I förra veckan lyssnade jag på Magdalena Andersson och Mikael Dambergs intervju i webbtidningen Kvartal. Det är en frisk fläkt när en partiledare sätter sig ner för en längre och mer avslappnad intervju, men tyvärr tyckte jag att detta var en av de mindre intressanta partiledarintervjuerna som Kvartal har hållit i. Särskilt i jämförelse med när Jimmie Åkesson tog med sig Simona Mohamsson som sin plus ett.

Men det var en sak jag reagerade på särskilt. Magdalena och Mikael fick frågan om deras framtidsvision: om Socialdemokraterna kunde styra med egen majoritet, hur hade vårt samhälle sett ut om 30 år? Deras svar var minst sagt frustrerande. Magdalena svarade att vi borde leva i ett samhälle där man har ett jobb att gå till, en lön man kan leva på, en bra bostad, sjukförsäkring, en fungerande sjukvård och äldreomsorg, en bra barnomsorg och en skola där alla går ut gymnasiet.

Det är ju självklart att vi ska ha alla dessa saker, hon har ju inte fel, men detta borde vara oskrivet i ett rikt, modernt samhälle. Att Sverige i vårt nuläge inte uppnår detta säger mer om hur 40 år av nyliberal politik har urholkat vår gemensamma välfärd än vad det säger om socialdemokratins ambitionsnivå. 

Det som gjorde mig frustrerad var att det inte fanns någon djupare ambition för systemförändring. Kvartals Jörgen Huitfeldt satte huvudet på spiken när han sa att Socialdemokraterna “vill konservera och försvara det samhällsbygge som socialdemokratin ligger bakom, och vill bromsa andras ambitioner att göra radikala förändringar i olika riktningar”.

Detta är i viss mån bra, vi ska försvara folkhemmet och den nordiska modellen. Tidigare har socialdemokratiska regeringar inte lyckats med detta, då de behövt ge eftergifter till nyliberala krafter. Jag är väldigt glad att partiet, i och med kongressen 2025, har brutit med detta och numera driver tydlig vänsterpolitik, men det är inte tillräckligt.

Vårt politiska projekt måste vara djupare än att vrida tillbaka klockan 40 år. Vårt dröm-Sverige kan inte vara en kopia av Olof Palmes Sverige. Det samhället kunde byggas upp på grund av en mängd olika historiska faktorer som inte existerar i dagens samhälle, framför allt en klasskompromiss som förhandlades fram i Saltsjöbadsavtalets spår.

Den enorma ekonomiska tillväxten som Europa upplevde efter andra världskrigets slut gjorde det möjligt för Sverige (och många andra länder) att beskatta en större del av företagens avkastning och därav bygga upp ett robust välfärdssamhälle. Näringslivet kunde acceptera detta eftersom den ekonomiska “kakan” växte så snabbt att de ändå kunde bli rikare. Alternativet – att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet (dåvarande SKP) gick ihop för en mer radikal lösning – var inte åtråvärt.

Idag är tillväxten i Europa en bråkdel av vad den var på 50- och 60-talet, och den pågående klimatkrisen tyder på att tillväxten i framtiden kommer att vara låg, om inte obefintlig. Då räcker det inte att “krafsa på marginalen”, som Huitfeldt sa.

Om vi socialdemokrater vill uppnå våra ambitioner att ha ett jämställt samhälle, full sysselsättning och en fungerande välfärd, måste vi blicka bortom det samhällsbygge som skedde i mitten av 1900-talet mot nästa steg, mot det som lovades men som aldrig blev av. Dåtidens socialdemokrater gjorde inte tillräckligt för att utmana det privata ägandet av produktionsmedlen, vilket gjorde det möjligt för den ekonomiska eliten att slutligen bryta klasskompromissen och skapa det nyliberala samhället vi nu befinner oss i. 

Därför måste vi återta kampen om demokratisk förvaltning av ekonomin. Det räcker inte att beskatta företagens övervinster, för det kommer inte att finnas mycket att beskatta. Det räcker inte att höja inkomstskatten, för att det är ägandet som har ökat ojämlikheten, inte inkomsterna.

Vi behöver konkreta förslag för att gradvis demokratisera ekonomin och flytta makten från den ekonomiska eliten till den breda massan. Om Socialdemokraterna skulle styra med egen majoritet i 30 år bör vi ha en fungerande välfärd, ja, men vi borde också driva igenom djupare reformer.

Följande är ett fåtal förslag som jag anser att Socialdemokraterna bör driva inom snar framtid:

  • Fler sektorer bör inkluderas i den offentliga välfärden, med fri tillgång för alla medborgare oavsett inkomst. Detta inkluderar tandvården, receptbelagd medicin, kollektivtrafiken och digital infrastruktur. Självklart måste apoteken återgå i statlig regi.
  • Sverige borde återupprätta en statlig investeringsbank, som för övrigt borde ha ett lagstadgat fokus på att erbjuda lån och investera i kooperativa företag.
  • Arbetare borde ha förköpsrätt till odemokratiska företag, likt det finns hos bostadsrätter. Det borde också finnas förmånliga skatteregler för ägare som säljer sin verksamhet till sina arbetare. 
  • Kooperativa företag borde ha fördelar vid offentlig upphandling.
  • Lagen om medbestämmande i arbetslivet borde utvecklas för att ge arbetare rätten att utse upp till hälften av ledamöter i en bolagsstyrelse. Likt detta bör statliga, regionala och kommunala företag ha ledamöter valda av anställda, konsumenter och civilsamhället.
  • Oligopol som dagligvaruhandeln och banksektorn bör delas upp för att tillåta fri konkurrens på marknaden.

De första socialdemokraterna var reformister, det innebär att de valde den parlamentariska vägen för att införa ett socialistiskt samhälle istället för den revolutionära. Det de kämpade för – allmän rösträtt, 8 timmar arbetsdag, inkomstskatt – tas numera för givet nästan världen över. Trots detta tappade de aldrig sikten på vad deras mål var.

Det var över hundra år sedan, och någonstans på vägen så tappade vi ambitionen att samhället kan omvälvas i grunden. Jag vet inte om detta var när vi gick in i decemberöverenskommelsen, eller när nyliberala idéer smög sig in i vår politik under Ingvar Carlssons tid, eller redan under folkhemsbygget, när klasskompromissen gjorde djupare förändringar opraktiska.

Men om socialdemokrati inte innebär något mer än ett välfärdssamhälle, om dess ambition inte är djupare än att begränsa kapitalismens värsta utfall, borde man inte då fråga sig själv ifall socialdemokratin som ideologi har nått sin ände?

Oskar Carlbom, medlem i Demos (S-studenter Växjö)