När Elon Musk gav sig in i amerikansk politik var det på helt andra villkor än för andra amerikaner. Han kunde köpa den viktigaste plattformen för politisk debatt i världen och förvränga den åt höger. Han kunde ösa in pengar i diverse initiativ, som nästan mutade människor att rösta på Trump i valet 2024. Han kunde satsa multum på sin “America PAC”, för att astroturfa fram republikanska dörrknackningskampanjer.

Som belöning för sina insatser fick Musk fritt spelrum att med sitt “Department of Government Efficiency” skapa kaos i den amerikanska statsapparaten. I alla fall fram tills hans och Trumps egon krockade för kraftigt.

Allt detta möjliggjordes av en extrem förmögenhetskoncentration, där en man hade tillgång till nära obegränsade resurser att utöva politisk påverkan.

I Gabriel Zucmans nya bok Miljardärsskatt – så kan den införas beskrivs problemet som miljardärer utgör i demokratiska samhällen, hur de kommer undan skatt, och vad vi kan göra åt det.

Sverige har 51 dollarmiljardärer enligt Forbes. Deras samlade förmögenhet uppgår till ungefär 2 150 miljarder kronor. De skulle kunna betala alla Sveriges statliga utgifter under ett år, och fortfarande ha kvar ungefär 500 miljarder kronor. Denna extrema förmögenhetskoncentration är ett direkt resultat av en politik som gynnat de rika: sänkt bolagsskatt, avskaffad förmögenhetsskatt, arvsskatt och fastighetsskatt, ISK-reformen och 3:13 reglerna med mera.

Något Zucman påpekar är att de traditionella skatterna i samhället är ofullständiga för att kunna beskatta miljardärer. Inkomstskatten går mot noll när man inte har arbetsinkomster. Momsen likaså när man bara kan konsumera en bråkdel av sina faktiska intäkter. Genom smarta upplägg med holdingbolag kan reavinster fifflas bort. Det enda som blir kvar är bolagsskatten. Enligt Zucmans beräkningar betalar den franska miljardären bara 13 procent av sin inkomst i skatt till staten, jämfört med 50 procent för den vanliga fransmannen. 

Därför behövs en särskild minimiskatt på miljardärer. Zucmans förslag går ut på att miljardärer ska betala minst två procent skatt på förmögenheter som överstiger hundra miljoner euro – ungefär 1 miljard kronor. Betalar miljardären redan så mycket i skatt från exempelvis inkomstskatt eller reavinstskatt innebär förslaget ingen ytterligare beskattning. Gränsen är satt vid 100 miljoner euro för att det är då de traditionella sätten att beskatta rika slutar funka som ett resultat av rikedomens extrema magnitud. Nivån på två procent är satt för att jämställa den skattenivå som gäller för de superrika och oss vanliga.

Vad Zucman sätter fingret på i sin bok är det märkliga faktum att samhället tillåter en liten grupp människor att sätta sig över samhällsgemenskapen. Att samhället tillåter denna grupp att delta i demokratin och ekonomin på helt andra villkor, och med enorm makt över oss andra. 

Det är inte heller så att man behöver låta denna grupp ställa sig över samhällsgemenskapen. Tidigare experiment med förmögenhetsskatt visar att skatterna är effektiva, bringar in större skatteintäkter, och inte innebär någon massflykt av miljardärer som kapitalets lakejer varnat för. När Norge höjde sin förmögenhetsskatt blev det buller och bång om att landets förmögna skulle göra massexit. Men så blev det inte, och intäkterna från skatten steg kraftigt.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti bör, likt sina systerpartier i Norge och Danmark, ställa sig bakom införandet av en förmögenhetsskatt. Ska demokratin stärkas kan inte vissa ha extrema, obegränsade förmögenheter. Ska välfärden stärkas behövs nya källor till finansiering. Ska rättvisan stärkas kan inte miljardärer beskattas mindre än sjuksköterskor. Det är inte en omöjlighet, det är en nödvändighet.

Av: Wilma Eklund, Förbundsstyrelsen