Under mitt liv har jag besökt Tyskland för många gånger för att veta antalet med säkerhet. Men jag vet att jag flera av dessa gånger har åkt tåg. Och även om punktligheten ofta sagts vara en del av den tyska självbilden, har tågen ofta varit försenade. Frågan är om inte det är symboliskt för ett land som blev bekvämt med att gå i gamla hjulspår, även när det blivit uppenbart att rälsen måste bytas.

Känslan av att något är urspårat i tysk ekonomi delas av den tidigare Financial Times-skribenten Wolfgang Münchau. Följaktligen är Tyskland patienten i hans uppmärksammade bok Kaputt: Das Ende des deutschen Wirtschaftswunders (2024). Boken går igenom ett antal centrala orsaker till den tyska ekonomins förstelning. Några av de är:

●  Ett fragmenterat och konservativt bankväsende

Organiseringen av det tyska bankväsendet har bidragit till konservativa investeringsstrategier. Gamla Mittelstand-företag och industrier har hållits under armarna, samtidigt som nya och innovativa företag har haft svårt att få tillgång till riskvilligt kapital. Som lösning på detta problem föreslår Münchau inte minst skapandet av en europeisk kapitalmarknadsunion, vilket också inbegriper etableringen av någon form av marknad för gemensamma statsobligationer.

●  En förlegad utrikespolitisk doktrin

Wandel durch Handel, förändring genom handel, har sedan åtminstone Willy Brandts tid varit en ledande princip i tysk utrikespolitik. Tätare handelssamarbete skulle så småningom leda till demokratisering i Östeuropa.  Så småningom kom även doktrinen att tillämpas på Kina. 

Emellertid har det ofta blandats samman med en ”business first”-politik, där säkerhetspolitiska och andra politiska överväganden har fått åsidosättas för att inte äventyra affärerna. Inte minst har det speglats i energipolitiken, där beroendet av rysk gas tilläts bli stort. Denna politik krockade mot en hård verklighet i spåren av Rysslands invasion av Ukraina, och situationen kan inte sägas ha underlättats av den tyska kärnkraftsnedläggningen.

●  Skepsis mot grön och digital teknik

Såväl regeringar som näringslivet var tidiga med att avfärda ny teknik. Medan Silicon Valley frodas, har digitaliseringen i Tyskland gång på gång avfärdats som en “fluga”. Likaså ägnar Münchau mycket tid åt anekdoter om tyska biltillverkares tidiga avfärdanden av elektrifiering. Konsekvenserna har visat sig i en tilltagande konkurrens från Kina, som tidigt bestämde sig för att bli världsledande inom bland annat elbilar och mjukvara. Här framhåller även Münchau de nordiska ekonomierna som föregångsexempel i implementering av ny teknik.

Även andra fenomen, som åldrande befolkning, krånglig tysk byråkrati, den industriella korporatismen och den ordoliberala konsensuskulturen, får sig en släng av sleven.

I skärningspunkten mellan anekdoter och makroekonomisk terminologi bildas en mycket spännande röd tråd. I korthet blir den gemensamma nämnaren för i princip alla problembeskrivningar i boken att Tysklands ekonomiska modell är byggd på en konservativ businesskultur, präglad av skepsis mot såväl ny teknik som nya sätt att tänka. Det enda med prefixet “ny” som Tyskland har förbundit sig till är ny-merkantilismen – tron på att bytesbalansöverskottet är det heligaste som finns, ett överordnat självändamål. Med det måttet mätt har Tyskland lyckats ypperligt under 2000-talet.

Den tyska bytesbalansen 1971-2024, som sedan tidigt 2000-tal (inte minst i spåren av EMU:s skapande och implementeringen av Agenda 2010) har hållits på, ur världshistoriskt perspektiv, onormalt höga nivåer (Källa: Världsbanken).

Samtidigt kan det stora bytesbalansöverskottet ses som en illustration över låga investeringsnivåer och en för låg inhemsk efterfrågan i Tyskland. Det stora tyska bytesbalansöverskottet har skapat ett beroende av stora exportvolymer, på vilka Tysklands aggregerade efterfrågan hänger.

Detta leder oss till ett grundläggande axiom inom makroekonomin: att en positiv bytesbalans motsvaras av ett lika stort finansiellt sparande som går på kapitalexport. Här någonstans går den tyska bytesbalansen från att vara ett tyskt problem till ett europeiskt problem, ett symptom för de stora obalanser som rått i Europa och globalt under 2000-talet. 

Den tyska ny-merkantilismens direkta spegelbild har såväl före som efter finanskrisen uppenbarat sig i flera länder i form av skulddriven tillväxt i den privata sektorn. I spåren av finanskrisen 2008, när de sistnämnda modellerna brast, tvingades många av dessa länder istället in i en statsskuldsdriven tillväxt för att hålla ekonomin uppe. Gott om forskning finns på hur denna dynamik har resulterat i en lägre tillväxt i Västeuropa än om större insatser hade gjorts i överskottsländer för att stimulera den inhemska efterfrågan. 

Under tiden har världshandeln blivit mer regionaliserad och fragmenterad, och Tyskland har som tidigare nämnt fått möta hård konkurrens från det nästan lika ny-merkantilistiska Kina.

Efter att boken publicerades kan utvecklingen inte sägas ha blivit bättre, sedan Donald Trump tog över Vita huset och stup i kvarten började använda tullar som geopolitiskt vapen. 

I den mån Wolfgang Münchau erbjuder lösningar går dessa primärt ut på diversifiering. Inte minst förespråkar Münchau, som tidigare nämnt, stora investeringar i klimatomställningen, digitaliseringen och upprustning av infrastruktur. Såväl genom en ny finanspolitik i Tyskland som genom integration och utveckling av Europas kapitalmarknader. I denna del av analysen kan jag inte annat än hålla med. 

Och sedan bokens publicering har åtminstone finanspolitiken i Tyskland blivit något mer expansiv genom uppluckringen av skuldbromsen, vilket svenska Konjunkturinstitutet återkommande har lyft fram som avgörande för euroområdets tillväxt, och därmed Sveriges aggregerade efterfrågan, år 2026. 

Wolfgang Münchau är långt ifrån ensam i sin analys. Den grundläggande problembeskrivningen i “Kaputt”, i synnerhet betoningen på offentliga och privata investeringar, är nämligen slående lik analysen i Mario Draghis rapport om Europas försvagade konkurrenskraft. Det är nästan så att man undrar om Draghi-rapporten i själva verket är en berättelse om hur framför allt Tysklands (och Italiens) ekonomiska kräftgång ska lösas genom att EU blir mer som Norden. 

Men med tanke på att Tyskland är Sveriges största handelspartner bör dock betydelsen av den tyska konjunkturen och Tysklands ekonomiska modernisering inte underskattas. 

I denna kontext måste inte bara bokens (och Draghi-rapportens) förtjänster, utan också dess brister, tas på stort allvar. I synnerhet gäller det tystnaden om de sociala frågorna, och inte minst lönebildningen. Münchau tassar förvisso kring frågan om löntagarnas köpkraft, genom att nämna hur åtstramnings- och avregleringspaketet Agenda 2010 bidrog till den enorma tillväxten i det tyska bytesbalansöverskottet. Men ur herrarna Münchaus och Draghis respektive analyser hade jag gärna efterlyst mer lösningar på ett problem som uppstår på den andra sidan av det osunda bytesbalansöverskottets mynt: den prekärt långsamma löneutvecklingen för tyska löntagare. 

Agenda 2010 ska ses i ljuset av att Tyskland under 1990-talet var i en ganska liknande situation som idag, och ofta utnämnt till Europas sjuke man. Arbetslösheten var kring 10 % strax innan millennieskiftet. Slutsatsen som drogs av den nyvalda regeringen Schröder var just att lösningen bestod i avreglerad arbetsmarknad, decentraliserad lönebildning (med lokala avtal på företagsnivå) och nedskärningar i socialförsäkringssystemen. Detta i linje med neoklassisk (men minst sagt omstridd) mikroekonomisk teori om sambanden mellan så kallad ”löneflexibilitet” och arbetslöshet. 

Med 2000-talets första årtionden i backspegeln vet vi mer om hur det faktiskt gick med denna politiska inriktning. Mellan millennieskiftet och 2023 ökade produktiviteten i den svenska ekonomin bara något mer än i den tyska. Men enligt Konjunkturinstitutet har tyska löntagares reallöner bara ökat med hälften så mycket som för deras svenska kamrater under samma tidsperiod.

Tysklands och Sveriges reallöneutveckling 1996-2025, där implementeringen av Agenda 2010 samt energikrisen 2022-2023 särskilt bör noteras (Källa: Eurostat, Simon Grans beräkningar)

Vidgar vi horisonten, och mäter perioden 1996-2025 med hjälp av Eurostats data, är Tysklands reallöneutveckling bara en tredjedel av den svenska (tänk om SPD någon gång under den tiden hade gått till val på slagordet ”svenska löner för tyska jobb”, för att parafrasera Ulf Kristerssons förhållningssätt till dansk straffrätt?).

Endast under ett kvartal under 2020-talet översteg tyska löntagares reallöner de nivåer som sågs under 2019 (Källa: Destatis/StBA, Isabella Webers beräkningar).

Zoomar vi in på 2020-talet framträder en dystrare bild. Statistik från Destatis/StBA (den tyska motsvarigheten till SCB) visar hur tyska löntagare under energikrisen 2022-2023 upplevde de största fallen i reallöner sedan andra världskriget, och hur reallönerna år 2025 fortfarande inte har hämtat sig sedan 2019.

Att tyska hushåll, till råga på allt, har Europas högsta sparkvot (omkring 20 %) kanske också säger en del om den ekonomiska otryggheten hos tyska löntagare. Bufferten på banken ska alltid finnas där ifall kris eller låg pension väntar runt hörnet.

Vare sig Münchaus bok eller Draghi-rapporten erbjuder lösningar på detta problem. Så när den nya tyska regeringen under ledning av kristdemokraten Friedrich Merz, såväl som EU-kommissionen, får tolkningsföreträde blir lösningen istället att tvinga fram en “förenklings-chock”, med förevändningen att det ska bli enklare att driva företag. Udden är riktad mot EU:s arbetsrätt och miljölagstiftning.

Även om det finns goda skäl att se över den kontinentala förvaltningens komplikationer (inte minst den tyska förvaltningens möjligheter att digitalisera), finns det minst lika goda skäl att oroa sig över om avregleringsvågen i själva verket riskerar att bli ännu ett led i samma interndevalverande överbryggningspolitik som i åratal har hållit gamla industrier under armarna, och fördröjt omställningen av tysk ekonomi. Särskilt när investeringsnivåerna fortfarande står och stampar.

Inte minst ur ett svenskt perspektiv borde denna utveckling väcka farhågor kring vad det kommer innebära för de svenska företag som har ansträngt sig för att vara långt fram i klimatomställningen och för att motverka lönedumpning. Sverige bör bidra till att Tyskland, och Europa, rör sig i en helt annan riktning. 

Uppenbarligen har den tyska lönepolitiken inte bara lett till en undermålig reallöneutveckling och låg hushållskonsumtion. Det har heller inte ”kompenserats” av en tillfredsställande nivå på företagens investeringar i reala tillgångar och ny teknologi. Resultatet är den ovan nämnda ”Yin och yang”-dynamiken av ömsom befängt stora bytesbalansöverskott och ömsom skulddriven tillväxt på andra håll i världen. Med risk för att slå in en öppen dörr: Varför ska en misslyckad politik ges en ny chans? 

Mycket tyder på att framför allt Tyskland istället skulle behöva en politik för löneledd tillväxt, där en större löneandel driver upp hushållens konsumtion och i sin tur den inhemska efterfrågan. Det skulle gynna såväl de tyska löntagarna själva som Europa i stort, inklusive den svenska exportindustrin, och sannolikt till viss del kunna avlasta finanspolitiken i flera europeiska länder.

När vi för samman alla dessa problem (långsam strukturomvandling, låga investeringsnivåer, tyska löntagares låga köpkraft) kan vi finna en lämplig syntes, där svensk arbetarrörelse på riktigt kan bidra till att få vår största handelspartner på fötter igen: Rehn-Meidner modellen. Det är trots allt inte bara offentliga investeringar i infrastruktur och högre utbildning som historiskt har drivit på Sveriges strukturomvandling, utan även en solidarisk lönepolitik.

Centraliserad lönebildning, hög fackanslutning och jämn inkomstfördelning bidrog nämligen inte enbart till ökad köpkraft för breda löntagargrupper, utan även till att ineffektiva företag pressades ut från marknaden. Samtidigt genomfördes stora offentliga investeringar (och goda incitament fanns också för privata investeringar) i ny teknik, och det fanns en aktiv arbetsmarknadspolitik som såg till att människor slussades till nya jobb i de mer effektiva företagen. Ett socialt förverkligande av den av Joseph Schumpeter omhuldade kreativa förstörelsen, om man så vill. 

När dammet lagt sig kanske frågan blir: När borde Sverige, som en rent konjunkturpolitisk åtgärd, publicera en tysk översättning av Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen och bedriva facklig agitation gentemot det tyska löntagarkollektivet? Om inte annat som ett sista försök att mobilisera för tron på politikens förmåga att förbättra vanliga människors liv – innan missnöjespartier som AfD och Sahra Wagenknecht-alliansen välter Tyskland (och Europa) på ända.

Av: Marvin Gilbert Hallström, Studieledare i SSK