”Studera Marx och Lenin och förena er” sjöng Dan Berglund i klassikern De mördades fria republik. I sin nya bok Det goda vill Payam Moula, chefredaktör för tidskriften Tiden, foga ytterligare ett historiskt, och vid första anblick kanske något oväntat, namn till vänsterns läslista: Aristoteles.

Vad har då denne antike tänkare, död sedan närmare 2 400 år, att säga oss om hur vi borde organisera samhället idag? Ganska mycket, ska det visa sig. Med utgångspunkt i Aristoteles etiska teori om den mänskliga naturen och det högsta goda, och en förståelse av politikens syfte (i sig själv i hög grad aristotelisk och återupplivad av samtida tänkare som Martha Nussbaum) som förverkligandet av detta goda, söker Moula visa på var politiken, och socialdemokratin, har hamnat fel. För att hamna rätt igen behöver den återvända till filosofihistoriens mest grundläggande frågor: frågor om mening, värde och vad som är bra för oss människor, givet den sortens varelser vi är. 

Aristoteles såg människan som ett förnuftigt djur, vars högsta goda består av rationell aktivitet i enlighet med dygd. Genom att handla förnuftigt realiserar vi vår mänskliga natur, och dygderna är de egenskaper som låter oss utföra denna funktion väl. Därigenom uppnår vi det högsta goda: Eudaimonia, dvs lycka, eller mänskligt blomstrande, som det ibland också översätts. 

Människan är dock inte bara ett förnuftigt djur; hon är också ett politiskt djur. Förverkligandet av vår rationella såväl som vår sociala natur, kräver att vi lever i gemenskap med andra. Och huruvida hon kan utveckla de förmågor som krävs för att blomstra är avhängigt en rad yttre omständigheter – omständigheter som formas av politiska beslut.

Att politikens syfte ska vara att ge människor de förutsättningar som krävs för att kunna utveckla de förmågor som behövs för att leva goda liv, kan vid första anblick tyckas okontroversiellt, rentav självklart. Men i modern politisk teori är detta långt ifrån fallet, just eftersom en sådan målsättning förutsätter en idé om vad det goda består av. Alla ansatser till att från politisk håll anta eller definiera en sådan idé, har mötts av en tydlig skepsis från liberalt håll.

Detta har fått sitt kanske tydligaste uttryck i John Rawls inflytelserika A Theory of Justice från 1971. Här presenteras Rawls ”tunna” teori om det goda, som begränsar sig till det mest basala: grundläggande fri- och rättigheter, tillräckliga materiella resurser och dylikt. Institutioner ska utvärderas endast utefter hur väl de garanterar människors tillgång till dessa, och i vilken utsträckning denna tillgång är rättvist fördelad. Utöver detta ska människorna vara fria att själva forma och sträva efter sina egna idéer om det goda. Att hävda något annat anses i bästa fall moralistiskt, i värsta fall direkt illiberalt. 

Bokens andra och tredje del utgörs till stor del av en kritik av detta synsätt, dess inneboende teoretiska begränsningar, såväl som de praktiska följderna av dessa. Moula argumenterar för att en strategi som går ut på att undvika att ta ställning i grundläggande värdefrågor har lett politiken, och socialdemokratin, till en återvändsgränd, där den är oförmögen att hantera senmodernitetens stora utmaningar. Dessa är både materiella (skenande ojämlikhet, segregation, en havererad bostadsmarknad) och andliga (psykisk ohälsa, ensamhet, brist på mening och tillhörighet).

Detta är egentligen inte särskilt konstigt; utan en tydlig idé om vad det är man vill att politiken ska förverkliga, blir det naturligtvis mycket svårare att uppnå detta. De grundläggande nyttigheter som den Rawlsianska liberalismen fokuserar på må vara viktiga, men de är knappast tillräckliga. Dessutom är de på sin höjd användbara som medel, snarare än att utgöra ändamål i sig själva – något som redan Aristoteles påpekade.

För att ta sig ur denna kris – som är en demokratins kris, i den mån folk inte längre upplever att demokratin förmår lösa de problem de står inför i sin vardag – pekar Moula ut två saker som avgörande. För det första krävs det att demokratins verkningskrets utvidgas så att folkviljan åter ges företräde framför kapitalets intressen. Då behöver nyliberala avregleringar rullas tillbaka och kapitalismen helt fasas ut från de områden där den inte hör hemma. 

För det andra krävs det att vi gör upp med de skeptiska delarna av det liberala idéarvet och ersätter det med ett aristoteliskt synsätt. Ett synsätt där etiken ges företräde framför politiken, och som tydligt låter sig informeras av en idé både om vad ett gott mänskligt liv består av och vad som krävs för att det ska kunna realiseras. I båda dessa avseenden går det att betrakta Moulas vision för den framtida socialdemokratin som postliberal.

Det är i det fjärde och sista kapitlet, där Moula betonar vikten av att socialdemokratin hittar tillbaka till en ideologisk analys förankrad i den materialistiska historiesynen, som han både är som mest övertygande och kommer mest till sin rätt som teoretiker och ideolog. I detta kapitel ges flera konkreta exempel på hur förändringar i den materiella basen har lett till att klassmedvetandet förskjutits högerut (främjat egenföretagande, subventionerat ISK-sparande, ombildningar och ränteavdrag på bostadsmarknaden).

När det breda löntagarkollektivet till följd av omvandlingar i ekonomins struktur förvandlats till ”minikapitalister”, kommer de ofrånkomligen att börja rösta mot en progressiv ekonomisk politik som vill öka beskattningen på kapitaltillgångar. Och Socialdemokraterna har, säkert delvis av just den anledningen, dragit sig för att föra en sådan politik. Detta har i sin tur lett både till att den ekonomiska ojämlikheten ökat och att högervridningen av klassintresset förstärkts ytterligare. Man har, kort sagt, fört en politik som varit direkt självförgörande.

Lärdomen – kanske den viktigaste från Moulas bok vad gäller socialdemokratins överlevnad och framtid – är att partiet måste hitta tillbaka till en materialistisk analys, som fokuserar mer på konkreta ekonomiska förhållanden och mindre på de värderingsmässiga konflikter som länge varit dominerande.

Den materialistiska analysen fortsätter i avsnittet om invandring och integration, som jag misstänker kommer att sticka i ögonen på en del. Fastän Socialdemokraterna länge i praktiken varit för en stram linje i migrationsfrågan, har den sällan försvarats på ett så explicit, och enligt vad Moula själv menar vänsterideologiskt motiverat, sätt. Istället har den framställts som något nödvändigt ont, delvis motiverat på realpolitiska grunder.

Oavsett vad man själv anser om det sakpolitiska innehållet, hedrar det Moula att han drar ut konsekvenserna av den analys han förespråkar, även på de områden där resultatet riskerar att bli obekvämt. Det är helt enkelt befriande att läsa någon motivera sina politiska förslag på ideologiska grunder – något som idag tyvärr är alldeles för ovanligt – snarare än att framställa dem som något man måste göra fastän man egentligen inte vill.

Den filosofiska analysen i bokens inledande kapitel framstår i jämförelse med de senare delarna som en smula grund. Och trots (eller kanske på grund av) övertygelsekraften i bokens avslutande delar, känns det som att den filosofiska bakgrund mot vilken bokens ursprungliga projekt är formulerat går lite förlorad längs vägen. Marx tycks alltjämt viktigare än Aristoteles, ideologin och den materialistiska analysen viktigare än den filosofiska teorin om det goda livet för människan.

Detta är på sätt och vis förståeligt, givet bokens format och de inledande frågornas abstrakta och generella natur. Men kanske är det också delvis en följd av bokens upplägg, då kapitlen är tänka att kunna läsas var för sig och oberoende av varandra. Och kanske är det mycket riktigt så, att man bara genom att ge etiken företräde framför politiken, kan rättfärdiga förverkligandet av målsättningen, där den materialistiska analysen förblir socialdemokratins viktigaste vapen.

Om denna målsättning består av att möjliggöra det goda livet för folkflertalet, vilket historiskt har varit socialdemokratins uppgift, torde det stå likaledes klart att det behövs en substantiell idé om vari detta goda består. Och även här kan vi, fortfarande, lära oss mycket av Aristoteles.

Edvin Belin, medlem i LSSK