Det finns datum som i efterhand framstår som hållpunkter. Ögonblick då politiken tydligt formulerar vilken riktning landet ska ta och vilka människor som förväntas följa med. Ett sådant datum är den 18 oktober 2022. I regeringsförklaringen sade statsminister Ulf Kristersson: “Det här är en regering för alla som anstränger sig och vill göra rätt för sig – oavsett om man har invandrat till Sverige eller är född här.” Kristersson betonade ansvar och arbete.

Tre år senare, i Almedalen 2025, formulerade Magdalena Andersson en liknande tanke, men med en annan betoning: vi ska bidra som jämlika medborgare till det gemensamma. Skillnaden kan tyckas subtil, men den är avgörande. Den ena utgår från prestation som villkor för tillhörighet. Den andra från tillhörighet som grund för ansvar.

Den skillnaden har nu fått konkret betydelse i regeringens förslag om att invandrare ska kvalificera sig till socialförsäkringen. Förslaget innebär att invandrare måste ha bott här i fem år för att få ta del av exempelvis barnbidrag, bostadsbidrag, föräldrapenning och sjukersättning.

“Att göra rätt för sig”

Det är lätt att vinna poänger på retoriken om att “göra rätt för sig”. Det låter självklart. Vem vill försvara motsatsen? Men när finansminister Elisabeth Svantesson beskriver invandrare som en grupp som “från dag 1” tagit del av välfärden utan krav, förenklas både verkligheten och välfärdsstatens idé något ovärdigt.

För det första är bilden historiskt skev. Sverige har sedan länge haft kvalificeringsregler, etableringsprogram, språkkrav inom arbetsmarknadspolitiken och en rad aktivitetskrav kopplade till ersättningar. Att beskriva systemet som kravlöst är mer politisk dramaturgi än saklig analys. Detta från vår finansminister. Integrationsutmaningar finns men de beror främst på strukturella hinder: bostadssegregation, brist på validering av utbildning och en arbetsmarknad med höga trösklar för den som saknar nätverk, ett svenskklingande namn eller talar perfekt svenska.

För det andra innebär förslaget om kvalificering till socialförsäkringen en principiell förskjutning. Välfärden går från att vara en gemensam försäkring till att bli en belöning för snabb arbetsmarknadsetablering. Det finns här en tydlig skillnad mellan Moderaternas och Socialdemokraternas människosyn. När statsminister Ulf Kristersson talar om en regering för “alla som anstränger sig och vill göra rätt för sig” ligger betoningen på prestation. När Magdalena Andersson talar om jämlika medborgare som bidrar till det gemensamma, ligger betoningen på tillhörighet och att kollektivt bidra. Skillnaden handlar om huruvida trygghet är en rättighet kopplad till medlemskap i samhället eller en förmån som måste förtjänas genom mätbar produktivitet.

Regeringens förslag

Regeringen föreslår därutöver ett snabbspår till socialförsäkringen för personer som snabbt kommer i arbete. De föreslagna inkomstkraven, över 40 000 kronor i månaden i sex månader eller drygt 20 000 kronor i tolv månader, riskerar dessutom att slå hårt mot dem som redan befinner sig längst från arbetsmarknaden: deltidsarbetande, visstidsanställda, personer i låglöneyrken eller i branscher med otrygga villkor. Det är inte självklart att högre krav leder till att fler arbetar; de kan lika gärna skapa större otrygghet och parallella system.

Retoriken om att “andra får ta notan” antyder också en motsättning mellan “de som jobbar” och “de som lever på bidrag”. Men de flesta människor rör sig mellan dessa positioner under ett liv. Den som idag betalar skatt kan imorgon bli sjuk, arbetslös eller förälder till ett barn med särskilda behov. Välfärdsstaten bygger på insikten att livet är föränderligt. Den är inte konstruerad för att sortera värdiga från ovärdiga, utan för att hantera risk kollektivt.

Ska vi bara ha krav? 

Språkkunskaper och egen försörjning är centrala för integration och delaktighet. Men krav måste kombineras med reella möjligheter. Annars förvandlas de till symbolpolitik. Om staten höjer ribban utan att samtidigt investera i utbildning, matchning och en arbetsmarknad som faktiskt släpper in, riskerar vi att permanenta det utanförskap man säger sig vilja bekämpa.

Den avgörande frågan är därför inte om människor ska “göra rätt för sig”. Det ska vi alla. Frågan är vad som händer när någon, av skäl som kan vara både individuella och strukturella, inte omedelbart lyckas. Är trygghet då något som dras undan? Eller är det just då den behövs som mest? Ett samhälles styrka mäts inte i hur hårt det kan villkora tillhörighet, utan i hur det hanterar sårbarhet. Om välfärden reduceras till en prestationspremie riskerar vi att förlora den ömsesidighet som en gång gjorde den stark. Sverige byggde sitt trygghetssystem på idén om gemensam försäkring, inte individuell kalkyl. Den principen är värd att försvara, även när den politiska retoriken pekar i en annan riktning.

Julia Karlsson,
Ordförande Laboremus