Yasmin Hussein från S-studenters förbundsstyrelse ger sig in i debatten om Lily Allens senaste musikvideo: “För den som kan sin historia är det inte svårt att se kopplingen till de stereotypiska bilderna av den svarta kvinnan från slaveriet.”
Den 12 november släppte Lily Allen videon till “Hard out here” som är hennes första singel sedan 2009. Hon har sedan låten “Smile” visat sin talang för vardagliga betraktelser och var en del av nytändningen för traditionell britpop i början av 2000-talet. Jag har stått på dansgolvet på Kalmars nation efter en misslyckad tenta och högt sjungit “Oh It’s not fair” tills rösten gav upp. Det har inte varit svårt att omfamna hennes sarkastiska inlägg om den ångestfyllda kärleken och jag har alltid förknippat hennes dansvänliga pop med frigörelse. Fram till tisdag denna vecka.
Med sin nya video följer Lily Allen en trend som synts extra mycket under 2013. Bilden av en vit kvinna som äger sin kropp på bekostnad av rasifierade kvinnor. Lily driver med dubbelbestraffningen som kvinnor utsätts för i musikbranschen och själva låttiteln är en skruv på Three 6 Mafias “It’s Hard out Here for a Pimp”. Redan i första versen särskiljer hon sig från “de andra kvinnorna” med raden “Don’t need to shake my ass for you ’cause I’ve got a brain” för att någon scen senare visa svarta kvinnor som twerkar. Hela videon igenom är det olika scener på svarta kvinnor som får sina bakdelar inzoomade medan Lily står och sjunger om sexism. För som ni förstår är videon satirisk och det är meningen att den ironiskt ska visa på “alla klyschor som förväntas finnas i en video till en hitlåt” som musiktidningen Gaffa väljer att kalla det. Frågan är för vem detta är humoristiskt och nydanande?
För här sitter jag och kan fortfarande inte fatta att smarta feminister kallar hennes video för “a feminist pop anthem you can blast at parties” och får en klump i magen när vita feminister i sociala medier försvarar videon med att rasifierade helt enkelt har feltolkat henne. Jag upplever att Lily Allen precis som Miley Cyrus exotifierar de svarta dansarna. Den svarta kroppen betraktas som vild, översexualiserad och något som kan exploateras. För den som kan sin historia är det inte svårt att se kopplingen till de stereotypiska bilderna av den svarta kvinnan från slaveriet. Kanske också se att Lily Allens video bara är en i raden i en lång linje av vita som profiterat på den svarta kroppen, något som tidigast kan exemplifieras med behandlingen av Sara Baartman under 1800-talet.
Jag förstår att det är lätt att missa detta om man aldrig tidigare haft det perspektivet. Jag förstår att det är lätt att ryckas med i euforin över den kvinnliga frigörelsen. Vad jag däremot inte förstår är vita feminister som försvarar Lily Allen med att vi svarta brudar egentligen inte fattar satiren. Där brister det för mig. När kvinnor som inte får sina kroppar utpekade säger till rasifierade kvinnor att vi missförstår Lily Allen. “It’s not racism, it’s satire” är ett återkommande försvar. Liknande försvar brukar manliga komiker slänga sig med när de drar sexistiska skämt. Det är ett universellt knep som används av privilegierade när deras humor reproducerar fördomar.Det här är samma feminister som med enkelhet kan peka ut patriarkatets grepp om kvinnokroppen men som vägrar se de rasistiska strukturerna i samma bild.
Är det verkligen systerskap? Nej, jag vet inte vad det är och det är uppenbart att alla inte är inkluderade i den gemenskapen. Det behövs ett uppvaknande om den feministiska festen ska vara öppen för fler men även för att bevisa att humor kan vara vass och bryta normer. Fram till dess kan väl festen spela Lil Kim och Christina Aguileras “Can’t Hold Us Down” (eller något valfritt från Salt-n-Pepa, Queen Latifah och TLC) som anthem i den feministiska kampen.
YASMIN HUSSEIN,
FÖRBUNDSSTYRELSELEDAMOT I SOCIALDEMOKRATISKA STUDENTFÖRBUNDET
