Vilken plats har antikapitalismen i socialdemokratin? Den frågan överföll mig när jag läste i det socialdemokratiska partiets studiematerial om den svenska modellen som jag kommit över under en av mina nu osunt många visiter till Sveavägen 68. Den svenska modellen är precis så diffus att partiet producerat ett studiematerial på exakt 60 sidor, inklusive hänvisning till vidare läsning. En imponerande trycksak där det bland annat poängteras att den svenska modellen faktiskt finns även i andra länder och nödvändigtvis alltså inte är svensk. Det är imponerande inte minst för att man lyckats få ihop just 60 sidor om en modell vars främsta adjektiv kanske är falskt.
Den svenska modellen är kanske ett av de mest tydliga stegen i processen att avideologisera och avpolitisera socialdemokratin i Sverige. Jag läste några motioner som ska skickas till partikongressen från några arbetarekommuner i Stockholmsregionen där man uppmanar kongressen att rensa ut”demokratisk socialism” samt att “arbetareparti” ska tas bort från vår partibeteckning. Motivering? Vår ideologi är ju trots allt ”socialdemokrati” och inte socialism.Jo jag tackar, jag. Min socialdemokrati tycks dock inte vara densamma som dessa partikamraters.Och där konkretiseras kanske också ett problem med urvattningen: vad är vi då?
När jag läser igenom avsnittet “Ekonomisk politik för full sysselsättning” så slås jag av hur man porträtterar den gamle socialisten Ernst Wigforss gärning som socialdemokratisk finansminister. Wigforss politiska arbete på 30-talet blir en “aktiv ekonomisk politik”. Texten fortsätter: “Sysselsättning och ekonomisk utveckling gynnas av stabilitet, och därför måste penningpolitiken vara förutsägbar för alla aktörer på marknaden”. Alltså man talar inte om Wigforss som socialist i hans handlande, utan som en “aktiv” politiker. Men en borgare kan ju också vara aktiv i sina politiska handlingar, även om vi inte gillar dem. Aktiviteten är ju inte skiljelinjen, utan ideologin. En ideologi man berövar Wigforss, socialisten. På samma sätt vill man ta bort socialismen ur programmet och namnet.
Allt handlar om att upprätthålla inflation, konjunkturanpassade åtgärder och tillväxt, tillväxt och åter tillväxt. Någonstans i texten nämns överraskande att en grundtanke är att man bidrar efter förmåga och att samhället omfördelar efter behov. Men det hjälps inte, för säkerhets skull avslutar man texten med att tillväxt är mycket viktigt. Man kan se hur partiets nya strategi är att basunera ut svenska modellen hela tiden som ett försök att ideologisera sig självt. Men när man ska beskriva den så klarar man ändå inte av att låta bli att teknokratisera allt. Ideologisera inget.
Jag skulle ljuga om jag hävdade att jag nu läst hela studiematerialet, men för att liksom komma till kärnan,– vem var Wigforss? Det korta svaret är att han var allt om dagens socialdemokrati inte är.Dels är vi inte längre en populär rörelse och, vill jag hävda, med hänsyn till det heller inte en antikapitalistisk rörelse. Idag romantiserar vi hellre oss själva än skapar något nytt. Vi har gjort Välfärdssverige till vår ideologi i avsaknad av tydliga samtida ideologiska ställningstaganden. Vi vill försvara det modiga vi gjort förut för att slippa vara modiga idag.
Att bygga upp välfärden var otroligt modigt av dåtidens socialdemokratiska ledare.Om vi nu ska prata Wigforss så menade han att välfärden inte alls är socialism men däremot en nödvändig grund för en vidare frammarsch, såsom han själv uttryckte det. Man visste att kapitalismen och marknaden var roten till människors armod och miserabla sociala förhållanden. Man pratade om socialismen därför att socialdemokratin var antikapitalistisk – inte bara i ord, utan också i gärning. Men 1977 dog Ernst Wigforss. Om socialdemokratin som antikapitalistisk rörelse dog med honom så förklarar de kanske också vår rörelses avtagande folkliga relevans.
Alexander Petersson
Libertas redaktion
