Idag tror många inom den politiska vänstern att vårt kapitalistiska system är i sitt slutskede, medan högern begråtar det de beskriver som de ‘‘traditionella värdenas’’ förfall. Båda erbjuder en lockande lösning: förstör hela systemet och börja om. Det är dramatiskt och lätt att ta till sig för de som desperat söker förändring. Men vilken berättelse har Socialdemokraterna? Vilken vision kan vi erbjuda som är lika övertygande? Svaret ligger i rörelsens revolutionära rötter och i vilka vi verkligen är. 

Under 1900-talet var en av de ledande gestalterna inom den socialistiska rörelsen Karl Kautsky. Tillsammans med Friedrich Engels bidrog han till att formulera och vägleda den marxistiska principen: historien drivs av klasskonflikter, kapitalism innehåller motsättningar och dess kollaps är därför oundviklig. Denna idé ställde dem mot vanliga politiker, som de avfärdade som bourgeoisien. Varför kompromissa med djävulen när målet är att besegra honom? Som Eduard Bernstein, en annan hängiven allierad till Marx, sa: “taktik ska bestämmas av, eller göras beroende av, utsikten till en kommande stor katastrof.” Men, som Bernstein själv också argumenterade, ledde detta till en politisk passivitet.

Bernsteins revisionism växte från observation utan dogma. I Tyskland såg han att kapitalismen inte kollapsade, arbetarna blev inte en dominerande majoritet, och medelklassen växte. I Frankrike kunde strikt klassdeterminism inte förklara situationen för bönder och lantbrukare som blev försummade. Bernstein argumenterade därför för en annan typ av socialism: en som accepterade kapitalismens produktiva kapacitet, samtidigt som den använde demokratisk politik för att gradvis flytta makten från kapitalistklassen. För honom var socialism arvtagaren till liberal demokrati, inte dess motsats, och demokratin ett instrument för att lösa den främlingskap som kapitalismen lämnat efter sig. Han trodde på kommunitarism: att förespråka kollektivt ansvar och samarbete. Detta var i praktiken en socialism skild från marxismen och dess ideologiska dogma.

Men den socialistiska rörelsen höll fast vid ideologisk ortodoxi och avvisade en pragmatisk ekonomisk lösning. Denna ovilja att styra skapade politiska och ekonomiska situationer som fascistiska rörelser kunde utnyttja. I Tyskland, när facken föreslog nödförfaranden för att stabilisera efterfrågan, avfärdade partiledarna sådana initiativ som ”o-marxistiska” och gav därmed nazisterna möjlighet att framställa sig som ekonomiska räddare. 

Trettio härliga år

När fascismen hade kollapsat i Berlin och dogmatisk socialism inte kunde leverera välstånd, framträdde socialdemokratin som ett styrande alternativ som kunde förena tillväxt, jämlikhet och politisk stabilitet. Den största politiska förändringen skedde i Sverige. Genom samordnad planering, finanspolitik och uppmuntran av samarbete mellan arbetsmarknadens aktörer ägde kapitalisterna fortfarande företagen, men de kunde inte längre diktera ekonomiska utfall. Meidnerplanen, föreslagen av ekonomen Rudolf Meidner, blev en symbol för denna strategi: centraliserad löneförhandling pressade upp lönerna, tvingade ineffektiva företag att anpassa sig eller lämna marknaden och flyttade gradvis makt till arbetarna samtidigt som produktiviteten ökade. Marknaderna avskaffades inte, men styrdes av sociala mål.

Detta var också ett kulturellt projekt. Under ledare som Olof Palme talade Socialdemokraterna med moralisk tydlighet både hemma och utomlands, och vågade avvisa både amerikansk kapitalism och sovjetisk dogma. Han var inte en del av byråkratin, utan en man beredd att kämpa för sitt folk. Den erbjöd en kollektiv berättelse om solidaritet, värdighet och gemensamt syfte, som tilltalade inte bara arbetare, utan även medelklassen. Genom att förena ekonomisk disciplin med kommunitära värderingar, neutraliserade socialdemokratin högerextremismens dragningskraft och omdefinierade patriotism som sitt eget sociala projekt. Det blev tydligt att människor inte bara bryr sig om politik och ekonomi, utan också rörs av berättelser och narrativ. Denna ideologi bredde ut sig över Europa och banade väg för de starka välfärdssystem och arbetsrättslagar som finns idag. I Frankrike kallade man perioden för ‘‘Trente Glorieuses’’ (de trettio härliga åren), den osynliga revolution som följde efter andra världskriget. Levnadsnivån ökade snabbt i de flesta av Europas länder. Socialdemokratin var inte en pragmatisk eller reformistisk ideologi, utan en revolutionär rörelse som använde reformism för att förändra status quo.

Rörelsens urholkning

Neoliberalismen försvagade gradvis det socialdemokratiska projektet och ersatte ledare som fortfarande mindes dess ambitioner med teknokratiska chefer. Även om det är lätt att peka ut någon att skylla på, är det lika viktigt att minnas den ekonomiska nedgången som Europa gick igenom då. Liberala lösningar framstår som attraktiva, och i ett desperat försök att distansera sig från misslyckandena hos ideologisk dogma och marxistisk ortodoxi, antog Socialdemokraterna budgetnedskärningar, privatiseringar och åtstramningar. 

Denna vändning skapade en djup identitetskris som alienerade stora delar av vänstern. Det tomrum som uppstod fylldes av gröna partier, radikala vänstergrupper och återupplivade marxistiska rörelser. I Storbritannien förlorade Labour långsamt sin trovärdighet som vänsterns röst, medan SPD i Tyskland försvagade sig själv genom att binda sig för djupt till en misstrodd byråkratisk ordning. Konfronterad med kognitiv dissonans mellan sina revolutionära rötter och liberala recept blev socialdemokratin politiskt stillastående. Folk som sökte marknadsreformer vände sig till liberaler, medan de som sökte radikal förändring vände sig någon annanstans. Det som återstod var en osäker rörelse: för rädd för att satsa åt något håll.

Vad gör vi nu?

Socialdemokratin är en egen tradition, rotad i kommunitarism och med ett tydligt uppdrag att använda demokratisk politik för att låta marknaderna tjäna solidaritet. Dess mål har alltid varit omvälvande: att skapa ett mer jämlikt samhälle genom demokratiska medel och att styra den sociala utvecklingen mot en rättvisare ordning.

Neoliberaler betonar visserligen kapitalismens produktiva kraft, men deras fixering vid den samlade rikedomens tillväxt har kommit på bekostnad av social sammanhållning, ökade klyftor och  växande alienation. Socialdemokratin måste erkänna detta. Den måste gå tillbaka till sitt grundläggande syfte: en gradvis men avgörande omvandling av samhället till något som både är produktivt och rättvist. Så kan den få tillbaka sin förlorade revolutionära röst och tala till de yngre generationer som dras till ideologiska extremer. 

Det kräver en tydlig identitet. Vår rörelse kan inte fastna mellan att anpassa sig efter högern och låna språkbruket från den radikala vänstern. Som Lionel Jospin en gång sa: “Marknaden är ett effektivt och viktigt verktyg, men inget annat än ett verktyg.” Marknader måste tjäna demokratiska mål, inte definiera dem. 

Slutligen måste vi vinna tillbaka kulturkampen. Nätet domineras av extremister, men var finns de socialdemokratiska influenserarna, poddarna och videoessäisterna? Vår politik har länge varit avmystifierad och tråkig, vilket har fått många unga att vända sig till högerns lögner eller vänsterns värdelösa politiska passivitet. Under årtionden har de röda rosorna på det en gång blomstrande fältet vissnat. Låt oss nu åter förtrolla dem.

Darin Salah, medlem i GSHF