Under lördagen tog sig tiotusentals georgier ut på gatorna för att demonstrera mot regeringspartiet Georgisk dröm efter dess seger i det georgiska lokalvalet. Både oppositionen och många medborgare hävdar att valet var riggat, medan makthavarna svarar med att förbjuda oppositionen och varnar för ”upprorsförsök”. Det står dock klart att det handlar om något betydligt större – det är bara att blicka österut.
Det sägs att när Gud delade ut länder till världens folk kom georgierna för sent. De hade stannat på vägen för att dricka vin och skåla i Guds namn. När de till slut anlände hade alla andra redan fått sina länder. Gud blev dock så rörd av deras uppriktiga glädje att han bestämde sig för att ge dem sitt eget, personliga paradis. Han skapade världen på sex dagar, men när han kom till Georgien tog han en extra dag för att vila – för här ville han själv bo. Efter att ha besökt landet för första gången i våras fick det mig faktiskt att ifrågasätta min egen ateism. Så magiskt var det.
Det räcker med att stå på en bergssluttning i Sighnaghi eller promenera genom Tbilisis gamla kvarter för att förstå varför. I huvudstaden slingrar sig gatorna mellan färgglada balkonger, termalbad från 1100-talet och kyrkor vars stenar bär spår av tusen år av tro och kamp. Och maten, enligt mig världens mest underskattade kök, är lika generös som människorna. Doften av nygräddad khachapuri fyller varje gata och allt sköljs ner med ett glas djupt, bärigt vin från Kakheti – ett vin som påminner om att Georgien inte bara är ett land, utan själva födelseplatsen för vinets konst. Åtta tusen år av skålar, vilken grej! Det finns ett gammalt talesätt i landet som säger att ”en gäst är en gåva från Gud” – och det märks. Ingen måltid är för liten för att delas, ingen främling lämnas utan ett leende eller en skål. Det behövs mer än någonsin just nu.
Men för att förstå dagens Georgien måste man blicka bakåt, till ett land som gång på gång har rest sig ur spillrorna av imperier. Under större delen av 1900-talet var Georgien en del av Sovjetunionen – en tid präglad av repression, centralstyrning och förlorad självständighet, men också av en växande underström av nationell stolthet. När Sovjet föll samman 1991 var det som att ett gammalt hjärta började slå igen och självständigheten var äntligen ett faktum. Den kom både med eufori och kaos. De första åren präglades av inbördesstrider, ekonomisk kollaps och konflikter i de två utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien. Många georgier minns 1990-talet som ett mörkt kapitel av korruption, brist på el och värme, och ett land som hölls ihop mest av envishet och tro.
Men i början av 2000-talet kom en ny vind. Rosenrevolutionen 2003 tände hoppet på nytt. Den unga, västvänliga ledaren Mikheil Saakasjvili lovade att modernisera landet, bekämpa korruptionen och föra Georgien närmare Europa. Under en tid kändes det som att landet äntligen hade hittat sin riktning.
Sedan kom augusti 2008 – månaden då kriget återvände. Efter år av spänningar med de ryskstödda utbrytarregionerna gick georgiska trupper in i Sydossetien. Ryssland svarade med fullskalig militär styrka. Kriget varade bara fem dagar, men det förändrade allt. Hundratusentals människor tvingades fly sina hem, och Moskva erkände Abchazien och Sydossetien som självständiga stater – något resten av världen vägrade göra. Sedan dess har Georgien levt i skuggan av stormakter, klämt mellan drömmen om Europa och hotet från öst.
När “Georgisk dröm” tog makten 2012 var det många som trodde att landet hade hittat en ny balans efter år av turbulens. Partiet, grundat av oligarken Bidzina Ivanisjvili, lovade stabilitet, välstånd och ett slut på korruptionen som präglat den tidigare regimen. Ivanisjvili, som gjort sin förmögenhet i Ryssland under 1990-talet, framställde sig som en välgörare – en man som ville använda sina miljarder för att bygga upp hemlandet. Trots att Ivanisjvili officiellt lämnade politiken 2013, tycks hans inflytande aldrig ha försvunnit. Många menar att det snarare vuxit. Hans förmögenhet, nätverk och förbindelser till Moskva har gjort honom till en osynlig men allsmäktig kraft i bakgrunden – en sorts georgisk skuggregering. De senaste åren har frågan vem det är som egentligen styr Georgien lyfts på allvar. Är det den ”folkvalda” regeringen, eller den tillbakadragne miljardären bakom kulisserna?
Under Georgisk dröms styre har landet långsamt glidit bort från den tydliga västorientering som präglade Saakasjvilis år vid makten. Journalister och oppositionella vittnar om ökande politisk kontroll, rättsprocesser mot regimkritiker och statlig påverkan på medier. Samtidigt har regeringen försökt upprätthålla en retorik om att man fortfarande vill närma sig EU och NATO – men handlingarna säger ofta något annat. När parlamentsvalet 2024 hölls blev det kulmen på år av frustration. Georgisk dröm utropade sig till segrare med drygt 53 procent av rösterna, men oppositionen kallade valet en fars. Oegentligheter, manipulerade röstlängder och hot mot valobservatörer rapporterades i flera regioner. Tusentals människor samlades utanför parlamentet i Tbilisi, med EU-flaggor i händerna och krav på ett nytt val. Regeringen svarade med att kalla protesterna ”ett försök till statskupp” – samma retorik som ofta hörs i Moskva. Efter valet hamnade Georgiens relation till EU i ett känsligt läge. Trots att landet formellt tilldelats kandidatstatus 2023, har flera medlemsländer uttryckt oro över den demokratiska utvecklingen och det ökande ryska inflytandet över regeringen. Förhandlingarna om vidare integrering har sedan dess i praktiken stagnerat – ett bakslag som många georgier anser är en katastrof för landets framtid.
Dessvärre förvärrades situationen än mer under lördagens lokalval. De två största oppositionsblocken bojkottade omröstningen och kallade den för odemokratisk då flera av deras ledare (bl.a. Saakasjvili) sitter i fängelse. Detta gjorde att Georgisk dröm med knappast någon konkurrens kunde utropa segrar i samtliga kommuner. När rösterna räknades reste sig tusentals demonstranter på Frihetstorget i Tbilisi, många med georgiska och EU-flaggor i händerna, och marscherade mot presidentpalatset. En del av folkmassan försökte forcera ingripandet mot palatset och de möttes av kravallpolisens svar i form av vattenkanoner, tårgas och pepparspray. Minst fem aktivister, däribland operasångaren och oppositionsprofilen Paata Burchuladze, greps och ställdes inför åtal med anklagelser om att ha försökt störta regeringen. Enligt myndigheterna rapporterades tjugoen säkerhetstjänstemän och sex demonstranter ha skadats i sammandrabbningarna. Efter protesterna gick premiärminister Irakli Kobakhidze ut och meddelade att oppositionen ska förbjudas från politiskt deltagande, och anklagade demonstranterna för att ha försökt iscensätta en kupp med stöd av utländska krafter. Lördagens händelser glädjer inte bara sittande regering utan även en man längre österut.
Rysslands inflytande i Östeuropa har intensifierats, särskilt i länder som Moldavien, Tjeckien och Georgien, där Moskva aktivt söker påverka politiska processer och allianser. I Moldavien, som höll parlamentsval förra söndagen, försökte Ryssland påverka valresultatet genom cyberattacker, desinformation och olaglig finansiering. I Tjeckien resulterade parlamentsvalet i en seger för den populistiska miljardären Andrej Babiš och hans parti ANO. Babiš har tidigare kritiserat Tjeckiens militära stöd till Ukraina och förespråkat en mer neutral utrikespolitik, vilket kan påverka landets relationer med Ryssland och dess roll inom EU.
Trots Rysslands tydliga försök att påverka politiken i Östeuropa har EU:s respons varit återhållsam. Upprepade uppmaningar om respekt för demokratiska processer har framförts, men konkreta åtgärder eller ledarbesök har varit få. Den svenska regeringen är, som vanligt inom utrikespolitiken, väldigt passiv och jag kan faktiskt inte ens minnas om jag har hört Ulf Kristersson nämna Georgien en enda gång. Deltagandet i internationella påtryckningar mot valfusk eller repression i regionen har varit begränsat. Endast Ungerns premiärminister Viktor Orbán har genomfört ett officiellt statsbesök i Tbilisi, vilket för många georgier och observatörer symboliserar västvärldens bristande engagemang. I just den här politiska frågan har Sverige och EU misslyckats kapitalt.
Trots den enorma prövning som väntar georgierna vet jag att de allra flesta av landets medborgare spenderade söndagen runt ett stort bord. Jag är säker på att de satt med både familj och vänner för ännu en supra. En supra är en georgisk fest där mat, vin, familj och gemenskap står i centrum. Suprans värd kallas tamada, och hens roll är att alla runt bordet ska trivas – med dricka i glaset, mat på tallriken och ett leende på läpparna. Tamadan ska dessutom hålla tal, och traditionen säger att dessa ska vara filosofiska. Jag är övertygad om att alla tamadas i söndags höll det bästa talet de någonsin har hållit. För sådana är georgierna. Landet må vara prövat, men dess folk har gång på gång visat att de klarar av att hålla samman, fira livet och kämpa vidare. De har skålat i åtta tusen år – och de kommer att fortsätta göra det minst lika länge till.
Malte Solfors
Member discussion: