Det börjar med tystnad. En ovanlig, nästan stilla morgonstystnad. Ingen artillerield, inga gevärsskott. Bara den kalla decemberluften över leriga skyttegravar någonstans vid Ypre, Belgien. En soldat reser sig långsamt. Han vet att när som helst kan han förlora livet. Ändå kliver han upp ur skyttegraven, synlig för fienden. Kanske hörs en julsång på avstånd. Kanske är det bara en känsla – en förnimmelse av att detta ögonblick är annorlunda.

Sekunderna känns oändliga. Så händer något oväntat. Ingen skjuter. I stället reser sig en soldat på andra sidan. Och sedan ännu en. Människor som sedan augusti varit fiender möts i ingenmansland. De skakar hand, byter cigaretter och choklad, visar fotografier av sina familjer där hemma och begraver sina stupade. För ett kort ögonblick bryts krigets logik. Rädslan ger vika för något starkare: viljan till fred och gemenskap.

Så uppstod julfreden 1914 – inte genom order från generaler eller beslut i regeringar, utan genom människors mod att se varandra som just människor.

Julfreden var kort och geografiskt begränsad. Första världskriget fortsatte ytterligare 4 år, med ett lidande som är svårt att fullt ut förstå i dag. Men detta ögonblick lever kvar därför att det visar något grundläggande sant: krig är inte ett uttryck för människans natur, utan för politiska misslyckanden. Freden, däremot, kräver vilja, ansvar och samarbete.

För den socialdemokratiska rörelsen har denna insikt varit bärande. Internationell solidaritet föddes ur erfarenheten av krigets meningslöshet och nationalismens brutalitet. Arbetare ställdes mot arbetare, skickade att döda varandra i andras intressen. Julfreden blev en påminnelse om att gränser kan överskridas – inte bara geografiskt, utan också mentalt och moraliskt.

I vår tid, när krig återigen präglar Europa, känns minnet av julfreden både smärtsamt och nödvändigt. Smärtsamt, därför att vi vet hur bräcklig freden är. Nödvändigt, därför att det påminner oss om att freden aldrig uppstår av sig själv. Den måste byggas, steg för steg, tillsammans.

Det europeiska samarbetet är ett uttryck för just denna lärdom. Efter två världskrig valde Europas folk att söka samarbete i stället för konfrontation. Europeiska unionen är inte felfri, men dess grundidé är djupt mänsklig: att göra krig mellan Europas länder otänkbart. Där förr skyttegravar skar genom kontinenten, sträcker sig istället tågräls, fri handel och rörlighet. Det är ett fredsprojekt, format av historiska erfarenheter som julfreden 1914 hjälper oss att minnas.

Att värna freden handlar därför inte enbart om yttre säkerhet. Det handlar också om att bygga samhällen som håller ihop. Ojämlikhet, otrygghet och social splittring skapar grogrund för misstro och konflikter. Ett starkt välfärdssamhälle, fungerande demokrati och respekt för människovärdet är i sig fredsarbete.

När vi idag, 111 år senare, i juletid minns julfreden gör vi det inte för att romantisera kriget, utan för att lyfta fram ett ögonblick av mänsklighet mitt i dess mörker. Ett ögonblick som visar att freden alltid börjar med ett val – ibland med att någon vågar ta det första steget upp ur skyttegraven.

Julens budskap är lågmält men kraftfullt: fred på jorden kräver mod, solidaritet och samarbete. I dag, liksom 1914, är det ett ansvar vi delar – i Europa och bortom dess gränser.