Festpengar, facksång och framtidstro: S-studenter goes Almedalen

Det var ett S-studenter i högform som tog sig till Visby i år, med flera ledamöter ur förbundsstyrelsen samt medlemmar från ett gäng olika klubbar. Allt som allt var vi minst 20 S-studenter på plats, redo att synas, höras och göra avtryck under svensk politiks stora årliga smältdegel innanför Visbys ringmur.

Och avtryck gjorde vi.

Här nedanför bjuder jag på några av veckans höjdpunkter. Vi tar med er på det vi var med om, från aktioner och seminarier till talen som fastnade, samt belyser de insikter vi bär med oss hem. För visst kändes det hela ganska pang på, en intensiv vecka där intryck, debatter och möten avlöste varandra i ett rasande tempo.

Aktionerna: när högern höll tal höll vi upp sanningen

Två av veckans partiledartal fick sällskap av våra plakat.

Under Jimmie Åkessons tal höll vi upp en bild på honom med en champagneflaska och texten "Skattebetalarna pröjsar", kompletterad med utklippta "festpengar" som regnade ner. En liten påminnelse om vem som egentligen betalar kalasen som Jimmie ordnar för sina vänner med våra skattepengar. Allt livesändes i TV2 och SVT zoomade in på vår aktion så att hela det svenska folket kunde se.

Talet i sig var precis så dystert som man kunde befara. Allt var Sossarnas fel, som vanligt – men det farligaste var retoriken. Åkesson generaliserade Vänsterpartiets skandal med Hamas-sympatisörer till hela vänsterblocket, och satte därmed ett retoriskt likhetstecken mellan en terrorstämplad organisation och svenska oppositionspartier. 

Det är inte bara ohederligt, det skapar ett indirekt rättfärdigande av politiskt våld att måla upp vänsterblocket som våldsamma och farliga. I sann Jimmie-stil behövde han kulturkriga lite också: slöjan, utmålad som kanske samhällets största problem, samtidigt som fattigdomen fördubblats i Sverige på fyra år.

Under Ulf Kristerssons tal tog vi fram skylten "Korrupt!" och en hel liten meny av skyltar på saker som statsministerparet köpt för våra skattepengar: brödspaden, höna från hönsgården, trasmattan. Wilma Eklund och Elfva Barrio från S-studenters förbundsstyrelse gick runt som Ulfs arbetsförmedling i ett land utan jobb till unga, samt ett utklippt plakat av Matilda Ernkrans (S), just för att se om vi kunde få statsministern att tappa topplocket, något som verkar vanligt förekommande ju närmare valdagen vi kommer. Ulf har en historia av att bli irriterad på Matilda Ernkrans, speciellt i EU-nämnden – finns massor av roliga videor om ni inte har sett dem. 

Talet bjöd på det vanliga: strandskyddet är det största problemet för vanliga människor, gaslighting av barnfamiljer att de har fått 5 000 kr mer i plånboken samt evigt fokus på att Magda inte går till val med en färdigförhandlad koalitionsregering. Här har vi en man som har riktigt mycket ångest över att han snart inte får mingla med titeln som statsminister längre.

Seminarierna: där vi gjorde mer än att höja rösterna

Förbundet medverkade under minst fem seminarier. Här kommer tre av dem med tillhörande reflektioner:

På "Hur gott ska vi äta och vad får det kosta?" (Lidl Sverige) debatterade vår förbundsordförande Elfva Barrio de andra politiska ungdomsförbunden om bland annat priserna på grönsaker och huruvida vi ska rucka på Systembolagets alkoholmonopol. Monopolfrågan har verkligen blivit högerns skenmanöver: rikta blicken mot vinflaskan så slipper väljarna se 100 000 fler arbetslösa, en fördubblad fattigdom och en ökande barnfattigdom. 

Det är nästan roligt att höra nyliberala predika om den fria marknadens mirakel, det känns nästan som en “how do you do, fellow kids” från 90-talets marknadsfundamentalism, som försöker vara relevant under 2020-talet. De vill att Systembolaget ska "konkurrera på en fri marknad" och påpekar gärna att "resten av kontinenten klarar av att ta ansvarsfulla beslut om alkoholen". Det de behändigt glömmer att nämna är att den andel av befolkningen som lever i alkoholmissbruk är betydligt större i övriga Europa, och att vi faktiskt har Systembolaget av en anledning som är större än sossiga fantasier om offentlig regi. 

På "Från scroll till förövare – digital misogyni och normalvåldtäkt" (Tankesmedjan Tiden) tog Elfva sig an ett av vår tids svåraste samtal: hur mäns våld mot kvinnor hänger direkt samman med det innehåll unga män matas med när de skrollar på sociala medier. Sex till åtta timmar om dagen av gymbros, Andrew Tate, halvnakna kvinnor och en hel manosfär som lovar en "quick fix" till självförverkligande. 

Elfva lyfte ett exempel ur Louis Therouxs dokumentär Inside the Manosphere, där en macho-influencer som trakasserar kvinnor på gatan får frågan varför han inte bara kan vara snäll. Svaret? Ungefär: "Då hade jag inte haft några följare." 

Där sitter hela problemet. Influencern bär förstås det primära ansvaret, det är hans innehåll, men det är techjättarnas algoritmer som bygger plattformen och den ekonomiska möjligheten att försörja sig på misogyni. Techjättarna tjänar pengar på detta, och deras aktörskap måste in i samtalet för att sedan regleras.

På "Är det föräldrarna det är fel på? Yrkesprogrammen och framtidens gymnasieskola" (Ungdomsbarometern, Svenskt Näringsliv) medverkade vår vice förbundsordförande Alex Losjö Dahlström i ett samtal om de strukturella, materiella och kulturella faktorer som formar ungas syn på gymnasieval och framtida arbete. En sak som betonades var att plåtslagaren i dag ofta tjänar mer än många akademiska kontorsjobb och att det “därmed borde vara fler som tar de jobben”.

Men här missas en viktig poäng: det handlar tyvärr fortfarande mycket om statusjakt och vad som vad som uppfattas som “fina jobb” i samhället. Vi kan inte blunda för att klassiska arbetaryrken ofta ses ned på av den ofta akademiska medelklassen, en föreställning som bärs upp av normer, värdebilder och socioekonomiska klasskillnader. Vi får inte heller glömma att det fortfarande finns dåliga arbetsvillkor i flera arbetaryrken och det faktum att kroppen i ett fysiskt yrke ska hålla ett helt arbetsliv.

Det är lätt för en högerpolitiker att propagera för att fler ska in i arbetaryrken, samtidigt som man varken förbättrar livssituationen eller den nedvärderande kulturella synen av faktiska arbetare i samhället idag. Här måste vi socialdemokrater göra mer för att bryta den skeva värderingen mellan arbetaryrken och de akademiska yrken som råder idag. 

30 under 30 – med vår egen ordförande!

Mitt under veckan släppte Expressen sin lista över de 30 mäktigaste under 30 år i svensk politik. Där, på plats sex, hittade vi vår egen förbundsordförande Elfva. Hon var den andra mäktigaste socialdemokraten under 30, endast slagen av riksdagsledamoten Aida Birinxhiku.

Vilket styrkebesked, och så välförtjänt! Det är inte många ordförande för de politiska studentförbunden som placerar sig framför sitt eget ungdomsförbunds ordförande. Stor eloge till det otroliga jobb Elfva gör och vad stolta vi ska vara!

Mina spaningar

Magdalena Anderssons (S) tal var stadigt, självsäkert och statsmannamässigt, precis den lugna auktoritet vi behöver utstråla. Hon lät närmast segerviss och talade i tonläget hos en blivande statsminister snarare än en oppositionsledare. Det bärande temat var att hon vill ena landet och "samla svenska folket", med återkommande hänvisningar till resor runt om i Sverige där hon sade sig ha mött både ilska och förväntan. Jag blev positivt överraskad över hur hon betonade förståelsen av att väljare kanske tidigare varit besviken på Socialdemokraterna, men att vi därför har gjort flera ändringar sedan valet 2022. 

Innehållsmässigt vilade talet på välfärd och en rättvisare ekonomi, att sluta slösa skattepengar på friskolejättarnas vinster och i stället rusta upp det gemensamma. Det stora, nya beskedet var en så kallad arbetarpension: en högre pension för dem som arbetat oavbrutet sedan de slutade skolan. En reform som ligger nära vårt DNA, att den som slitit ett helt arbetsliv också ska kunna gå i pension med värdighet. 

Med störst publiksiffror av partiledartalen var det en stark socialdemokrati som kom till Almedalsparken den kvällen med ett tydligt momentum mot den 13 september.

Daniel Helldéns (MP) tal var modigt, moraliskt och medryckande. Han lyfte 35-timmarsveckan, och på sikt fyradagarsveckan. Det gav mig både hopp och oro. Vi socialdemokrater får inte glömma att vårt parti till stor del grundades i kampen för fri, allmän och lika rösträtt och för 40-timmarsveckan.

Nu ligger bollen hos LO, och det är helt centralt att facken får säga sitt i frågan, men om förhandlingarna kör fast och Svenskt Näringsliv säger blankt nej, vad gör vi då? Oavsett vilken väg vi tar till arbetstidsförkortning borde vi prata mer om det. Det här borde vara vår fråga. Vilken reform det hade varit för vanligt folk, och vilket sätt att få medborgare att åter tro på politikens kraft att skapa positiv förändring. Det är bra att Miljöpartiet driver den, men vi borde äga den.

Elisabeth Thand Ringqvists (C) tal var beslutsamt, behjälpligt, men besynnerligt (hittade inte många adjektiv på C, så det fick bli B för “bonne” – civil, cynisk och centralstyrd kändes taskigt). Hon backar numera på flera nyliberala punkter, däribland jobbskatteavdraget, och försvarar denna undergivenhet gentemot vänsterblocket genom att beskriva dagens politiska strid som en kamp inte mellan höger och vänster, utan mellan liberala frihetskrafter och auktoritära splittringskrafter.

Hon har en poäng, men man kan hålla två tankar i huvudet samtidigt: höger-vänster-skalan är minst lika viktig i dag. Just vi socialdemokrater får inte luras in i den världsbild hon målar upp, då är vår ideologiska grund ännu mer sårbar för nyliberala krafter.

Honorable mentions

Lawen Redar i Körsbärsdalen. Kalla mig Lawen-fan, men jag blir golvad varje gång hon kliver upp. En sådan karisma, retorik och känsla, samt hur djupt rotad hon är i den historiska socialdemokratin. En lysande stjärna för framtidens socialdemokrati som jag verkligen ser fram emot att få se mer av. 

LO:s allsång. Hela Almedalens arbetarrörelse som sjung-skriker "Staten och kapitalet" tillsammans är inget mindre än fantastiskt! Det blev lite extra laddat just under en sådan vecka som Almedalen, en smältdegel av näringslivets lobbyism riktad mot den politiska makten. Mitt i allt det blev det väldigt tydligt vilken sida vi måste stå på, vad vi gör här i Almedalen och varför rörelsen för löntagare och vanligt folk är viktigare än någonsin.

Vi åkte hem trötta och hesa, men fulla av framtidstro. På återseende, Visby!

Melker Wargbaner, redaktionen