Visionerna vårt vapen

Libertas gamla redaktörer skriver Johanna

 

Min allra första universitetsföreläsning höll jag i Kuala Lumpur 2007. Jag hade träffat en professor i samhällsvetenskap på tåget till Singapore, som bjöd in mig för att prata med en av hennes klasser om det svenska välfärdssystemet. Det här var när jag fortfarande jobbade på min kandidatuppsats, långt innan jag ens övervägt att själv bli partimedlem men första gången jag på ett strukturerat sätt samlade ihop och förmedlade min kunskap om vad den socialdemokratiska välfärdsstaten innebär. ”Från vaggan till graven” döpte jag mitt föredrag till och jag ägnade timmen åt att berätta om idén med ett system som gör tillgång till högkvalitativ skola, utbildning, vård, omsorg till en rättighet, oavsett var i landet eller var på samhällsstegen du föds. Jag berättade om ett system som bygger på en medvetenhet om att risken att bli arbetslös finns där för alla som försörjer sig genom lönearbete, oavsett vilken typ av jobb det är eller vilken inkomst du har, och att det därför är rationellt att betala skatt till ett system som syftar till att ta den smällen åt dig. Jag pratade om barnomsorgen och vad den gjort med kvinnors möjlighet att vara fria i sina liv, att bli ekonomiskt oberoende, att inte behöva välja mellan utbildning och jobb eller familj. Jag pratade om betald semester och sjukförsäkring. Jag pratade om alla de idéer som för ganska precis ett sekel sedan bara var just det: idéer. Idéer, visioner, embryon till reformer, då var de fortfarande utopier, i ett land som inte ens gav alla män och kvinnor rätt att delta i valet av landets makthavare.

 

Om det finns en sak jag skulle vilja understryka på temat socialdemokratin och framtiden så där det just detta: minns att för hundra år sedan var allt detta en utopi, en fantasi, en stjärna att navigera mot i ett mörkt och krigshärjat Europa.

 

Innan regeringsmakt i decennier, innan socialdemokratisk hegemoni, innan Olof Palme, innan välfärden togs så för given att folk på allvar trodde att den skulle gå helskinnad ur åtta år av borgerligt styre och marknadsstyrd förvaltning, innan ”statsmannamässighet” blev viktigare än viljan att krossa klassamhället fanns redan detta: en socialdemokratisk idé om att samhället borde vara socialistiskt och demokratiskt. Gustav Möller skriver i Tiden 1908, att även om det finns många frågor i vilka medlemmarna i partiet är oense, så är man det utifrån en gemensam grund:

 

[D]et finns två element som konstituera skillnaden mellan den socialdemokratiska uppfattningen om samhället och andra åskådningar. Det ena är att man måste utan reservation vilja ett fullt demokratiskt styrelsesätt, och det andra är att man måste vilja socialismens genomförande, d. v. s. ersättande av privatäganderätten till alla väsentliga produktionsmedel med gemensam äganderätt och avskaffande av all privat exploatering. Man kan vilja det förra utan att vilja det senare, då är man demokrat, man kan endast vilja det senare, då är man socialist, men för att vara socialdemokrat måste man vilja bådadera.

 

Det låter ju i dagens kontext oerhört revolutionärt. Vilja avskaffa all privat exploatering! Idag, när vi inte ens kan skydda den gemensamt finansierade välfärden från privat exploatering. Men det tål att minnas att varje liten reform, varje steg mot det som nu måste försvaras med näbbar och klor från nyliberalismens härjningar och nyfascismens frammarsch, har varit en tegelsten i ett husbygge där det fanns en ritning. Jag tänker att den socialdemokratiska visionen fått oförtjänt dåligt rykte, vi ska vara så rationellt realistiska nuförtiden. Det är en falsk motsättning: de realistiska och sansade reformerna behöver en stjärnbild att navigera mot, annars tappar de lätt riktningen.

 

Att visioner och kompromisser inte skulle vara förenliga framstår ofta som en sanning och ses inte för den falska motsättning det är, med argumentet ”men vi kan inte vara så visionära nu, det var ju lätt när vi hade stabil regeringsställning, nu måste vi kompromissa”. Men politikens grundmotsättningar kvarstår: den konservativa högern är beredd att tumma på demokratin och den liberala högern längtar efter att slå sönder välfärden och omdana ekonomin. Inför båda dessa krafter måste socialdemokratin vara något annat, ett löfte om något bättre, även utan stabil regeringsmakt. Socialdemokratins löfte föddes inte ut ett stabilt väljarstöd och riksdagsmajoritet. Det föddes i ett kompakt motstånd, utanför rösträtt och parlamentarisk representation.

 

Socialdemokratin börjar i viljan att genom demokratiska processer förändra samhället, i en idé om att framtiden ännu inte är bestämd. Den är inte en idé om att förvalta, inte en idé om att nu är vi färdiga, eller ännu värre: en idé om att nu är det enda som finns kvar att rädda det som uppnåtts, att det inte går att förändra något till det bättre längre. Nej. Även om det är där vi är nu, tänk på var vi har varit. Vi har varit innan allmän rösträtt, vi har varit innan betald semester och reglerad arbetstid, vi har varit innan föräldraförsäkring och barnomsorg. För att nå de framstegen behövdes en idé om något mycket mer, något mycket större.

 

Det är de politiska visionerna som ska ta oss till regeringsställning – det är inte när vi väl är där som vi ska formulera dem; det faller ju på sin egen orimlighet om vi på allvar tror på den representativa demokratin. Vi kan inte vänta på att få riksdagsmajoritet igen, som att vår litenhet skulle vara en ursäkt för att inte stå för något, som att vilja reformera det ojämlika samhället i grunden inte skulle vara något att kämpa för också i motvind.

 

 

***

 

 

Några punkter att reflektera över inför framtiden:

 

1. Medlemmarna och folkrörelsen är det allra viktigaste, nu precis som förr. Detta kräver ödmjukhet inför uppdraget. Med jämna mellanrum kommer budskapet ”vi ska lyssna på medlemmarna” från partistyrelsen, med det som egentligen krävs är att vara medlemmarna. Att kongressen vann över partistyrelsens förslag för begränsningar av vinster i välfärden är ett sådant tydligt exempel, där partistyrelsen skulle ha varit den rösten redan från början…

 

2. … även om det parlamentariskt möjliga just nu inte är att avskaffa välfärdsvinster, så måste vi kunna vilja det. Vi måste kunna återupprätta ambitionen att det gemensamma kan vara ett skydd för kapitalismens härjningar, inte som ännu ett fält för marknadskrafternas utbredning. Viljan ger en riktning att jobba mot, ett självförtroende, hopp som gör det värt att fortsätta framåt.

 

3. Utan en långsiktig idé om var man vill finns ingen förhandlingsposition. Förhandla gärna med övriga riksdagspartier, det är så politik i minoritetsställning görs. Men gå för tusan till förhandlingsbordet med en tydligt egen position, inte med ett redan färdigkompromissat förslag, som tillåter förhandlingen att leda ännu längre bort från den egna idealpositionen.

 

4. Partiet måste ta tag i, och på allvar göra upp med ovanan att använda positioner inom partiet som språngbräda in i näringslivet, att sko sig på det fina uppdraget att få förvalta medlemmarnas röst som förtroendevald. Att man ibland inte kan se var partiföreträdaren börjar och lobbyverksamheten slutar är förödande för partiet som helhet, spär på politikerföraktet hos möjliga väljare, och underminerar i förlängningen också det demokratiska systemet. Det har börjat föreslås att det behövs lagstiftning om karenstider, redovisningsregler för konsultuppdrag och så vidare, men det behövs ännu tydligare regler och normer kring detta problem även inom partiet.

 

Johanna Pettersson

 

Libertas redaktör 2010-11
FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *