Som “invandrare” är jag inte ensam om en känsla av total utmattning kring den så kallade invandringsfrågan. Det är en känsla som genomsyrar många av oss med utländsk bakgrund, särskilt vi som trots allt fortsätter att hålla oss uppdaterade om de senaste nyheterna och utspelen. 

När tar det slut? Kommer det att ta slut? 

Dessa frågor har jag burit på sedan 2016, året då det eviga tjatet om invandrare och invandring tog fart på riktigt. Det är lätt för majoritetssvenskar att åsidosätta dessa nyheter och betrakta det som vilken annan politisk fråga som helst. Det är lättare för dem att slippa den emotionella och psykiska belastning som invandringstjatet innebär för oss icke-vita. 

När SD-regeringen går ut i media med en ny utvisningspolicy tänker inte sådana som jag i strategiska partipolitiska banor. Istället är den omedelbara reaktionen: “Oj, nu har de trappat upp det ytterligare. Kommer någon av mina nära och kära att bli drabbad? Kommer jag att bli drabbad?” 

De andra 

Den högerpopulistiska politiken som drivs av SD-regeringen bygger på “andrafiering” av invandrare. Men vilka är invandrarna? Många av oss med utländsk bakgrund är svenska medborgare. En hel del av oss är andra- eller tredjegenerationsinvandrare. Partier som SD verkar inte skilja mellan de olika grupperna, utan utgår från ett etnocentriskt perspektiv där icke-vita blandas ihop och ramas in som främlingar med klistermärket “invandrare”. Inte bara är vår själva existens i landet ständigt ifrågasatt, vi kan alltså inte göra något åt det. Oavsett hur integrerad eller assimilerad du är, kommer du att stämplas som en icke-önskvärd invandrare. 

Vad ska vi göra åt det? 

Som socialdemokrater har vi ett ansvar att begrava invandringsfrågan. Det sker lättast genom att presentera en alternativ problemformulering till Tidögängets. En problemformulering som överensstämmer med vår ideologi som ett arbetarparti bestående av reformistiska socialister: socialdemokrater. 

Vi borde prata om klasskillnader istället för utvisningar, förkortad arbetstid istället för repressiva åtgärder, billigare kollektivtrafik istället för straff, och välfärd istället för splittring. 

Zohran Mamdani, en demokratisk socialist, vann makten i en stad som av många betraktas som kapitalismens huvudstad. Det gjorde han genom att lyfta en problemformulering som kretsar kring välfärd och plånboksfrågor. Trots högerkrafternas försök att svartmåla honom, besegrade han dem och är nu borgmästare i New York. Det är en valrörelse att ta inspiration ifrån. 

Trots allt är jag ändå hoppfull 

Någon gång kommer invandringsfrågan att vara död. Politiken kommer återigen att handla om sakfrågor och ekonomiska tvister, inte om människovärde och folkgruppers existens i landet. 

Den dagen ser jag fram emot.

Eiad Aldroubi, ordförande ÖSSK