Jag stod i hallen klockan 5:00 och höll på att sätta på mig pannlampan och kontrollera kamerastativet. Jag hade satt klockan tidigt på tisdagsmorgonen, för jag visste att det här skulle bli en morgon att minnas. Jag hasade mig upp för sluttningarna i skogen intill mitt hus i det svaga gryningsljuset. Väl uppe på en berghäll vände jag blicken rakt söderut och blickade ut över trädtopparna. Yes! Jag hade tur med vädret idag! Bara några få grader över horisonten skymtades månen, brunfärgad av atmosfärisk refraktion.

Wow!

Månen? Nåväl, den har man ju sett förut. Vad jag egentligen kollade på var en måne med ett bemannat rymdskepp precis intill, och det är första gången i mitt och många andras liv. Artemis II, som sköts upp onsdag 1 april, var såklart för liten för att se, men bara vetskapen att det någonstans i mitt synfält fanns fyra astronauter längre bort än någon människa tidigare varit räckte gott för mig.

Nu har de återvänt till jorden, och utöver några snygga bilder från månens baksida kan man fråga sig vad syftet med det hela egentligen är. Människor har redan gjort nio resor till månens omloppsbana mellan 1968 och 1972, varav sex landningar, och det kostade hejdlöst mycket pengar. Justerat för inflation lade USA 250 miljarder dollar på Apollo-programmet. Och det aktuella Artemis-programmet har redan slukat 93 miljarder dollar sedan det påbörjades 2012, utan en enda månlandning hittills. Har inte USA viktigare samhällsproblem att lösa innan de tar tag i att förnya de amerikanska flaggorna på månens yta?

Såklart finns det många problem som både USA och världen måste prioritera, men det finns också en hel del vinster att göra genom månfärder. Forskning är ett av de fält med högst return on investment (ROI) som ett samhälle kan spendera pengar på. Om 250 miljarder dollar lät dyrt för Apollo-programmet, så kanske ni kan glädjas av att dess i efterhand uppskattade ROI var 15:1, alltså en avkastning på runt 3 750 miljarder dollar (justerat för inflation), i form av innovationer som blev en direkt följd av månfärderna. Visste du att till exempel moderna solpaneler, hjärtmonitorer, trådlösa elverktyg och integrerade kretsar alla härstammar från just Apollo-programmet?

Artemis tar månfärderna till en helt ny nivå. Målet är inte bara att landa, banka in en till flagga och dra hemåt, utan att bygga upp en rymdbas på månens yta för en permanent mänsklig vistelse, ungefär som rymdstationen ISS varit de senaste tjugofem åren. Dessutom ska Artemis genomföras med mycket godare säkerhetsmarginaler än Apollo, som snarare stressades igenom i desperation av USA i kamp mot Sovjetunionen.

Således står Artemis inför en rad helt nya utmaningar, och det finns goda skäl att anta att lika revolutionerande teknologier kommer att födas ur Artemis. Vilka dessa blir är så gott som omöjligt att förutspå, men de direkta förmånerna av att ha en permanent bas på månen är desto mer uppenbara. En månbas skulle kunna användas för att tillverka och skicka upp satelliter utan traditionella raketer med hjälp av en så kallad mass driver, en “satellitpistol” på månens yta. Då blir kostnaden för att skicka upp satelliter nästan noll, och projekt som rymdbaserad solkraft faktiskt rimliga. Månens yta innehåller dessutom helium-3, en isotop som är användbar för fusion. Där finns också rikligt med järn, titan och aluminium. På lång sikt skulle vi egentligen kunna flytta mycket av vår gruvindustri till månen, och använda jordens yta till trevligare saker, som nationalparker och odlingsmark.

Nu pratar vi dock långt bort i framtiden och det finns inget som säger att något av detta blir verklighet, så låt oss istället föreställa oss det värsta av scenarier: NASA spenderar hundratals miljarder dollar på Artemis, det leder inte till några nya uppfinningar för vanligt folk, månbasen blir aldrig ett industricentrum, utan liksom ISS bemannas den bara av några få astronauter i taget, som gör småskaliga experiment i låg gravitation. Jag vill hävda att det ändå är värt varenda krona. Tänk bara på hur många barn som kommer att titta upp mot månen med sina föräldrar, och inspireras av tanken på att det finns människor där!

Barn som drömmer om att bli astronauter blir ofta ingenjörer, forskare och läkare som förbättrar livet för alla här på jorden. Ta mig som ett exempel. Jag är snart examinerad civilingenjör på Chalmers. Hade det inte varit för att min morfar visade mig dokumentärer från rymdkapplöpningen och tog med mig på museiutställningar med Apollo-hårdvara, hade jag aldrig valt den karriärsväg jag valde.

Jag är fortfarande ung och utan familj, men om några år hoppas jag få peka på månen med mina barn och berätta att det bor människor där, och kanske tio år senare, när de är tonåringar, tillsammans sitta framför TV:n och gråta av stolthet och förundran över hela vår art när en människa för första gången sätter ner foten på Mars.

Skriven av Carl Månsson, gästskribent