Något som präglar politiken idag, och som präglat den genom hela vår demokratiska historia, är elitismen. Denna elitism återfinns både i språket som vi använder samt i vår syn på förtroendeuppdrag. Språket har länge varit ett verktyg för att skapa avståndtill allmänheten. Vidare genomsyras vår rörelse av ett sökande efter prestige i form av tungt vägande förtroendeuppdrag. Att acceptera detta som en del av arbetarrörelsen är att sätta krokben för oss själva. 

Gällande språket, finns det en ytterst viktig skillnad mellan att vara vältalig och elitistisk. En politiker måste vara vältalig för att tydligt kunna förmedla den politik som drivs. Politikens värld är komplex och den som verkar i den behöver därmed kunna förklara vad som händer. Men det är just där många politiker missar poängen. Om vi ser tillbaka i historien var politiker - och därmed politiken - svår att förstå. Språket användes ofta, enligt min uppfattning, som en barriär mellan vanligt folk och politikens elit. Om politiker talade i ofolkliga, byråkratiska termer, kunde ingen vanlig människa begripa vad som hände – vilket i sin tur gjorde att få ens försökte. 

Under årens gång har det blivit bättre. Arbetarrörelsen har varit en stor del av att driva på den utveckling som gjort att fler kan förstå sig på politiken. Men den elitistiska attityd som präglade den tidiga politiken i Sverige har inte försvunnit. När våra politiker står i TV och för långa, utdragna resonemang utan att säga det som faktiskt menas, blir människor förvirrade. Därtill försöker många jag möter inom rörelsen öva på att “prata som en politiker”. Men det är just det vi inte bör göra. Att fortsätta traditionen av att inte säga det man menar och att krångla till enkla frågor, är i min mening både elitistisk och onödigt.

Vi inom arbetarrörelsen borde vara i framkant och bryta den segregation som uppstår mellan de som förstår politiken och de som utestängs genom språket. Politiska frågor är komplexa och just därför behöver vi anpassa hur vi förmedlar dem så att vanligt folk kan förstå. Det är viktigt att betona det som är viktigt, men också att kunna ge raka svar. Att tala i byråkratiska termer som kan få den piggaste tjänstemannen att somna av tristess är ingen väg framåt.

Ytterligare en del av den elitistiska kultur jag menar finns i rörelsen är hur vi ser på oss själva. En mentalitet som jag anser genomsyrat rörelsen är att de personer som på höga poster på alla nivåer inom partiet tar sig själva på mycket stort allvar. Posten kommer med en persona. Vi har även en del som aktivt söker sig till makt och inflytande. Det finns en tydlig prestige i att sitta på ett viktigt och tungt uppdrag, vilket jag anser är ett felaktigt synsätt. Det bör vara helt prestigelöst att inneha en post där makt och inflytande ingår. Att få förtroende för att bära en tung post är otroligt fint, men den som söker sig till posten för prestige bör per automatik inte få den.

Något jag insett i min korta resa genom rörelsen är att det ej krävs tunga poster för att göra skillnad. Det finns bara inbillade gränser gällande vad som är möjligt att åstadkomma utan uppdrag. I S-studenter har vi en unik möjlighet att påverka den politik som drivs direkt genom den interna struktur som finns. Vi kan ta direkt kontakt med våra förtroendevalda hur enkelt som helst. Inom studentrörelsen är förbundsstyrelsens ledamöter ett meddelande bort. Gränserna är bara där man sätter dem.

Den elitism som finns inom Socialdemokraterna idag är inte gynnsam för oss som rörelse. Om vi fortsätter att vara en del av en kultur som stänger ute vanligt folk från att förstå politiken, ligger vi illa till som arbetarrörelse. Att få möjlighet att förstå politiken är en grundsten i ett fungerande demokratiskt samhälle. Vi ser idag en oroande mängd människor som medger att de inte hade varit helt främmande för idén om ett auktoritärt samhälle där besluten tas på ett odemokratiskt sätt. Vad kan det bero på? Jag är övertygad om att en del av svaret ligger i att vi använder ett oförståeligt, elitistiskt språk när vi pratar. Vi ska fortsatt vara vältaliga och förmedla vårt budskap, men vi behöver inte använda obegripligt språk. Vidare bör vi som är aktiva inom rörelsen se över hur vi ser på förtroendeuppdrag. Den som söker sig till förtroendeuppdrag bör alltid fråga sig ifall man söker sig till det för att göra skillnad, eller för att vinna prestige.

Albin Löf, medlem i GSHF