Det är valtider i USA, och det märks i hela resten av världen. Det är valvakor och facebookuppdateringar och tidningsartiklar om vartannat. Allt medan valet som nyligen tog plats i Venezuela, då Hugo Chavez lyckligtvis blev omvald, i det svenska mediaklimatet behandlades ytterligt styvmoderligt. För att inte tala om det ryska. Vår kultur är ett amerikanskt projekt.
USA:s främsta existensberättigande har varit självbilden av frihetens stat, och i vår moderna tid har kommunismen varit nationens legitimerande antites. Sedan Sovjetunionen baxnade under sin egen tyngd och i takt med att Kina blivit en viktig ekonomisk faktor på den globala liberalkapitalistiska marknaden tycks röda faran inte så hotfull längre. USA har förlorat sin berättelse och måste nu återuppfinna sig själv. Denna process har varit rena våldskabarén. Genom att rikta frustrationen som naturligtvis föds i ett så splittrat samhälle som det amerikanska mot ett yttre hot, kan systemet räddas, och folklig vrede kan istället nyttjas till att bevara vad den egentligen borde revoltera emot.
I amerikanska presidentval finns, med få undantag, ett tydligt samband mellan valbudget och valvinst – kapital vinner val, helt enkelt. Det handlar inte längre om representativ demokrati, det handlar enbart om kapitalism. Detta är, med Noam Chomskys ord, ”naturligt i ett politiskt system i vilket den mindre välmående majoriteten inte deltar och är mycket litet representerad”. Demokratividrigast av allt, i detta land byggt av Europas avskräde, är nämligen hur röstandet är en så uppenbar klassfråga. Att rösta är ett eliternas nöje. Thomas Edsall hävdar att den ekonomiska politiken i USA överhuvudtaget inte företräder ”de tre lägsta femtedelarna i landet”. Man har ideologiskt berövat de kapitalsvaga väljarna sin rösträtt. Dessutom skiljer sig USA:s politiska flora från de flesta utvecklade demokratiers dito, genom att inte erbjuda ett socialistiskt parti eller ett arbetarparti. Detta har givetvis klara ideologiska, historiska och ekonomiska förklaringar. Men ett land där liberalismen är så långt vänster ut man är tillåten att gå är inte ett land med ett sunt politiskt klimat.
McCarthy-eran är inte över, även om Sovjetunionen har kreverat. Ty USA har som nämnt inget existensberättigande i sig själv, i synnerhet inte som landets insatser för mänskligheten har varit ytterst begränsade. Vi har förstås Marshallplanen, som såg till att hela Europa fick böja sig för USA, och som förankrade en amerikansk ideologi i ett tidigare så motsträvigt stycke land. Och så har vi Little Boy och Fat Man, atombomberna över Hiroshima respektive Nagasaki, som fortsätter att skörda dödsoffer än i dag. Och snabbmatsrestauranterna, naturligtvis, vilka berikat det mänskliga tillståndet med övervikt och kärlkramp. Och vidare Jeff Koons, som enligt både Patti Smiths och min mening ”skräpar ner jorden” med sin vedervärdiga kitsch. Dödsstraff är för övrigt fullt tillåtet i detta av media och kulturen glorifierade frihetsland. Inte ens den mest liberale demokratiske president har försökt att avveckla den obsceniteten.
Mytbildning är den värsta typen av vapen. Allt handlar om hur man lanserar sin myt – sedan får den vara hur falsk och osaklig som helst. Den amerikanska drömmen, idén som närs av det amerikanska samhället och som hävdar att oavsett vem du är och oavsett vilken bakgrund du har kan du bli framgångsrik, är rena kollektiva psykosen. Genom att hävda att alla är sin lyckas smed, att alla kan lyckas bara de arbetar hårt nog, placeras allt ansvar hos individen. Systemet och förutsättningarna från vilka individen utgår blir en icke-fråga, och status quo kan bevaras i och med förevändningen att om individen inte kommer upp sig är det för att hon inte arbetade hårt nog. Politik som vilar mot denna princip kommer aldrig att vara av progressiv art. Den amerikanska politiska diskursen fortsätter att vara intet annat än, för att citera pedagogen John Dewey, ”storfinansens skugga som kastas över samhället”. Det stora flertalet står och fryser i detta Wall Streets mörker. Fattigdomen och den oreglerade marknaden har gift sig, och avlar ständigt våld i den slapphänta vapenlagstiftningens bröllopskammare. Utan att politisk vilja uppbådas för att stävja denna i alla bemärkelser våldsamma stats övergrepp på både sin egen och övriga staters befolkning.
Det amerikanska klimatet har en patologisk rädsla för styrning. Det är förmodligen orsaken till USA:s tragiska tillstånd. Styrning är inte fult – vilket liberaler skränar så fort de får chansen – utan en civilisatorisk nödvändighet. Vi behöver varandra. Utan styrning återstår enbart en sorts onani. Man sitter nöjd och ostörd i sin privata sfär, stagnerar i sig själv, i en lömskt självbekräftande cirkel av självtillfredsställelse. Människor måste lyfta människor, och det är allas vår plikt att berika vår nästa. Vi behöver varandra. Människan är en strukturerande varelse. Hon måste vända de negativa strukturerna – klassamhället, rasismen, misogynin, homofobin – till positiva strukturer. Befriande strukturer. Det finns bara en politik som kan göra det. Och även om Obama är en ljusglimt i ett annars kompakt mörker, existerar den för närvarande inte på den amerikanska spelplanen.
Ludvig Fahlvik,
Vänsterns studentförbund
