Kapitalet i Sverige har aldrig varit mer koncentrerat. Det är dags att återvända till en idé som faktiskt angriper kärnan i våra problem, skriver S-studentdebattörer. 

Idag är kapitalet mer koncentrerat än någonsin. En direktör tjänar i genomsnitt 76 industriarbetarlöner, en tiondel av befolkningen äger ca 70 % av det totala kapitalet och Sverige är det OECD-land där klassklyftorna har ökat mest. Ändå driver många socialdemokrater en politik som försvarar privategendomen. Det är ingen nyhet. Men situationen är värre i dag än någonsin. 

En fråga som många länge har duckat för är: vem ska egentligen äga ekonomin? 

Socialdemokrater diskuterar gärna vinster i välfärden, marknadsskolor och riskkapitalister. Vi har vridit och skruvat i regler för att begränsa de värsta konsekvenserna av marknaden. Men problemet kvarstår: så länge privategendomen är den dominanta ägandeformen, kommer kapital och i sin tur makt att oproportionerligt koncentreras i händerna av ett fåtal människor. 

Ändå fortsätter vi att diskutera regleringar på marginalen. Det är dags att vända sig till idén som faktiskt angriper kärnan i våra problem: löntagarfonder.  

Löntagarfonder handlar inte om att begränsa vinster. Det handlar om ett maktskifte. 

Företagen ska årligen avsätta en del av sin vinst till löntagarfonderna, sen nyemitterar de aktier för värdet av vinsten som försvann, och till sist köper löntagarfonderna upp de nyemitterade aktierna. Företaget förlorar inga pengar samtidigt som ägandet sprids ut. Det innebär att ägandet över tid förs över genom en gradvis och förutsägbar mekanism. Det gör att reformen är både praktiskt genomförbar och ekonomiskt stabil. 

Företagen rullar på, men ägarstrukturen skiftar.  

Löntagarfonderna ska inte heller säljas vidare. Ägandet ska förbli gemensamt. Detta innebär att förslaget om löntagarfonder är ett varaktigt demokratiskt inflytande över näringslivet snarare än ett tillfälligt ingripande. 

En vanlig invändning mot löntagarfonder har alltid varit frågan om styrning. Men då vill vi fråga dig: är alternativet passivitet? Borde näringslivet styras endast av de mäktigaste kapitalägarna? 

Det tycker inte vi. 

Detta är ingen främmande tanke i vår socialdemokratiska historia. Under 60- och 70-talet drev fackföreningsrörelsen kravet på arbetslivets demokratisering. I sitt kongresstal 1975 beskrev Olof Palme denna utveckling: ”Först den politiska demokratin, sedan den sociala – och därefter återstår uppgiften att demokratisera ekonomin.” 

Den sista uppgiften kvarstår. 

En viktig detalj är att fonderna samordnas genom sektorsvisa och nationella utjämningsfonder. Kapitalet kan då användas strategiskt för hela samhällsekonomins bästa. Avkastningen ska återinvesteras, stärka välfärden och bidra till långsiktiga strukturomvandlingar. 

Ett annat argument man ofta hör gäller styrningen, men alternativet är inte neutralt. I dag styrs näringslivet i praktiken av de största och rikaste kapitalägarna odemokratiskt. Det här är ett medvetet val.

Men socialdemokratin har under lång tid tagit en defensiv position. Vi har försökt begränsa skador med smala sakpolitiska förslag, snarare än att förändra strukturer. 

Löntagarfonder bryter den defensiviteten. 

Frågan är inte om vi har råd att prata löntagarfonder igen – frågan är om vi har råd att låta bli. 

 

Undertecknare:
Alma Harding
Anton Hellsten
Caspian Andersen 
David Bragd
Ebba Folcker
Gabriel Eldehage
Kian Garazhian
Lovisa Karlsson
Marko Vitorovic 
Mira Warensjö Lemming
Per Sohrabi
Sevval Karaduman
Simon Gran
Simon Hallin
Tor Klestrup Röijezon
Valentin Rodikov 
Viktor Lagercrantz
Vilma Ilves
Wilfred Jacobsson Bjurström
William Mwanga