Fredrik Kopschs Utvisad utgör en viktig röst i den migrationspolitiska debatten. Det är något imponerande att en reel från våren 2025 skulle komma att bli en bok som släpptes när debatten om tonårsutvisningar är som mest aktuell. Boken skildrar såväl personliga berättelser som en ekonomisk och politisk analys av den migrationspolitiska totalomvändningen från “öppna era hjärtan” och “mitt Europa bygger inga murar”.

Jag minns när id-kontrollerna på Öresundsbron infördes. Hur brutalt kallt det kändes med poliser som patrullerade genom tågen, rädslan för att glömma sitt id-kort hemma och stängslet på perrongen för att ingen skulle kunna smita därifrån. Likt så mycket annat på migrationsområdet var detta “tillfälligt nödvändiga” åtgärder. 

Det asylrelaterade mottagandet har inte varit så här lågt på 40 år, ändå paniklagstiftar regeringen som om det fortfarande var 2015. Och nu rör det inte längre endast vilka som ska få komma in i landet, utan vilka som ska ut.

Utvisad påminner oss om att politik inte bara handlar om budgetar, förhandlingar och styrdokument. Politik är ytterst ett redskap för att göra verklig förändring i samhället som påverkar människors liv. Det är därför bokens personliga berättelser från bland annat Fidan, Shahrdad och Gholam berör extra. Kopsch skriver att vad annars skulle lagstiftning baseras på, om inte våra känslor, den moraliska uppfattningen om vad som är rätt och fel. En ganska uppfriskande och befriande tanke – kanske behöver politik inte vara svårare än så. 

Det vrider sig i magen när man läser om Fidan. Hon omfattas inte längre av föräldrarnas rätt att vistas här och ställs därmed inför två alternativ: att utvisas till Afghanistan, där hon behöver gifta sig med en främmande man, eller avsluta sitt liv. Fidan säger att det är bättre att hon inte finns än att hennes familj behöver oroa sig för henne i landet de riskerade sina liv för att lämna.

Ulf Kristersson säger i 30 minuter att vi inte kan veta hela bilden kring enskilda fall som blir medialt uppmärksammade. Det är sant, men orimliga utvisningar är inget nytt, och det är inga enstaka fall, det är konsekvenser av medvetna politiska beslut.

Som socialdemokrat är det extra intressant att läsa om högerns totalvändning i migrationspolitiken. Som MUF-ordförande sa Johan Forsell år 2005: “Jag hoppas att Moderaterna nu driver kravet på den här generella amnestin och att socialdemokrater börjar öppna upp landet för invandring.” Klipp till 2026 när Douglas Thor använder liknande retorik och kritik mot den migrationsminister som nu går Sverigedemokraternas ärenden. Något som förvånar mig är hur dödliga liberaler, alliansnostalgiker och tillväxttokar kunnat acceptera borgarnas totala omvändelse.

Det märks att Kopsch är ekonom, berättelserna varvas med diagram och ekonomiska argument för en öppen migrationspolitik. Det finns få saker jag håller med nyliberalismen om, och det finns skäl till att vara kritisk mot en nästintill oreglerad arbetskraftsinvandring. Exempelvis var avskaffandet av spårbytet nödvändigtvis inte dåligt, utan det absurda är att det genomfördes retroaktivt utan övergångsbestämmelser. 

Det är dock talande att vår tids stora integrationsutmaningar inte nämns, vilka är i kölvattnet av den migrationspolitik Kopsch förespråkar. Utmaningar som drar isär vår samhällsgemenskap, göder missunnsamhet och riskerar att underminera solidaritetstanken som migrationspolitiken måste vila på. Socialdemokratin har en unik, viktig och svår position i att välja integration och solidaritet, över ständigt öppna gränser av marknadsliberala skäl.

Bokens huvudbudskap är tydligt: nuvarande utvisningar av personer som rotat sig i Sverige är orimligt. Boken blir därmed en påminnelse om att vi kan komma från olika ideologiska hörn men ändå enas i sakpolitiken. Kopsch fångar en i sin argumentation och personliga sätt att skriva – man börjar nästan sakna Fredrik Reinfeldt. Kanske är Utvisad den första boken oppositionspartierna bör läsa i sin gemensamma studiecirkel.

Kopsch påminner oss om att migrationspolitiken alltid handlar om människor, utöver den ekonomiska tillväxt han gärna poängterar. Samtidigt som tonåringarnas berättelser får en att drömma mardrömmar om vad som skulle hända om Tidö fick fyra nya år, så väcker boken ett hopp om att opinions-pendeln kanske vänder nu. Till min positiva förvåning citerar Kopsch till och med påve Leo XIV:

”I en värld mörkad av krig och orättvisa, även när allt verkar förlorat, står migranter och flyktingar som hoppets budbärare. Deras mod och uthållighet bär ett heroiskt vittnesbörd om en tro som ger dem styrkan att trotsa döden på de olika migrationsvägarna.”

Tio år har gått sedan Sverige blev kallt. Något förvånande att det till slut är en marknadsliberal som gör det varmare igen.

Eleonora Ljungdal, Förbundsstyrelsen