I Göteborgs-Postens podd Makten visar finansminister Elisabeth Svantesson sin rätta färg när hon instinktivt godkänner att man alltid kan försöka pruta i kassan. Det låter oskyldigt – men speglar i själva verket regeringens bristande verklighetsuppfattning. I stället för att ta ansvar när klyftorna växer och barnfattigdomen ökar, lägger konservativa politiker som många gånger tidigare skulden på individen, så som personalen i kassan.

Det är ingen slump, utan en medveten strategi. När arbetare tävlar mot varandra i stället för att kräva bättre villkor tillsammans, vinner alltid högern. Vi har sett det förut – och ser det igen. Konservativa politiker har länge försökt splittra löntagare, skapa otrygga jobb och montera ned trygghetssystem. De vet att ett samhälle där människor är upptagna med att konkurrera i ett “race to the bottom” bara gynnar dem själva.

Från 1800-talets arbetare som tvingades tävla om lägsta möjliga lön, till dagens bemanningsanställda och gig-jobbare som tävlar om jobbpassen och lönen – logiken är densamma. Företagsmodeller bygger på att arbetare inom samma företag och bransch ser varandra som konkurrenter i stället för allierade. Samma logik ligger bakom arbetsgivare som undviker kollektivavtal för att urholka arbetares inflytande.

Lösningen på den ökande fattigdomen i Sverige är inte att ensamstående mammor ska uppmanas att pruta på nudlar i kassan. Finansministern, med en månadslön på 161 000 kronor, saknar verklighetsuppfattning. Förstår hon hur det är att jobba i kassan när priserna stiger? Vill hon skapa konflikter mellan butikschef och anställd när unga expediter blir utsatta av kunder som kräver rabatt? Ska vi börja pruta på restauranger också, efter att maten ätits upp och skapa ännu sämre arbetsvillkor för servicepersonal?

När Socialdemokraterna presenterar reformer för att stärka ekonomin för vanliga löntagare, då kallar finansministern till pressträff – inte för att tala om sin egen politik och presentera egna förslag, utan för att bara prata om Socialdemokraterna. Det är en regering som skyller ifrån sig – trots att högern haft majoritet i riksdagen i 20 år och trots att den nuvarande regeringen skryter om sin förhandlingsstyrka.

Under högermajoriteten i Sveriges riksdag har synen på arbete nedmonterats. Färre vill se sig som arbetare, fler arbetar på ackord eller startar eget. Arbetsgivares makt har ökat medan fackens inflytande har minskat. De som står högerpolitikerna närmast – den redan rika eliten – de skördar vinsten.

Genom att försvaga A-kassan, sjukförsäkringen och arbetsrätten har regeringen tvingat människor att ta jobb med sämre villkor. Samtidigt skuldbeläggs arbetslösa, sjuka och invandrare – i stället för att prata om arbetsgivaransvar och välfärdspengar som går till omotiverade vinster.

När ekonomisk ojämlikhet ökar, vill högern att vi fokuserar på att tävla mot varandra och skapa förakt för arbetare. Allt för att den fackliga organiseringen ska minska och samhället ska missa de faktum att systemet bara gynnar några få. En finansminister som hellre skuldbelägger arbetare än lägger fram lösningar bekräftar detta. Sverige förtjänar bättre.

Efter tre år vid makten och 20 år med majoritet i riksdagen kan regeringen inte längre tillåtas att skylla ifrån sig. Det är inte personalens fel att maten är dyr i relation till plånboken – det är resultatet av högerpolitiska prioriteringar. Skattesänkningar för de redan rikaste och statsrådens egna omotiverade lönehöjningar är inte rimliga när barnfattigdomen ökar. Vi får inte heller glömma de många gynnsamma aktieaffärer som allt för många ministrar och statsråd har genomfört och som det har rapporterats om bara i år.

När arbetare enas växer svensk ekonomi. Vi har gjort det förut – och kan göra det igen. Regeringens strategi är att splittra och spela bort korten. Sverige och svenska folket förtjänar en regering och ministrar med verklighetsuppfattning och solidariskt engagemang för gemensam tillväxt. Eller ska jag också vara så ”delulu” som Sveriges nuvarande ansvariga ministrar – är det möjligt att pruta bort regeringen?