Hur Northvolts konkurs symboliserar de sista trettio årens misslyckade industripolitik

Det är idag drygt ett år sedan Northvolts konkurs. Peter Carlsson har skrivit en bok efter att ha sprungit iväg med svansen mellan benen och hundratals pensionsmiljoner i plånboken, Stegra har fortsatta uppstartsproblem, och den politiska diskussionen verkar ha bottnat i att statliga investeringar genom AP-fonderna var ett misstag.

Under tiden fortsätter kinesiska elbilar att dominera världen. Det enda sättet att rädda svenska och europeiska jobb verkar vara att höja tullarna ytterligare, samtidigt som Kina ökar sin marknadsandel av export av ny grön teknik. Europa blickar höger ut och politikerna ger upp på att staten kan bidra till svensk industri. Hur kunde det bli så här?

Att konstatera att Europa behöver komma ikapp Kinas industri är knappast en kontroversiell åsikt idag. Efter att ha lämnat över det industriella övertaget som västvärlden höll under efterkrigstiden till länder som man tänkte alltid skulle vara längre ner i näringskedjan, har vi idag insett att världens marknad inte är så enkel som en trappa. Innovation kräver kunskap och kompetens, och kunskap och kompetens kräver i sin tur erfarenhet. Erfarenhet i produktion, korta produktionscykler och möjlighet till snabb förändring – alla saker som kräver att fabricering anläggs nära utvecklingsverksamheten.

Detta är inte kunskap som gått förlorad – många av våra industriföretag funkar såhär även idag. Scanias lastbilar tillverkas i samma byggnad som ingenjörerna sitter i när de gör hållfasthetsberäkningar på nya ritningar. Men vad som har gått förlorat är förståelsen att detta gäller på alla nivåer, långt ner i komponentkedjan. Ingen industri visar detta lika tydligt som den nya gröna tekniken. När Scania ska bygga nya lastbilar som går på el, behöver de antingen importera batterier från Kina eller bygga sin egen leveranskedja.

Idag diskuterar vi fortfarande om det var rätt eller fel att staten investerade pengar i Northvolt utan att konstatera att det vi idag saknar är ett ekosystem av innovativa industriparker som har blivit Kinas största konkurrensfördel. När ett företag vill bygga en ny modell av drönare och behöver en ny typ av batteri, är det bra mycket enklare om man kan hitta det i en fabrik som man kan besöka en halvtimme bort – istället för att behöva fråga efter en offert till en fabrik på andra sidan världen. Ingenstans är detta faktum tydligare än i ‘hårdvarans huvudstad’ Shenzhen i Guangdong, en megastad med 18 miljoner invånare, där industrier och designkontor kämpar för att vara så nära varandra som möjligt. Detta problem löses inte genom att anlägga en ensam fabrik i Sveriges hundratrettioförsta största kommun.

Så vad är lösningen på denna industrikris, förutom att gå tillbaka 30 år i tiden och se till att vi aldrig tappade vår industriella kompetens? Det absolut viktigaste är att de nästkommande 30 åren inte drivs av samma sömngående industripolitik som den naiva västvärldens politiker har drivit hittills. Det krävs att våra politiker lär sig av vad Kina har gjort rätt för att bli en supermakt. Det krävs långsiktigt planerande, det krävs politisk vilja att göra radikala investeringar i vår industri och det krävs en förståelse för att det kommer krävas sakpolitik som kommer att vara impopulär både till höger och vänster.

Det kommer kräva investeringsstöd och skattelättnader i viktiga industrier där vi idag är utkonkurrerade, bidrag till företag som kommer lyckas och företag som slutligen kommer gå i konkurs. Det kommer kräva subventioner av svenskproducerade produkter, så att värdet av svenska jobb kompenseras upp i varorna som säljs tillsammans med långsamt ökande tullar. Det kommer kräva att fler kommer i jobb, genom program för att billigare anställa arbetskraft till företag i industrier som är prioriterade, och det kommer krävas ökad urbanisering i form av att våra tekniska centra tillåts fortsätta växa, där tekniska universitetsstäder som Göteborg och Linköping är goda kandidater

Det är genom långsiktiga subventioner och stabil politik som Kina har lyckats bygga de företag som idag är världsledande i batteriproduktion och elbilar. Samma politiska stabilitet behöver vi uppnå inom området, och både högern och vänstern kommer att behöva offra röda linjer under det gemensamma målet att den största utmanaren inte är partiet andra sidan blockgränsen, utan landet på andra sidan jorden.

Kommer vi uppnå det? Har vi ett val? Det återstår att se.

Var tror du att Sveriges nästa industrier kommer att byggas? Ja, det är inte i Skellefteå i alla fall.

Lukas Friman, medlem i STEK