Vid en utblick över Europa är det svårt att känna någon större optimism. Ett nytt presidentval väntar i Frankrike till våren, där Marine Le Pen av allt att döma är favorittippad. I Tyskland pågår en industrikris, där tillväxten i princip har stått stilla sedan 2018 och varsel blivit vardagsmat. Rysslands anfallskrig mot Ukraina fortsätter att skörda liv, samtidigt som höga el- och gaspriser bidrar till ett växande stöd för Rysslandsvänliga partier i delar av Europa. USA använder handelshinder och digitala oligopol som maktmedel för att driva igenom sina intressen. Och då har vi ännu inte nämnt klimatkrisen eller den pågående massutrotningen av arter.

Än mer illavarslande blir bilden vid läsningen av vad som för många har blivit något av en bibel: Mario Draghis rapport om EU:s konkurrenskraft. Rapporten bekräftar redan välkända förhållanden, däribland att EU sedan 2008 har haft en svag tillväxt- och produktivitetsutveckling i jämförelse med såväl USA som Kina. Sektor för sektor beskriver Draghi hur Europa har halkat efter i den tekniska utvecklingen. Oavsett om det handlar om digital teknik, försvarsindustri eller elbilar sker en stor del av utvecklingen numera någon annanstans.

Men det som inte får gå förlorat är att Draghis rapport i minst lika hög grad utgör en grundläggande kritik av Europas ekonomiska arkitektur. Investeringarna är helt enkelt för få.

Den europeiska systemkrisen kan i korthet knappast beskrivas som något annat än resultatet av en långvarig underlåtenhet att fatta de beslut som krävs för att på allvar göra upp med Europas åtstramningspolitiska epok. I stället för att investera sig ur krisen har europeiska företag förlitat sig på lönesänkningar och aktieåterköp. Samtidigt har Europas politiska ledare sett på när konkurrerande ekonomiska block satsat enorma resurser på att utveckla och skala upp framtidens teknik. Man har, för att citera Ernst Wigforss, låtit ”naturtillgångar ligga outnyttjade och att produktiva anläggningar icke tas i bruk”.

Eurokrisen blev kulmen på åtstramningspolitikens era och lämnade en alltför stor andel av Europas unga i långvarig arbetslöshet. Full sysselsättning har blivit ett minne blott i många europeiska länder, samtidigt som bostadsbristen breder ut sig över kontinenten.

Detta står i skarp kontrast till den vision om ett socialt Europa som växte fram under 1980-talet, inte minst genom motsättningarna mellan den socialdemokratiske kommissionsordföranden Jacques Delors och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher. Medan Thatcher kämpade för ett avskalat, nyliberalt Europa, begränsat till den inre marknaden, ville Delors förena den ekonomiska integrationen med en social dimension. Han bar med sig erfarenheterna från sin tid som finansminister i François Mitterrands regering, där han hade fått erfara svårigheterna att utmana storkapitalets makt inom nationalstatens gränser.

Sedan dess har en europeisk pelare för sociala rättigheter etablerats. Men än i dag frodas arbetslivskriminaliteten, kollektivavtalens och fackföreningarnas ställning utmanas och gemensamma krafttag för att beskatta stora förmögenheter och motverka skattesmitning möter motstånd.

Jacques Delors gick bort för några år sedan. Men den grundläggande insikten består: Våra bojor är gemensamma. Men våra lösningar är också gemensamma.

Väljarna ställer, med rätta, höga förväntningar på EU. Unionen förväntas hantera klimatkrisen, bygga upp digital suveränitet och garantera kontinentens säkerhet i en alltmer orolig omvärld. Men för att leva upp till dessa förväntningar måste EU också ha de ekonomiska muskler och politiska befogenheter som krävs för att investera sig ur krisen.

Att beskatta de stora privata förmögenheter som har ansamlats under det senaste halvseklet är en förutsättning för att återuppbygga den offentliga sektorns finansiella styrka. Det kräver i sin tur större befogenheter för EU på skatteområdet.

Därtill finns två nära sammanlänkade frågor som inte längre går att bortse från: kapitalmarknadsunionen och finanspolitiken.

För att åstadkomma den omfattande investeringsvåg som Europa behöver måste de europeiska kapitalmarknaderna integreras, något även svensk socialdemokrati har varit noga med att framhålla. I dag är kapitalmarknaderna uppdelade i nationella stuprör, vilket har bidragit till att europeiskt sparande i stället finansierar investeringar i USA.

Vi socialdemokrater vet att marknaden inte löser samhällsproblemen på egen hand. Men det är kanske just här, i frågan om Europas kapitalmarknader, som det blir särskilt tydligt att det inte heller räcker med att medlemsstaterna var för sig försöker investera sig ur krisen. Det behövs också gemensam upplåning.

Utan en etablerad marknad för gemensamma europeiska statsobligationer, eller gemensamma säkra räntepapper om man så vill, kommer prissättningen på Europas obligations- och aktiemarknader fortsatt att präglas av fragmentering och de enskilda medlemsstaternas statsobligationsmarknader. Utan gemensamma finansiella muskler förblir Europa dessutom svagt när USA och Kina investerar stora summor i framtidens industri, samtidigt som efterfrågan på europeiska varor pressas tillbaka.

Båda dessa problem har inte minst Mario Draghi uppmärksammat, men också institutioner som traditionellt har förknippats med en mer marknadsliberal eller konservativ ekonomisk hållning, däribland Internationella valutafonden (IMF) och Tysklands centralbank Bundesbank. Enligt Europeiska centralbanken (ECB) skulle en gemensam marknad för säkra europeiska tillgångar dessutom väsentligt förbättra eurons förutsättningar att utmana den amerikanska dollarns ställning som internationell reservvaluta.

Den mer konstruktiva vägen till finanspolitisk disciplin i Europa är därför inte att fortsätta säga nej till gemensam upplåning i väntan på nya tillfälliga uppgörelser. I stället bör vi redan nu bereda vägen för en regelbaserad finanspolitik på EU-nivå.

Det är också avgörande för att säkerställa att gemensamma resurser används till områden som ligger i Sveriges intresse. I dag riskerar stora investeringar i infrastruktur, försvar, forskning och utveckling att trängas undan när den traditionella konflikten mellan de mer sparsamma medlemsstaterna och ”sammanhållningens vänner” – eller snarare den gemensamma jordbrukspolitikens vänner – åter blossar upp i EU:s budgetförhandlingar.

Sammantaget är vi många som förväntar oss att svensk socialdemokrati, mot bakgrund av de senaste årens utveckling, formar en betydligt mer offensiv europapolitik. Den traditionella svenska tveksamheten har genom åren haft sina poänger. Men i dag står den tyvärr i alltför stor utsträckning i vägen för just det handlingskraftiga Europa som vi både behöver och förväntar oss.

En sådan förändring skulle kunna börja på S-studenters förbundskongress. Vilket Europa vill du se, kamrat?

Av Marvin Gilbert Hallström, SSK & Erik Solfors, Demos