Det är känt för oss hur det svenska folket tycker om vinster i välfärden. Eftersom det är en ganska förekommande rapport som ges av institutioner och undersökningsföretag att den genomsnittliga svensken, oavsett hur de röstar, ställer sig tveksamt till möjligheten att plocka ut vinst ur de kollektiva och offentliga verksamheterna. Samtidigt har vi ett orubbligt system där vinstuttaget tillåter välfärdskapitalister skratta hela vägen till banken. Därför förstår vi behovet av att ta över den demokratiska kontrollen av välfärden, vad betyder det dock att ta den kontrollen?
Den som är rädd för den antikapitalistiska agendan reagerar nog när vi berättar att det handlar om ett införande av en resursfördelning från de med mycket marknadsstyrka till de som inte har det. Dock handlar det inte om ett raserande av marknaden, utan en tillsyn över den. När det kommer till de kollektiva lösningarna i samhället måste flödet av resurser styras för att säkerhetsställa den demokratiska kontrollen. Eftersom den snedvridna resursfördelningen som ökar klyftan mellan de som har mest och de som har minst i samhället har också krupit in i välfärden. Det är den enda förklaringen till varför vi fortfarande har ett system som en överväldigande majoritet av svenska folket inte vill ha, för att marknadskraftiga aktörer underminerar den demokratiska kontrollen vi som medborgare borde ha. Därför kan den demokratiska kontrollen som vi vill ha inte heller förklaras på något annat sätt än en resursfördelning från de starka till de svaga, eftersom de starka får igenom sin vilja, trots demokratin men tack vare gränslösa tillgångar och lobbyism.
För att komma över marknadsexperimentet som vi har utsatt oss själva för vi behöver ta upp dynamiken mellan maktförhållandena. Vi har grupper som kan utnyttja våra gemensamma lösningar tack vare de ekonomiska vinster som kan grävas upp ur graven som vi lade vår välfärd i. Grupper som också tack vare de kapitalinnehav de har kunnat bädda för ett system vi inte vill ha och expandera det utan att vi har verktygen för att göra något åt det. Grupper som redan har ett övertag på marknaden, tillät vi marknadisera välfärden och skapa ett system som i slutänden bara fungerar på ett sätt, att omfördela makten uppåt. Faktumet att vi har system som bara en tydlig minoritet vill ha är ett intyg på den omfördelade makten och den makten har tagits från medelklassen, arbetarklassen och staten. Dessa grupper kan inte tävla med marknadskrafterna i dessa frågor men ändå har vi tillåtit denna konkurrens, inte bara förlorat kontrollen, utan överlåtit den.
I Magdalena Anderssons linjetal om en ny riktning för Sverige pratar hon om behovet av att ta kontroll av vinstintresset inom de offentligt finansierade verksamheterna. Det trycks på behovet av en tydligare styrning av marknaden, frågan om vinstintressets vara eller icke vara inom välfärden väcks. Det uttrycks en vilja att ta tillbaka den samhällsmodell där vi hade möjlighet att påverka kollektivets resurser, vår gemensamma välfärd, till fördel för majoriteten av den svenska befolkningen. Marknadsmisslyckandet i välfärden kan inte tacklas utan ett tydligt ställningstagande om att göra slut med vinstuttaget som helhet. Den demokratiska kontrollen kan inte fullbordas utan en bestämd politisk vilja för vinstintressets icke vara. Det är en resursfördelningspolitisk fråga som säkerställer att medborgarna har det demokratiska inflytandet, oavsett deras ekonomiska förutsättningar. För att rösta med plånboken, det är inte demokrati.
