En feministisk utrikespolitik är ett reellt hot mot patriarkatet. Det menar freds- och konfliktvetaren Sofia Hvitfeldt som här analyserar den senaste tidens turer kring utrikesminister Margot Wallström och män som blivit kränkta av hennes agerande.

 

Även om det internationella systemet bygger på liberal institutionalism, så präglas det av manligt kodade ord och manliga värderingar. Styrka, och därmed status, mäts primärt i militärens storlek och kapacitet att avskräcka länder från att attackera eller att agera på ett sätt man inte tycker om.
Detta sammanfattas av deterrence theory. Stater ska alltså agera ”maskulint” enligt rådande heterosexistiska normer för att åtnjuta status. Makt likställs med militär makt. Sedermera finns idén kring den rationella och tävlingsinriktade aktören. Staters handlingar förväntas vara rationella och ämnade att utklassa andra stater, och allt som oftast visar stater sina muskler genom att öka militära utgifter och skapa ett säkerhetsdilemma.

 

Även rationalitet och tävlingslystnad är ord som förknippas med män och maskulinitet. Här kommer även den kapitalistiska normen in; hur rationellt något är beror på hur lönsamt något är enligt en kalkyl baserad på vinst minus kostnad. Den egna staten ska vinna något på det och ofta handlar det om ekonomisk eller territoriell vinning.

 

Mot denna bakgrund blir vår utrikesminister väldigt kontroversiell. Ja, egentligen blir Margot Wallström helt livsfarlig för det globala patriarkatet, de ”manliga” staterna, som utöver de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd består av Saudiarabien och Israel. Här har vi en kvinna som konstaterar att vår utrikespolitik inte styrs av Washington, som läxar upp Ryssland angående svensk territoriell integritet och som driver krav på mänskliga rättigheter utan att ursäkta sig inför vare sig Saudiarabien eller Svenskt näringsliv.

 

Det som blir tydligt är att Wallström ifrågasätter och utmanar maktbalansen i det internationella systemet, att hon vägrar ge det globala patriarkatet tolkningsföreträde på vad relevanta frågor att driva är, vad hon får säga eller under vilka premisser det är okej att säga ifrån. Genom Wallström har lilla landet Sverige vuxit till sig och tagit tillbaka sin ställning som landet som höjer rösten för mänskliga rättigheter. Sverige har fått en utrikesminister som proklamerat en feministisk utrikespolitik, grundad på ett kritiskt genusperspektiv med fokus på mänskliga rättigheter och individens säkerhet, istället för realismens fokus på nationell säkerhet som direkt kopplas till militärens storlek och landets BNP. En utrikespolitik grundad på kritik av ett globalt patriarkat, så väl som lokala diton, och med kvinnors, istället för mäns, erfarenheter som utgångspunkt.

 

Wallström ifrågasätter därmed inte bara realismen (kapprustningen). Hon ifrågasätter själva maskuliniteten som realismen premierar och även byggs på. Sverige har nu en utrikesminister som handlar helt rationellt och konsekvent i enlighet med en tydlig, välformulerad och välgrundad strategi och får saker gjorda och utarmar det globala patriarkatet. Erkännandet av Palestina illustrerar det väl, vilket skapade ilska inte bara hos Israel, landet med den sjätte största armén i världen. När Sverige erkände staten Palestina stämde förre utrikesministern Carl Bildt in i Amerikanska utrikesdepartementets kommentar att det är ”för tidigt” och ”förhastat” att erkänna Palestina och hänvisade till Montevideo-konventionen som ställer fram fyra krav för statsstatus: En permanent befolkning, kontroll över territorium, en duglig regering och förmågan att upprätthålla diplomatiska relationer. Helt korrekt, men tre punkter ignoreras:

 

1) Palestina hade uppfyllt alla dessa fyra krav om det inte hade varit för den illegala ockupationen.

2) Erkännande har blivit ett femte inofficiellt kriterium, en så kallad costumary law.

3) Att erkänna Palestina var inte ”förhastat” eller ”för tidigt” utan en del av en diplomatiskt strategi ämnad att få Israel tillbaka till förhandlingsbordet genom att göra parterna mer jämbördiga, och därmed göra ockupationen mer kostsam. Inom fred- och konfliktvetenskap talar man om detta ”power parity”, som ett sätt att skapa ”ripeness”, det vill säga ett tillfälle där konfliktparterna känner att de är fast i en smärtsam situation de inte själva kan ta sig ur, utan måste förhandla med varandra.

 

Erkännandet fick snabba effekter: EU-parlamentet röstade igenom en åsiktsdeklaration att erkänna Palestina. I Storbritannien, Irland och Frankrike har samma sak skett. Erkännandet kom inte hastigt för någon som lyssnat på vad Wallström och socialdemokratin har sagt under en längre tid. Om någon undrat om Sverige har inflytande, om någon undrat om Wallström har makt och brukar den, så gav Israel ett tydligt svar när de i protest kallade hem sin ambassadör. De visste att erkännandet skulle få konsekvenser. Wallström satte saker och ting i rullning. Israel ville då straffa och utöva makt, men utan att lyckas. Wallströms strategi fungerade och nu har även Israels närmaste allierade, USA, börjat få slut på tålamodet och sagt att de kommer omvärdera sin policy angående Israel.

 

Sedan blev det jobbigt igen för det globala patriarkatet och kapitalisterna när den feministiska utrikesministern satte ner foten mot Saudiarabien, staten med tredje största militärutgifterna och oljan, Mellanösterns patriark nummer ett. Det drev som följde mot Wallström premierade privata vinstintressen och vapenexport. 31 näringslivstoppar (endast tre av dem kvinnor) underströk i DN debatt att handel är viktigt för dialog kring mänskliga rättigheter. Jo visst, men ämnet var ett militärt samarbetsavtal och inga svar gavs varför just vapenexport var så nödvändigt för att främja mänskliga rättigheter eller hur övrig export kopplas till densamma. Näringslivsföreträdarna ville inte nämna piskade bloggare, dödsdömda HBT-personer, eller det könssegregerade samhället. Det var tydligt att vederbörande hade gjort sin kalkyl. Mänskliga rättigheter är inte lönsamt, eller rättare sagt, inte för dem.

 

Hos Moderaterna var intresset för mänskliga rättigheter lika svalt. I Anna Kinberg Batra och Karin Enströms debattartikel på SVD Brännpunkt fanns inte orden i alla fall. De påstod att avslutandet av avtalet var ”hastigt” och utan förberedelse. Carl Bildt menade också i en kommentar att det var ovänligt att bryta avtalet. Att inte stödja en av världens brutalaste diktaturer är ovänligt. Jo, det förstås, om man utgår ifrån kapitalisters vinstintressen, annars kan man ju argumentera för att neka kvinnor sina rättigheter och att belägga kärlek och bloggande med dödsstraff och piskrapp är rätt ovänligt det också, för att inte säga människorättsvidrigt.

 

Som ett vykort från valfritt skatteparadis kom också en KU-anmälan mot Wallström från Moderaterna, samtidigt som Aftonbladets Peter Wolodarski oroade sig över ”osäkerhet” och ”oreda” i utrikespolitiken. De verkar ha missat att Saudiavtalet diskuterades utförligt i regeringen. De verkar också ha missat att avtalet sades upp innan Wallström skulle tala inför Arabförbundet. Därför blev hon stoppad från att tala.

 

En kvinna med makt blir helt enkelt livsfarlig. Särskilt när den mäktiga kvinnan vägrar backa från sina krav på mänskliga rättigheter. Då blir det censur och återkallad ambassadör som straff. Moderaterna har också påstått att Sveriges anseende har skadats. Varken exempelvis The Guardian, The Independent, The Spectator eller The Washington Post verkar hålla med. Ambassadören är tillbaka i Sverige, och kraven ökar nu på andra regeringar att sluta blunda för elefanten i rummet. Det är resultatet av en medveten och strategisk genomförd politik för mänskliga rättigheter.

 

Wallström har omdefinierat makt genom att ta ordentligt med plats och genom att införa ryggrad och principfasthet i internationella relationer. Hon lyder inte, hon leder. Hon blundar inte, hon tittar. Hon ser, och säger ifrån. Makt är inte synonymt med militär makt – makt är även ordets och diplomatins kraft. Det globala patriarkatet och dess lokala förespråkare står avmaskuliniserade när Wallströms strategier får effekt. De inser också att deras maktposition hotas. Det utbryter panik och kris hos de rika männen och dess förespråkare för att rädda sina ansikten, som illustrerat ovan med hur de använder härskartekniker som förminskning mot Wallström genom att försöka utmåla henne som impulsiv och ostrategisk, när hon är raka motsatsen.

 

Ännu en illustration är när Bildt använde härskartekniker mot Mona Sahlin när drevet mot Wallström diskuterades i Agenda och Sahlin påpekade att Wallström bedöms utefter andra mätstockar för att hon är en kvinna. Sahlin har förstås rätt. När Bildt innan Wallström använde ordet ”medeltida” för att beskriva Saudiarabien, vart var Wolodarskis expertkommentar om diplomatiskt språkbruk då?

 

Och varför har inte drevet mot Wallström setts som en skandal medan hennes talan för mänskliga rättigheter har det? Varför tyckte inte Lars Beckman att Bildt borde avgått på grund av sin tidigare plats i Lundin Oils styrelse? Jo, svaret är att Bildt är man. Bildt är dessutom en rik man. En rik nyliberal man. Bildt är inte på något sätt ett hot mot sin egna multi-priviligerade grupp. Men Wallström?

 

Jo, särskilt för rika män blev det väldigt jobbigt.

 

Sofia Hvittfeldt
fredS- och konfliktvetare
styrelseledamot i Laboremus