banar vi väg för en värld där det är fritt fram att kidnappa och mörda andra länders ledare – inklusive Trump själv. Oavsett vad man tycker om Trump, är det ingen lösning. Det skulle endast leda till instabilitet, med risk för förvärrat och förlängt lidande för civilbefolkningen, och i förlängningen krig och konflikter som sprider sig världen över. Europa måste ha ett tydligt ledord: vi kan stödja länders stegvisa strävan mot demokrati och frihet, genom kunskapsutbyte och bistånd, men vi kan inte bomba fram den.

Wendela Dryler, redaktionen