För samhällets olycksbarn

För samhällets olycksbarn

Photo by Emmeli M / Unsplash

Vissa verkar bara ha slagits av en livslång otur. En otur som varken är rationell eller kan räddas genom att bete sig rationellt. För vad är rationaliteten till hjälp när livet rämnar och det inte syns någon fyr i sikte? Kan verkligen rationaliteten förklara det framgångsrika eller lyckligas liv, för den delen? Mycket grundar sig i att livets lott inte är rättvis. Vi väljer inte våra föräldrar eller de omständigheter vi föds in i. Vi väljer inte dem intergenerationella trauman vi riskerar att genomlida. Men vi väljer inte heller vår relation till moder Fortuna. Otur har dessutom en tendens att föda mer otur. Och gentemot moder Fortunas nycker kan samhället blott lindra, i bästa fall kompensera. Men oavsett hur många skyddsnät vi sätter upp kommer några falla genom maskorna. Vem kan ta emot? Vem ser? De oturliga har en tendens att försvinna ur sikte. 

Vi är många som prövats av livet, men det är inte alla som klarar prövningen. Somliga ger upp och lider i det tysta. Andra börjar självmedicinera eller faller in i självdestruktiva beteenden. I mörkrets vrår finns människovärdet långt borta. Det är föga en tröst att vi svenskar befinner sig i ett välfärdsland med en drägligare tillvaro än på andra platser på vårt arma jordklot. Vi har föreställningar om rättvisa men rättvisan når inte ner till de kratrar människor i vårt land befinner sig i detta nu. Levde vi för tjugo år sedan skulle vi kanske kalla dessa människor för “losers”. Oturen och förlusten ligger ack så nära varandra. Men vad gör ett avsnitt av Lyxfällan för skillnad när den otursammes hopp hänger på att ge upp sin mänskliga värdighet? En del i människosläktets mörker är att vi ser åt sidan när oturen drabbar en medmänniska, vi skräms av den. Den kanske smittar. 

Vad kan vi som medmänniskor göra? En bra början är att finnas där när en vän eller nära drabbas av motgångar. Eller finnas där för den oturlige främlingen. Om man ska tro diskursen lever vi i ett av jordklotets ensammaste länder i statsindividualismens spår. Det kan vi ändra på. För som troende har jag ett sista hopp för den otursamme och det hoppet ligger i vårt samhälle. Att vi kan finnas där för varandra. Att ingen ska behöva lida i tystnad om det inte är dens vilja. Och även om någon faller, spänna skyddsnäten så att maskorna blir ogenomträngliga. För det här är min uppgörelse med marknadsliberalismen. Den förmår inte förstå att livet utan trygghet slår undan benen på de oturliga. Människor dör, såväl fysiskt som själsligt. Samhällets olycksbarn behöver få en upprättelse. Eller ett mirakel från moder Fortuna om man så vill.