Alexandria Ocasio-Cortez seger i det demokratiska primärvalet har tagit en hel värld med storm, och ger hopp för socialismens framtid, skriver Malin Malm.

”Women like me aren’t supposed to run for office” inleder den unga socialisten Alexandria Ocasio-Cortez sin vid det här laget kända valfilm som var en del av den kampanj som besegrade den sittande kongressledamoten Joe Crowley i sitt distrikts demokratiska primärval. Allt talade emot henne: hennes valfrågor ansågs radikala, han hade blivit omvald i 20 år, rankades som den fjärde mäktigaste demokraten i landet och hade 10 gånger hennes valresurser. Ändå vann hon.

Hon är inte heller den enda radikalen som nu utmanar det demokratiska etablissemanget runt omkring USA. Rörelsen Justice Democrats, med kopplingar till Bernie Sanders presidentvalskampanj 2016, har en uttalad ambition att bygga en enig, rikstäckande kampanj för att ersätta varenda företagssponsrad kongressledamot och bygga upp det demokratiska partiet på nytt. Dess plattform, som alla kandidater måste skriva under på, innehåller bland annat krav på universell sjukvård och avgiftsfri högskola. Det är förslag som organisationen menar är populära bland folket men som också bedöms som politiskt omöjliga av etablissemanget.

Det demokratiska etablissemangets svar har varit att ifrågasätta vad ett säte faktiskt betyder, oavsett vem som tidigare satt på det. Men samtidigt känner flera ledamöter nu pressen från gräsrötter och svängt i tunga vänsterfrågor, opinionsbildare som under presidentvalet kritiserat Bernie Sanders plattform som orealistisk hyllar Ocasio-Cortezs (som på många sätt ligger till vänster om Sanders) och andra uppstickare, som hittills kampanjat självständigt kommer ut som demokratiska socialister. I det sista fallet är Cynthia Nixon, utmanaren till den sittande demokratiska guvernören i delstaten New York, det mest högprofilerade exemplet. Det mest underhållande är den amerikanska högerns totala oförmåga att hantera en socialist som inte heller skäms för sina ställningstaganden.

Men allt detta är konsekvenser av Ocasio-Cortez seger, en seger som på många sätt sågs som ett drömscenario av hennes egna aktivister. Hennes kandidatur hade nämligen ett annat syfte: att lyfta vänsterfrågor på den politiska agendan och stärka folkrörelserna på vänsterkanten. I synnerhet hennes hemorganisation Democratic socialists of America (DSA) fick ett ordentligt lyft under valrörelsen, med en medlemsökning på över 10 % på mindre än en vecka efter att hon äntligen fått nationell uppmärksamhet. Ocasio-Cortez marknadsförde aldrig sig själv som en parlamentariker, utan som en organisatör. ”We have to counter big money with big organizing” är en av hennes talepunkter. Hennes löfte handlar alltså om att föra en politik som engagerar, till motsats från att ha kräva ett politiskt engagemang trots den avmobiliserande parlamentariska politiken. Det är ett löfte som lyckats med att bygga en koalition av rättighetsrörelser som på så sätt knutits närmare vänstern. För en socialdemokrat som genomlevt socialdemokratins identitetskris 2015 känns det fruktansvärt relevant.

Det hopp som tänts efter Ocasio-Cortez seger i USA är på många andra sätt relevant för oss i Sverige. Om högern vinner höstens val kommer en politik som slår mot arbetarrörelsens viktigaste organisationer dominera dagordningen. Det handlar om att göra det svårare för LO att organisera arbetarklassen genom sämre lagstiftning, om förändrade och försämrade folkbildningsanslag som slår mot ABF och om mindre partianslag till Socialdemokraterna och dess sidoorganisationer. Samtidigt kommer högerpopulismen, oavsett valresultat, ha förstärkt sina positioner i Sverige ytterligare. Vi kommer behöva gå många år tillbaka i vår historia för att hitta en tid då våra förutsättningar för att organisera och väcka ett socialistiskt medvetande hos allmänheten varit sämre.

Men den socialistiska rörelsens framflyttning av positionerna i liberalernas (och numera, högerpopulismens) högborg USA, trots fruktansvärda villkor för organisering, befriar oss från oket att behöva ta exempel från arbetarrörelsens ungdom. Det ger oss ett exempel på att det omöjliga är möjligt även i ett modernt samhälle. Frågan om vad en parlamentariker faktiskt kan vara och betyda även för arbetarrörelsens folkrörelser och organisatoriska arbete är väldigt värd att fundera över, särskilt för de som kommer väljas in som arbetarrörelsens representanter för första gången i höst.

Och oavsett om Justice Democrats lyckas med sin ambition om att omstöpa Demokraterna (och på sikt USA) eller inte kommer Ocasio-Cortez ambition om att vara en organiserande parlamentariker vara intressant att följa.

Malin Malm

Bild: ocasio2018.com