Enligt regeringens lagförslag ska det ges möjlighet för ett vittne att under vissa förutsättningar höras anonymt, det vill säga att vittnets identitet och kontaktuppgifter blir belagda med sekretess enligt en föreslagen ny bestämmelse i OSL. Bakgrunden och syftet till förslaget sägs i utredningen vara “det ökande gängvåldet, bryta tystnadskulturen och stärka och effektivisera rättsprocessen.” Anonyma vittnen ska tillse att vittnen som annars, ibland under hot om våld, inte hade vågat vittna ges möjlighet att göra det, för att på så sätt undvika att brottsutredningar behöver läggas ned. Förslaget innebär att den misstänkte förlorar sin insynsrätt i processen då det endast är åklagaren som kommer ha kännedom om vittnets identitet. Inte heller försvararen eller domaren kommer att ges information om vittnets identitet.
Prövning i domstol ska präglas av parternas likställdhet och kontradiktionsprincipen, vilket härleds från rätten till en rättvis rättegång i EKMR. Detta innebär att båda parter i rättegången ska ha lika goda möjligheter att lägga fram bevisning och att parterna har rätt att ta del varandras yrkanden, grunder, bevisning och argumentation. I Sverige gäller även principen om fri bevisföring, vilket innebär att i princip alla former av bevis är tillåtna. Domstolen ska fritt värdera den bevisning som läggs fram i målet och efter samvetsgrann prövning avgöra vad i målet som är bevisat.
Som Petter Asp, Magnus Ulväng och Nils Jareborg skriver i Kriminalrättens grunder har straffrättspolitiken idag, i större utsträckning än tidigare, blivit en avgörande fråga på den politiska arenan, pådrivet av ensidigt populistisk massmedia. Visserligen kan det vara positivt att det offentliga samtalet berör straffrättspolitiken i tillräcklig utsträckning, men samtidigt riskerar denna fixering att skapa en situation där kortsiktiga politiska vinster prioriteras framför respekt för rättsstatens principer. Den moderna straffrättspolitiken präglas av en konflikt mellan effektivitet och rättssäkerhet och då snabba resultat är eftertraktat av allmänheten gör det att politiker kapitaliserar på denna vilja i form av införande av symbolisk lagstiftning och försvagande av rättssäkerheten. Strävandet mot effektivitet ska göra det lättare att komma åt brottslingar och reducera den stelbenta legalismen. Internationell empiri visar att detta är problematiskt då det är svårare att upphäva kriminalisering, ta bort befogenheter och att sänka straffskalorna än att gå i motsatt riktning. Straffrätten bör istället vara defensiv och därmed främst verka som hinder mot maktmissbruk, då det saknas empiriskt stöd för att straffrätten kan lösa sociala och samhälleliga problem.
Införandet av anonyma vittnen måste ses som ett uttryck för värderande av effektivitet i kontrast till rättsstatlighet. Det uttalade syftet är att komma åt gängvåldet och effektivisera rättsprocessen. Att inte låta den misstänkte ta del av vittnets identitet gör att den misstänkte inte till fullo kan yttra sig över vittnesmålet, något som försvagar den misstänktes position gentemot åklagaren och därmed är ett avsteg från den i EKMR reglerade rätten till en rättvis rättegång. I EKMR stadgas att den misstänkte ska ges möjlighet att själv förhöra eller låta förhöra ett vittne som åberopats mot honom. Visserligen kommer inte heller rätten ha tillgång till vittnets identitet vilket i viss mån neutraliserar den misstänktes okunskap då domstolen får det svårare att bestämma bevisvärdet i vittnesmålet. Vid bevisvärdering har rätten att ställa sig till ett vittnes trovärdighet och dess utsagas tillförlitlighet. I fall av anonyma vittnen saknar domstolen möjlighet att värdera vittnets trovärdighet och får istället grunda sin bedömning enbart på utsagans egenskaper. Detta måste innebära att ett anonymt vittnesmål generellt borde ha ett lågt bevisvärde och alltså inte medför den utlovade effektiviteten utan snarare enbart fungerar som ett populistiskt tillgrepp för att ge sken av handlingskraft. Det borde inte anses vara god straffrättspolitik att offra rättssäkerhet i utbyte mot symbolhandlingar.
Anton Novén, juriststudent, LSSK.
