När löften bryts och det otänkbara blir politik är det lätt att tro att det är ett dåligt aprilskämt. Men när verkligheten återstår är det väldigt svårt att skratta åt det, skriver S-debattören Valentin Rodikov.

1 april är en märklig dag då vi skrattar åt sådant som inte är sant och som andra försöker lura oss att gå på. 

Förra veckan var det däremot svårt att avgöra om det var fråga om ett skämt eller ej, när beskedet kom att Ulf Kristersson öppnar för en koalitionsregering med Sverigedemokraterna. Min första reaktion var ett gapflabb. Det lät som ett skämt som dragits alldeles för långt. 

För det var inte längesedan Ulf Kristersson skakade hand med Heidi Fried i TV och lovade att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna. Ett löfte som han snabbt bröt. Men det var kanske detta som var skämtet i hans värld? Något att sen skratta åt när den nya regeringen är på plats.

Det absurda är inte bara att Sverigedemokraterna nu bjuds in i regeringen, utan också hur snabb förskjutningen har varit. Det som nyss var otänkbart har inte bara blivit möjligt – det presenteras plötsligt som självklart. 

Det kändes också som ett skämt när den tidigare SD-motståndaren Simona Mohamsson verkade genuint lättad och utbrast “Äntligen!”. Det som nyss varit otänkbart hade blivit nödvändigt. 

Det finns en särskild sorts mörk humor i det hela. Den som uppstår när verkligheten börjar likna en parodi på sig själv. Det är svårt att hänga med när det som sades igår inte riktigt räknas idag. Som i Orwells värld där krig plötsligt kallas för fred. 

Samtidigt som jag nervöst skrattar och inte vet om det handlar om ett dåligt skämt, om en parodi eller om en raffinerad satir, har arbetet börjat med att fila på vem som ska ingå i den kommande brunblåa regeringen. Ansvarsområden pekas ut. Migration och integration lyfts fram som centrala ministerposter. 

Kandidaterna? Tobias Andersson, som skämtar om övergrepp; Oscar Sjöstedt, som skrattar åt nazistskämt; och Richard Jomshof, som uppmanar till hets mot folkgrupp. 

Kanske är tanken att det hela ska bli lättare att acceptera med några procentenheter lägre moms. Att den nya politiska ordningen spelar mindre roll så länge priset på kvittot från ICA sjunker.  

Visst är det hela som ett riktigt dåligt skämt?

Men det är också väldigt svårt att skratta åt det. 

Valentin Rodikov, SSK