“Alltid röstat höger, men ogillar nedskärningar i välfärden?” så står det på busskuren när jag är på väg från Linnéuniversitetet in till centrala Växjö. Under frågan ser man Socialdemokraternas logga och den mörkröda bakgrunden som partiet har använt det senaste året. Varje gång jag ser denna reklam så påminner det mig hur oklara Socialdemokraterna har varit under denna valrörelse.

Vi började valkampanjen i ett perfekt läge. Statsministern är omvälvd av personliga skandaler, arbetslösheten är bland den högsta i Europa och fattigdomen har fördubblats under Tidö-regeringens fyra år vid makten. Detta speglades i opinionen: oppositionen ledde med 10 procentenheter. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet gick framåt medan Centerpartiet fortfarande var litet. En vänstermajoritet i riksdagen var inom sikte. Trots våra goda förutsättningar har Socialdemokraterna ständigt gått nedåt i opinionen och riskerar nu att hamna under 2022 års valresultat.

Jag tror inte att det är vårt lokala kampanjarbete som orsakat denna nedgång. Jag har sett hur hårt vi har kampanjat i år och jag tror att vi socialdemokrater förstår vilket ödesdigert val detta är. Jag tror snarare att det är den otydliga kommunikationen från partiledningen. Väljarna vill vara säkra på vilken regering de kan förvänta sig efter valet, men Magdalena Andersson vägrar att ge ett tydligt svar. Hon vill knappt ses tillsammans med Nooshi Dadgostar men har inget problem att kampanja med Elisabeth Thand-Ringqvist och att äta glass med Ebba Busch. Hon avvisar förslaget om en miljardärskatt, trots att ett liknande förslag redan har genomförts av våra partikollegor i Norge, samtidigt som Mikael Damberg tävlar med Moderaterna om vem som kan lova mest åtstramningar i den ekonomiska politiken.

Det för mig tillbaka till affischen på busskuren; vem försöker partiet nå med en sådan valaffisch? Vilka väljare blir uppmuntrade av att vi flörtar med Kristdemokraterna och attackerar regeringens ekonomiska politik från höger? Denna kampanj verkar vara skräddarsydd för att locka över storstadsliberaler snarare än vanliga arbetare. Om man föredrar “ansvarsfull” ekonomisk politik men inte vill ha Sverigedemokraterna i regeringen, då finns det en plats för dig hos Socialdemokraterna.

Jag har själv släktingar på Lidingö som överväger att byta från Tidö till Socialdemokraterna, men när jag åker ut på landet i Småland så är det fortfarande Sverigedemokraterna och Moderaterna som är starkast. På mitt jobb, ett LSS-boende i Växjö där majoriteten av mina kollegor är unga kvinnor med invandrarbakgrund, så är det många som inte tänker rösta alls. De ser ingen skillnad på partierna och förstår inte hur politiken kan förbättra deras liv. Att Socialdemokraterna inte har nått ut till dessa grupper är ett stort misslyckande.

Nu i valets slutspurt ser vi resultatet av denna kampanjstrategi. Socialdemokraterna blöder potentiella väljare till de andra oppositionspartierna eftersom alla vill säkra sitt främsta regeringsalternativ. Rödgröna väljare går till Vänsterpartiet medan de liberaler och Magda-moderater som Socialdemokraterna har försökt vinna över istället går till Centerpartiet. Kvar blir vi i mitten, lika otydliga som innan och med en försämrad förhandlingsposition om ett regeringsbyte blir möjligt efter valet.

Det behöver inte bli så här. Socialdemokraternas partiprogram och valmanifest innehåller mycket progressiv politik som skulle underlätta i de flesta människors vardag: ökat barnbidrag, avgiftsfri tandvård för unga, återinförandet av investeringsstödet för hyresrätter, en särskild arbetarpension, etc. Problemet är att förslagen knappt syns i valkampanjen, istället ligger fokuset på regeringsfrågan och att hålla Sverigedemokraterna borta från makten till varje pris.

Vår kampanj påminner mig om Labourpartiets kampanj i Storbritannien för två år sedan. När Keir Starmer blev vald till partiledare lovade han att han skulle driva progressiv socialdemokratisk politik. Men detta löfte urholkades med åren och under kampanjen 2024 låg fokuset snarare på stabilitet och anständighet, då Starmer lovade att varken höja skatterna för vanligt folk eller att sätta staten i skuld. Labour vann valet, men det var snarare på grund av att de andra partierna var splittrade än att Labour aktiverade sina väljare. Valdeltagandet var historiskt lågt och Labour erhöll knappt en tredjedel av rösterna.

Trots en supermajoritet i parlamentet blev det nästan omöjligt för partiet att genomföra någon riktig socialdemokratisk politik på grund av deras löften om en avhållsam ekonomisk politik. Labour fick en “honeymoon phase” på några månader innan de var “tvungna” att skära ned på pensionärers bränslestöd under vintern. Starmers förtroende rasade och Labour förlorade flera lokalval till högerradikala Reform UK i England och Wales. De förlorade också väljare åt vänster till partier som De Gröna, Plaid Cymru och Scottish National Party.

Tyvärr går Magdalena Andersson i Keir Starmers fotspår. Socialdemokraterna har många progressiva vallöften, men de kommer bli svåra att införa om man samtidigt vägrar låna pengar eller höja vissa skatter. Sverige har enorma investeringsbehov, vi behöver bygga tusentals bostäder, bygga ut järnvägen och öka beredskapen i vården. Detta kommer inte att ske om vi bara fifflar med marginalen på vissa skatter och bidrag. Keir Starmer insåg inte detta, vilket är varför hans egna parti avsatte honom efter knappt två år vid makten.

Storbritanniens nya premiärminister Andy Burnham förstår vikten av en aktiv investeringspolitik och har snabbt infört konkret politik för att förbättra folks vardag, till exempel genom att sänka biljettpriserna på bussen. Att ett sådant skifte skulle ske i svensk politik är inte troligt. I Sverige krävs det koalitionsregeringar för att styra och då blir större delen av politiken spikad i början av mandatperioden. Svenska partier har också en lägre tendens till uppror mot partiledningen än brittiska. 

Därför uppmanar jag Magdalena Andersson och Socialdemokraterna: ni söker förtroende för en socialdemokratisk regering, då måste ni också föra tydlig socialdemokratisk politik.

Oskar Carlbom, medlem i Demos (S-studenter Växjö)