Socialdemokraternas 42:a partikongress går nu in på sin tredje dag, och redan har en rad viktiga beslut klubbats igenom. För många aktiva i ungdoms- och studentförbundet har kongressen inneburit efterlängtade segrar – politiska framsteg som både inspirerar och inger framtidstro. Det råder ingen tvekan om att energin är påtaglig, och engagemanget smittar av sig i korridorer och plenisal.

Men det som allra mest satt tonen för kongressen – och kanske för den politiska riktningen fram till valet 2026 – var Magdalena Anderssons kongresstal. Ett tal som i praktiken blev startskottet i förtid inför valrörelsen, men som också visade på Socialdemokratins inre spänningar och framtida vägval.

Ett tal till folket, inte till rörelsen

Magdalena Anderssons tal var inte i första hand riktat till partimedlemmarna i kongresshallen. Det var ett tal till svenska folket. Det var statsministerkandidaten som talade, inte partiledaren som eldade på sina aktivister och sin medlemsbas. Och tonen var därefter – lågmäld men bestämd, trygg snarare än visionär. Det var ett välavvägt försök att kombinera förändring med stabilitet, att inge framtidstro utan att skrämmas.

Klasskamp, ekonomisk demokrati och avvecklande av det kapitalistiska systemet är långt kvar från att bli partiets officiella kommunikation, till vänstersossars besvikelse. Men även klimatet och de internationella frågorna lyste med sin frånvaro i hennes tal, till många kongressdeltagares förbryllning.

Det innehöll mycket av det man som medborgare kan hoppas på: tydlighet, ansvarstagande, och en oro för samhällsutvecklingen som kändes ärligt kommunicerad. Men för den politiskt skolade lyssnaren, särskilt den som följt Socialdemokraternas ideologiska utveckling, fanns det ett skav. Ett frågetecken som växte fram under talets gång.

En inre konflikt – nationell gemenskap eller klasskamp?

Talet var både imponerande och tog upp det som behövdes. Framförandet var felfritt, retoriken slipad. Ändå kände jag mig konfunderad. Det kändes som att två olika analyser – två olika politiska själar – kämpade om utrymmet.

Den första halvan av talet fokuserade nästan helt på de hot som riktas mot Sverige: Rysslands aggression, en hotad global ordning, handelskrig och inre splittring genom gängkriminalitet och utanförskap. Det var en beskrivning där bristen på samhällsgemenskap var problemet – och lösningen var en starkare, mer enad nation. Ett gemensamt språk, gemensamma värderingar, ett samhällskontrakt där vi alla drar åt samma håll. I praktiken: nationell samling.

Det var en nygammal berättelse, där ‘socialdemokrati’ börjar mer låta som ett nationellt projekt än ett internationellt solidaritetsbygge för arbetarklassen. I talet kunde man nästan ana konturerna av det nya folkhemmet – men nu uppdaterat för ett 2030-tal där trygghet, styrka och säkerhet blev de ledande orden. Ett folkhem där, med folkets mandat, alla medel ska användas för att krossa inre fiender som sittande regering(ar) misslyckats hantera.Det var välartikulerat, men samtidigt något som skavde. Många av de formuleringar som användes hade lika gärna kunnat uttalas av borgerliga partiledare. Vad hindrar den svenska socialdemokratin från att fortsatt vara universell materialistisk rörelse för arbetarklassen och alla folks frihet, för att istället bli en nationalistisk idealism om ett folks identitetsgemenskap?

Så skiftade talet – från nationalism till materialism

Men så, nästan omärkligt, svängde perspektivet. Det var som om en annan Magdalena klev fram. Plötsligt talades det om bruksorterna, landsbygden, människorna som lämnats efter. Och nu var problemet inte bara brist på identitets gemenskap, utan brist på samhällets materiella närvaro. Det var inte längre bara gängkriminella som hotade samhällsväven, utan ett samhälle som själv monterats ned. Staten som dragit sig tillbaka, marknaden som tagit över – och misslyckats. Industrisamhällets nedmontering, utförsäljningar av offentlig sektor, privatiseringar och marknadsstyrning. Staten har svikit – och i det tomrum som uppstått har både kriminalitet och misstro fått fäste.

Här trädde den socialdemokratiska kärnan fram, tydlig och kraftfull. Samhällsproblemen är inte i grunden moraliska eller identitetsmässiga, utan ekonomiska och strukturella. Välfärden måste återtas. Vinster i välfärden måste stoppas. Skolor ska finnas där barnen bor, inte där det är lönsamt. Apotek ska tillhandahålla medicin, inte godis. Den offentliga sektorn ska inte vara en marknad för riskkapitalister och kriminella nätverk, utan en grundbult i den gemensamma tryggheten.

Det var här, i andra halvan av talet, som Andersson verkligen fångade salens engagemang. Det starka, rika och rättvisa samhället – ett samhälle där alla får sina grundläggande behov tillgodosedda och där de som har mer också bidrar mer – är en vision som bär. Den förmår ena, utan att tona ner konfliktlinjerna.

Socialdemokratin inför det nya trettiotalet

Men spänningen mellan de två halvorna kvarstår. Talet var skickligt, men också splittrat. Det vill vara både en samlande berättelse för ett nationellt “vi” och en skarp kritik av det ekonomiska system som undergräver just denna gemenskap. Detta väcker oro. Inte för att nationell samhörighet i sig är något negativt, men för att det riskerar att tränga undan den grundläggande klassanalysen. Frågan är om dessa två kan förenas – eller om de i längden kommer att dra oss åt olika håll.

Det är en balansakt socialdemokraterna måste navigera inför valet 2026 - och det kommande årtiondet. Förhoppningsvis med ett fortsatt fokus på det materiella – på jämlikhet, välfärd och ekonomisk rättvisa – utan att ge upp idealen om öppenhet, solidaritet och internationell samhörighet. Det är inte i kompromissen mellan dessa värden som styrkan ligger, utan i deras samspel.