”Studenter är landets framtid” – Intervju med Siru Hopealinna

Siru Hopealinna är en 23 år gammal civilingenjör som just nu studerar administrativa studier vid Vasa universitetet. Sedan oktober 2025 sitter hon som förbundssekreterare för det finska socialdemokratiska studentförbundet - SONK.

Under ett besök får jag möjlighet att möta upp och följa Siru Hopealinna en hel dag vid de finska Socialdemokraternas partilokal i centrala Helsingfors, trots hennes upptagna schema. Hon möter upp mig medan jag, irrandes i regnet, försöker hitta entrén till den massiva, cylinderformade byggnaden med utsikt över sjön och tågcentralen. Efter en rundtur genom våningen, som består av partiets lokaler, kontor och föreningar, samt partitidningens redaktion, sätter vi oss i SONK:s förbundskontor.

Text och bild: Erik Solfors

Vad är SONK?

– SONK är socialdemokratiska studenter i Finland. Det är... ja, studentförbundet helt enkelt.

Socialdemokratiska studenter grundades 1963, mitt i en period då universiteten blev politiska arenor. Under 1950-talet hade tanken varit att akademin skulle stå utanför partipolitiken. Men 60-talets samhällsförändringar gjorde det omöjligt att hålla isär.

– På 1950-talet ansåg man att politik och studenter inte skulle blandas. Men på 1960-talet tog politiken starkare plats på universiteten.

Lokala studentgrupper fanns redan, men behovet av en nationell struktur blev tydligt när universitetspolitiken började spegla rikspolitiken. Förbundet skapades för att samla rörelsen — och leda den.

I dag är organisationen rikstäckande. Lokala föreningar finns i de stora universitetsstäderna: Helsingfors, Åbo, Tammerfors, Uleåborg och Rovaniemi. Yrkes­högskolorna är svårare att organisera; de är yngre institutioner, spridda över mindre orter.

Men oavsett struktur lever studentrörelsen i ett permanent kampanjläge. I Finland tar studentpolitiken aldrig paus. Det finns ingen lugn period, ingen riktig lågsäsong. Valen avlöser varandra i ett tempo som skulle slita ut många nationella partiorganisationer.

Hopealinna beskriver det nästan som en naturkraft.

– Universiteten har val vartannat år. Yrkes­högskolorna har val varje år. Det betyder att vi i praktiken kampanjar hela tiden.

Studentrörelsen lever i ständig mobilisering. Affischer, listor, kampanjmöten — cykeln börjar om så fort den avslutats. Nationella val skulle kunna krossa ett sådant tempo, men kalendern skapar en märklig rytm.

– Lyckligtvis hålls riksdags-, regional- och kommunvalen oftast på våren, medan studentvalen är i november. Så vi får lite vila innan vi börjar igen.

Det är en vila i relativ bemärkelse. Politiken stannar aldrig.

Hur ser er relation med erat moderparti ut?

– Vi har nära relation till partiet. Våra kontor ligger på samma våning.

Det är inte bara symbolik. Studentförbundet deltar regelbundet i riksdagsgruppens möten och partistyrelsens arbete.

– Vi deltar i möten varannan vecka. Varannan månad presenterar vi vårt arbete.

När studentfrågor riskerar att hamna i skymundan kan de sätta ner foten.

– Vi samarbetar, men vi kan också vara radikala i studentfrågor när det behövs.

Det är en intern spänning som håller rörelsen levande.

När man blir medlem i SONK, hur ser ett normalt medlemsmöte ut?

Medlemskap i studentförbundet är inte bara möten och protokoll. Det är också en kultur.

– Bastu är en väldigt traditionell finsk grej.

Lokala organisationer arrangerar bastukvällar flera gånger per år. Ibland kombineras de med kulturella introduktioner för internationella studenter.

– Vi förklarar finsk politik — i bastun.

Ibland kompleteras dessa bastumöten av isbad - eller avanto som det kallas i Finland.

– Man hugger upp ett hål i isen och simmar.

Andra kvällar är enklare: pizza och politik, vin och politik. Lågtröskelmöten där nya medlemmar kan kliva in utan att känna att de måste vara experter.

[Ansvarige för denna intervjue är inte alls avundsjuk]

Hur ser förbundets långtidsplan ut?

Förbundet befinner sig i en tillväxtperiod — men Hopealinna påminner om hur nära kollapsen man var.

– Vi har just under 800 medlemmar nu. I september 2024 hade vi bara runt 240. Det diskuterades till och med om SONK skulle fortsätta existera.

Det är ett dramatiskt spann på ett år.

– Nu är vi stabila igen och växer.

Den siffran bär en lättnad. Rörelsen överlevde. Idag har man förhoppningar om etablerande i fler studentorter, på fler högskolor och att locka fler studenter.

Förbundets långsiktiga politiska mål kretsar huvudsakligen kring studentekonomi.

– Det största målet är studenternas ekonomiska stöd.

Idag ligger studiestödet runt 1 080 euro i månaden, varav 280 euro i bidrag medan lånedelen är 850 euro. (Motsvarande ungefär 11 360 SEK i dagens valutakurs).

– Studenter tar examen med 20–30 000 euro i skuld.

Efter studierna väntar inte trygghet, utan återbetalning.

– Människor borde kunna börja arbeta, bilda familj, köpa bostad. I stället spenderar de år på att betala av skulder innan de känner sig trygga.

Förbundet driver idén att utbildning inte ska kräva livslång ekonomisk startsträcka.

– Alla ska kunna studera utan tung skuld.

Regnet har inte slutat när vi lämnar partilokalen. Helsingfors är dämpat i grått, trottoarerna blänker av vatten. Vi tar tunnelbanan mot riksdagen, den massiva granitbyggnaden som reser sig över Mannerheimvägen. För Siru Hopealinna är det vardag — men inte rutin.

Studentpolitiken är nära kopplad till rikspolitiken, och i Finland är gränsen mellan dem tunnare än man först tror.

Hon beskriver det politiska systemet som praktiskt. Finland röstar inte på partier i första hand, utan på personer inom partilistor. Det gör politiken mer personlig — och mer direkt.

Samtidigt är det ett system med flera nivåer: kommuner, välfärdsområden, riksdag, EU och presidentval vart 6:e år.

Nationellt väljs riksdag och president, regionalt väljs fullmäktige i välfärdsområdena som ansvarar för vård och socialtjänst, och lokalt väljs kommunfullmäktige som styr kommunernas verksamhet. För studenter märks politiken i vardagen på alla dessa nivåer: vård, utbildning, bostäder.

För svenskar kan Finlands välfärdsområden ses som en förenklad motsvarighet till regionerna i Sverige. I Finland är de en administrativ nivå skapad för att samla hälso- och sjukvård, socialtjänst och räddningstjänst under regional förvaltning. De är alltså inte historiska landskap, utan praktiska serviceområden — ungefär som regioner, men med tydligare fokus på välfärd.

Nationellt leder Socialdemokraterna i opinionsmätningarna. Men universitetens korridorer speglar inte alltid landet i stort.

– I opinionsmätningarna ligger vi runt 24–25 procent och är just nu största parti. Men bland studenter är vänstern ofta mer populär. Studentpolitiken ligger något längre till vänster än rikspolitiken.

Finland styrs i dag av en högerregering där ett populistiskt nationalistiskt parti - Sannfinländarna - lyckades samla arbetarröster i det senaste valet. Enligt Hopealinna har regeringsansvaret förändrat bilden snabbt.

– De väljarna kommer tillbaka till oss.

Hon talar inte i slagord utan i konsekvenser. Socialdemokraterna gick nyligen starkt fram i välfärdsområdesvalet som genomfördes våren 2025.

– Ja, vi kom först i de valen.

Det är en kort mening, men den bär tyngd. Välfärdsområdesvalen i Finland handlar om välfärdens infrastruktur: vård, socialtjänst, räddningstjänst. Det är politik på den nivå där beslut snabbt får konkreta konsekvenser. Enligt Hopealinna byggde deras framgång på regeringens svikna löften om att försvara arbetare och välfärd.

– Det högerextrema partiet lovade att skydda arbetare och sociala förmåner, men skär i stöden och fokuserar tungt på invandringspolitik.

När regeringspolitiken blev verklighet uppstod en spricka mellan retorik och handling.

– De förrådde sina väljare.

Och konsekvensen är märkbar.

– Det hjälper oss att växa.

Det är inte triumf. Det är en analys av ett politiskt kretslopp: löften, besvikelse, återvändande.

Studentrörelsen följer utvecklingen noggrant. För varje nedskärning i välfärden blir studentfrågorna mer akuta. För varje förlorat löfte flyttas politisk energi. Samtidigt menar hon att regeringen skjuter de svåraste besluten på nästa regering. Det är en strategi som skapar politisk skuld snarare än ekonomisk balans.

För studenter blir effekten konkret: lägre ekonomsikt stöd, högre levnadskostnader och större press.

Åter tillbaka vid partilokalen, med påfyllda koppar te för att värma upp efter den korta sträckan från tunnelbanan, börjar Siru beskriva universitetens representantskap som en arena där unga politiker formas tidigt.

Universiteten fungerar som en politisk förtrupp. Här prövas idéer innan de når parlamenten. Här formas framtida debatter. På campus avgörs frågor som direkt påverkar studenters liv: vård, bostäder och studievillkor.

– I Finland hålls representantskapsval varje år på yrkeshögskolorna och vartannat år på universiteten.

Studentförbundet ställer egna listor. I vissa sammanhang samarbetar man med De gröna och Vänsterförbundet. För många är det första gången de deltar i ett politiskt val över huvud taget.

– Studentråden fattar riktiga beslut. Det är inte en symbolisk struktur.

Det är här framtida kommunpolitiker, riksdagsledamöter och organisatörer tränas. Kampanjerna är intensiva, resurserna små, engagemanget stort.

Men samtidigt pågår en paradox.

– Vissa universitet förbjuder politiska organisationer på campus.

Studenter betalar medlemsavgifter till sina studentkårer, men politisk organisering begränsas. Valen existerar — men kampanjerna pressas utanför universitetsområdet.

– Det är en motsägelse, konstaterar hon.

När Hopealinna talar om studenternas verklighet försvinner valretoriken. Hon återkommer till ett ord: överlevnad.

– Psykisk hälsa är huvudfrågan. Studenters välmående — att överleva studietrycket, ta examen i tid, arbetsbördan.

Det handlar inte bara om individuellt mående. Det handlar om strukturer som pressar studenter att producera poäng i ett tempo som många upplever som orimligt. I Finland finns en särskild stiftelse, grundat av Finlands Studentkårers Förbund 1954, som heter 'Studenternas hälsovårdsstiftelse' (SHVS), vars uppdrag är att erbjuda försäkring för sjukvård, tandvård och psykologisk vård till studenter. Försäkringen kostar 50-60 euro per termin, men köerna är långa och hjälpen kommer ofta för sent.

– Diskussionen handlar också om att det krävs för mycket arbete för att samla studiepoäng.

Samtidigt är bostadssituationen ett konstant bakgrundsbrus. I flera universitetsstäder saknas tillräckligt med studentbostäder. När höstterminen börjar står vissa nyantagna utan boende.

– I vissa städer finns det inte tillräckligt med studentlägenheter.

Konsekvenserna är drastiska. Vissa studentkårer hyr tillfälliga lokaler och fyller dem med våningssängar. Gemensamma kök. Delade badrum. Provisoriska lösningar på permanenta problem, där nya studenter får bo tills de får eget boende - men till höga priser i de större städerna.

– Vi är redan i kris.

Tidigare finansierade staten byggandet av studentbostäder genom lån och stöd. De systemen har skurits ner. Byggandet har bromsat in.

– Det tar ett och ett halvt till två år att bygga ett hus, säger hon.

För studenter blir ekonomin ett matematiskt pussel: hyra, mat, studiemedel och arbete.

– Studenter måste välja mellan hyra, mat och medicin.

Det är en mening som stannar kvar i rummet. När bostad saknas påverkas allt annat: studieresultat, psykisk hälsa, framtidstro. Studentpolitiken blir i praktiken bostadspolitik.

Sverige är aldrig långt borta i finsk politik. Det märks i samtalet nästan omedelbart. Referenserna kommer naturligt — jämförelser, varningar, förebilder. För Siru Hopealinna är relationen till Sverige både historisk och praktisk.

– Vi tittar mycket på Sverige. Ibland kopierar vi bra idéer. Ibland säger vi: det där fungerade inte, det ska vi undvika.

Den svenska minoriteten är en del av denna närhet. Idag identifierar sig ca 290 000 personer i Finland som finlandssvenskar, ungefär 5 av totala befolkningen. Svenskan är fortfarande Finlands andra nationalspråk, ett arv från historien som fortsätter att forma politiken. Språkfrågan väcker debatt, särskilt från Sannfinländarna som länge velat avskaffa tvåspråkigheten, men Hopealinna ser den i ett större perspektiv. Själv studerade hon svenska i fem år i skolan, men använder det sällan i vardagen. Trots det förstår hon vikten och betydelsen av att fortsatt lära sig språket.

– Sverige ses generellt väldigt positivt.

Relationen handlar inte bara om kultur och historia. Den handlar om samhällsmodeller. Integration, segregation, skolpolitik — allt studeras över Östersjön.

– Nyheter om skjutningar och segregation når Finland snabbt, säger hon. Vi försöker lära oss av det.

I nya bostadsområden försöker Finland aktivt undvika social uppdelning. Blandade upplåtelseformer, skolor som ska locka olika grupper, medveten stadsplanering.

– Till exempel i min hemstad införde vi engelskspråkiga skolspår för att locka familjer till områden med lägre inkomster. Vi bygger medvetet stormarknader, skolor och bostäder för att motverka segregation. Vi vill undvika att skapa isolerade bostadsområden.

Finland valde att gå med i Nato tillsammans med Sverige 2022, hur ser ni på det beslutet?

Hopealinna minns hur Nato-frågan såg ut före invasionen av Ukraina.

– Stödet för Nato-medlemskap var lågt.

Sedan kom kriget. Opinionen skiftade snabbt.

– Att gå med i Nato var ett bra beslut. Det ger säkerhet.

Det är ett konstaterande snarare än en ideologisk deklaration. Finland delar en av Europas längsta gränser med Ryssland. Säkerhetspolitik är inte abstrakt. För många finländare handlade beslutet mindre om geopolitik och mer om överlevnad.

Att Sverige gick in samtidigt var avgörande.

– Att göra det tillsammans med Sverige kändes viktigt — samarbete i stället för att agera ensamt.

Det nordiska bandet blev i det ögonblicket militärt, inte bara kulturellt.

I Hopealinnas beskrivning återkommer Norden som idé. Länderna är olika, men delar ett samhällsprojekt: välfärd, utbildning och jämlikhet.

– Om vi vill bevara den nordiska modellen måste vi samarbeta.

Ungdoms- och studentrörelserna är en del av det samarbetet. Plattformar för nordisk dialog blir inte bara symboliska — de är politiska verktyg.

Och kanske är det där intervjun landar: i tanken att framtiden inte byggs nationellt, utan gemensamt.

När intervjun närmar sig sitt slut skiftar samtalet ton. Från strukturer, siffror och valresultat rör vi oss mot personen bakom titeln. Rollen som förbundssekreterare för SONK låter tung, nästan institutionell. Men när Siru Hopealinna beskriver hur hon hamnade här låter det betydligt mer vardagligt.

– Jag tänkte inte ens på det som politik. Jag ville bara organisera saker.

Hon säger det utan ironi. För henne började engagemanget inte i ideologi, utan i praktiskt arbete. Elevråd, gemensamma projekt och viljan att få saker att fungera; att strukturera, samordna och få människor att samarbeta. Politiken kom senare som ett språk för något hon redan gjorde.

Pandemin blev en brytpunkt. När vardagen stannade upp öppnades ett utrymme för engagemang.

– Jag hade plötsligt tid, och jag fyllde den med politik.

Till skillnad från många andra gick hon direkt in i partiet, inte via ungdoms- eller studentorganisationen. Det var ovanligt, men för henne logiskt. Hon såg inte stegen som en karriärtrappa, utan som olika ingångar till samma arbete.

Sanna Marins tid som statsminister blev en inspirationskälla, liksom hennes familjebakgrund i arbetarrörelsen. Hon övervägde att gå med i De Gröna, men landade i Socialdemokraterna.

– Det är ett bredare parti, inte fokuserat på en enda fråga.

Samtidigt närmade sig kommunvalen, och tanken på att själv ställa upp växte fram. 2022 gick hon in i studentförbundets styrelse, men avgick året efter. Efter ett uppehåll på nästan två år återvände hon i september 2024. Efter kongressen valdes hon till andra vice ordförande, och i oktober 2025 till förbundssekreterare.

Hon beskriver studentrörelsen som mindre hierarkisk än ungdomspolitiken, mer direkt och praktiskt inriktad. Utbildningspolitiken är hennes drivkraft.

– Jag tror att varje ung person förtjänar utmärkt utbildning.

I dag kombinerar hon sin utbildning som civilingenjör med studier i administrativa vetenskaper. Ingenjörens blick för system möter förvaltningens förståelse för struktur. Det märks i hur hon talar om politik: inte som idédebatt i första hand, utan som byggande. Samtidigt ser hon ett system under press.

– Utbildningssystemet är på väg nedåt. Studenter är landets framtid, men nedskärningar riktas mot oss innan vuxenlivet ens har börjat.

Men i hennes röst låter det mindre som vision och mer som ansvar. Om studenter är framtiden, måste systemet hålla.

Nyligen reste hon till Sydafrika på en facklig utbildning. Upplevelsen blev en kontrast mot den nordiska självklarheten.

– Det visade hur privilegierat Norden är.

Skillnaderna var inte abstrakta. De var konkreta: arbetsvillkor, trygghet, tillgång till utbildning. Att se hur andra system fungerar — och inte fungerar — skärper blicken på det egna.

Resor är därför en del av hennes framtidsplaner. Hon vill arbeta utomlands, inte som en flykt, utan för lärandet. Att se fler samhällen inifrån, inte som turist, utan som deltagare.

Någonstans i horisonten finns en förhoppning hon fortfarande uttalar försiktigt.

– Och kanske i framtiden - det är mest en förhoppning - jag skulle vilja jobba som assistent för ministrar eller riksdagsledamöter. Jag vet inte när, men det är en dröm.

Efter ett långt samtal om SONK, Finlands politiska system, studentpolitiken och Sirus historia och framtidsplaner, så återstår fortfarande den viktigaste frågan:

Favoritkaraktär i Mumindalen?

Svaret kommer direkt med ett skratt.

– Lilla My.

Den lilla figuren i röd klänning, känd för sin skarpa tunga och kompromisslösa energi. Hon ler när hon säger det.

– Jag relaterar till hennes personlighet på senaste. Jag försöker vara mer som Muminmamman — lugn, omtänksam, trygg.

Det är en bild av balans passande en förbundssekreterare: mellan driv och omsorg, tempo och stabilitet.

Sedan skrattar hon igen.

– Jag vill vara Muminmamman. Men i verkligheten är jag mestadels Lilla My.

En kort paus.

– Men jag bits inte.

Utanför har regnet över Helsingfors avtagit. Inne i partilokalen avslutar de få som är kvar sina uppgifter. Politiken stannar dock inte bara för att intervjun är över - särskilt inte för Siru, som ska göra sig redo för nya möten och diskussioner.

För Siru Hopealinna är studentpolitiken inte en parentes, inte en ungdomsfas som ska växa bort. Den är ett arbete i nutid.

“Studenter är landets framtid.” - Opiskelijat ovat maan tulevaisuus

Och i hennes värld bygger vi framtiden genom organisering — möte för möte, val för val, student för student.