Vad väger tyngst i politiken om inte sakargument? Ett moraliskt argument, understött av tillräckligt mycket pannben. Det finns ingen föreslagen skatt som väcker så starkt motstånd som arvsskatten, trots dess många sakargument.

Maskrosbarn är ett ord som både hedrar och väcker sympati: individer vars livsförutsättningar tidigt var begränsade, men som trots detta slog oddsen, fick arbete, utbildning och tog sig in i medelklassen. Men varför ska ett barn fött i en medelklassfamilj i dag behöva slå mot samma odds enbart för att ha råd med ett hem? 

Den svenska demokratin och den politiska debatten är något unikt. Trots sina brister och förbättringsområden hör Sverige till de demokratier där politiska beslut i huvudsak förväntas vila på kunskap, analys och saklighet. Moral och etik lyfts sällan som primära beslutsgrunder; i stället dominerar ekonomiska kalkyler och praktiska konsekvenser debatten, även om valårens partiledardebatter och slagord ibland ger ett annat intryck. Svenskarnas ställningstaganden präglas i regel av utbildning och saklighet. Med ett tydligt undantag: arvsskatten. 

Det uttalade målet hos samtliga riksdagspartier är att meritokratin ska stå över börd. Ett barn i Sverige ska, oavsett sina föräldrars tillgångar, kunna forma sitt liv genom eget driv, arbete och ambition. För många svenskar tar denna dröm en konkret form: rätten till ett hem. En trygg bostad att kalla sin egen, en plats att åldras i, ett hem där framtida barn kan springa över golven och känna tillhörighet. 

Arv är den enskilt starkaste mekanismen för att reproducera ekonomisk ojämlikhet över generationer och hindra drömmen om ett hem att bli verklighet för majoriteten svenskar. Förmögenhet skapas inte primärt genom lön, utbildning eller hårt arbete, utan genom ackumulation, och den ackumulationen förs vidare intakt till nästa generation. Den som ärver en bostad, kapital eller ett företag får inte bara pengar, utan tid, trygghet och risktålighet. Den som inte ärver tvingas lägga en livstid på att nå samma startlinje.

Resultatet är ett samhälle där två individer med samma ambition, begåvning och arbetsmoral får fundamentalt olika livsutsikter, enbart baserat på deras föräldrars ekonomi. En ojämlikhet som var hanterbar förr, men idag har blivit för stor för att ignorera. Utan arvsskatter eller andra politiska åtagande cementeras förmögenhetsskillnader, där bostadsmarknaden, resurserna och kapitalet långsamt koncentreras till färre händer.   

Motståndet mot arvsskatten är dock inte grundat i sakargument. Det finns inget ekonomiskt resonemang som är tillräckligt starkt för att motivera dess frånvaro. I stället vilar motståndet på djupt rotade moraliska och kulturella föreställningar: 

”Hur ska jag kunna köpa ett hus om jag inte ärver mina föräldrars?”, ”Varför ska jag beskatta för pengar mina föräldrar har kämpat för hela sitt liv?”, ”Varför ska riksdagen ta något som är mitt?” 

Men rätten till arv står i direkt motsättning till meritokratins grundidé. Arvsskatten är därför en så laddad fråga inte på grund av illvilja, utan därför att den blottlägger den orättvisa som redan existerar. Jag måste ha ett arv, för oavsett min egen prestation kommer den aldrig att väga lika tungt som den förmögenhet mina föräldrar har kunnat lämna efter sig. 

Meritokrati i Sverige är för dem som redan har. Du svenska maskrosbarn, hur ska du leva utan föräldrars rikedomar? Vad är ett ekonomiskt argument värt i jämförelse med urholkad etik? Vad är ett arv förutom en börda för dem som ej har? Vi unga, arbetslösa, arvlösa, med så mycket driv och ambition. Vi är det kämpande ogräset mot den hårda asfalten som politiken har skapat och misslyckats med att åtgärda. 

Men nu är det ännu ett valår, och vi har möjligheten att ändra agendan, det enda som behövs för att fler maskrosor ska nå upp till ytan är ett par sprickor i asfalten. Arvsskatten är släggan som slår den första.

Konrad Beck, ledamot Libertas redaktion