Det var en kär partikollega som en dag frågade mig när jag satt på hennes seminarium:

– Vad gör dig arg?

– Va?

– Ja, vad gör dig förbannad i samhället? Vad är det som får dig att engagera dig politiskt?

Mitt svar var enkelt: Orättvisan.

Att ditt kön, dina föräldrars plånbok och var du bor fortfarande påverkar vilka möjligheter du har i livet. I alla år har vi fått höra att Sverige är världens bästa land. Vi har jämställdhet, allemansrätt och Bingolotto. Då borde väl allt vara klappat och klart?

Men så ser verkligheten inte ut. Under min livstid, som visserligen inte är särskilt lång (jag fyller snart 23 år) så har klyftorna vuxit, segregationen brett ut sig och polariseringen ökat. De senaste fyra åren har varit förlorade år för jämlikhet, solidaritet och framtidstro.

Har jag plats att skriva alla mina tankar om det i den här artikeln? Nej.

Men jag ska återkomma till ilskan. Den dyker upp då och då när man sysslar med politik. Och nu kom den igen. Den här gången handlar det om Liberalernas förslag om att halvera den statliga inkomstskatten.

Det är inte själva förslaget som gör mig arg. Att vilja sänka skatter ligger i deras ideologi. Det är argumentationen och attityden bakom förslaget som provocerar mig. Den är så världsfrånvänd att man får leta med karta och kompass efter verklighetsförankringen.

I SVT Nyheter den 23 juni 2026 säger Liberalernas partiledare Simona Mohamsson:

"Det är idag en straffskatt för den som vill och tar på sig att utbilda sig till något riktigt svårt, och sen tar lite extra ansvar på jobbet."

Den statliga inkomstskatten berör inte de flesta löntagare. Den börjar betalas först när inkomsten når ungefär 53 000 kronor i månaden. Det betyder att stora delar av välfärdens yrken aldrig omfattas av den. Därför blir det så provocerande när den beskrivs som en straffskatt på utbildning och hårt arbete. Som om hårt arbete skulle börja först vid 53 000 kronor i månaden.

Jag pluggar till gymnasielärare. Jag har vänner som arbetar eller studerar till sjuksköterskor, biståndshandläggare, elektriker, bilmekaniker, förskollärare, butiksmedarbetare och socionomer.

Så jag ber dig, Simona Mohamsson: Kom till vår "lätta" verklighet och ta det där "extra ansvaret" på jobbet. För det gör vi varje dag. Varje arbetspass. Varje minut som klockan tickar. Vi tjänar inte över 53 000 kronor i månaden. Men vi arbetar hårt, vi tar ansvar och vi bär upp verksamheter som människor är beroende av.

När du beskriver den statliga inkomstskatten som en straffskatt på utbildning och hårt arbete, då blir budskapet något helt annat än du kanske tänkt dig. Det låter som att utbildning, ansvar och hårt arbete bara räknas när lönen passerar en viss nivå.

Det resonemanget blir som att du ser ner på oss som håller igång Sverige. På oss som får välfärden att fungera och på oss som ser till att samhället finns där när människor behöver det.

Missförstå mig inte. Jag säger inte att människor med högre löner inte arbetar hårt eller tar stort ansvar. Men ansträngning och ansvar mäts inte i lön. De mäts i det arbete du utför och det ansvar du bär varje dag. Det går inte att säga att ett yrke är värt mer än ett annat bara för att det betalar bättre. Alla behövs för att Sverige ska fungera.

Det är därför jag blir så frustrerad över den attityd som ligger bakom uttalandet. Den är inte bara verklighetsfrånvänd, den är föraktfull.

För frågan jag ställer mig är samma fråga som så många andra gör:

När är det vår tur? När är det vår tur att få mer kvar i plånboken? När är det vår tur att få mer tid med familj och vänner? När är det vår tur att få en vardag där livet inte bara handlar om att få ihop ekonomin?

För en sak är säker: Den turen kommer inte av Liberalernas politik. Och när väljarstödet ligger runt 1,5 procent är det uppenbart att fler än jag har tröttnat på den här verklighetsfrånvända synen på arbete, ansvar och människors värde som Liberalerna har.

Max Alm, MSSK