Vi måste fortsätta prata om mens och den kommunala teatern är ett utmärkt forum, menar Libertas redaktör Madeleine Bengtsson, efter att ha sett “Kunskapens frukt” på Borås stadsteater.
Mens är hett. Mens är inte uttjatat. Mens är relevant. På helgens bokmässa i Göteborg ringlade sig signeringskön till Clara Henrys bok “Ja, jag har mens, hurså?” längre än kön till Reinfeldts senaste verk. På Dramaten spelas “Mens the musical” och på Borås stadsteater hade i lördags uppsättningen av Liv Strömqvists seriebok “Kunskapens frukt” premiär.
Det hela började egentligen med samma Strömqvists sommarprat 2013 som hon ägnade åt mens. Sen dess har det kommit serieböcker, utställningar, menssmycken och i somras var det Annika Norlin som sommarpratade om PMS. Den som trodde att intresset för mens och vulvan svalnat hade fel.
Så varför är det så intressant med månatliga kroppsfunktioner och “det kvinnliga könsorganet”? Får vi inte lära oss tillräckligt i skolan, av våra föräldrar, i tidningar? Nej. Precis som det gestaltas på ett tragikomiskt sätt i Borås stadsteaters uppsättning handlar synen på och kunskapen om vulvan och blödningar om makt. Vilka vinner på att fittbärare skäms över sin mens och PMS? Vilka ekonomiska intressen kan det finnas i att upprätthålla en äckeldiskurs kring mens och skapa ett behov av “skydd” såsom engångsbindor och -tamponger? Och vems sexualitet gynnas av att det sprids myter om hur vulvan fungerar? Att upplysa om fittfunktioner är feministiskt relevant på så många sätt.
De tre skådespelarna i “Kunskapens frukt” leder publiken genom historien och visar på hur olika tider har hanterat “den kvinnliga sexualiteten” olika, beroende på vad som varit den tidens strömningar. Hur såväl sexlust som avsaknad av den samma utmålats som skäl till häxbränning eller könsstympning. Hur “kvinnlig” orgasm setts som något väldigt komplicerat och svåruppnått vilket gjort och gör kvinnor sexuellt fucked up for life (“vad är det för fel på mig?!”). Hur klitoris anatomi fastställdes först 1998. Hur många av er som läsare detta vet att klitoris är ett 7-10 cm långt organ med två skänklar på varsin sida om vaginan? Samtidigt som vi vet smärtsamt mycket om kukars funktion.
Föreställningen ska spelas i både Borås och Göteborg under hösten och under arbetet med pjäsen har en referensgrupp på en gymnasieskola i Borås fått tycka till. Borås med sina 100 000 invånare är den enda kommunen förutom Sveriges fyra största städer och Helsingborg som har en kommunal teater. Med dramats medel tar sig teatern an ett högaktuellt ämne och vrider och vänder på det i folkbildningens anda. Unga medborgare får tycka till och kan sedan se en pjäs istället för en kommunal handling. Borås-borna får en underhållande föreställning och får höra röster från stadens unga.
Det här är utmärkt kulturpolitik. Att med teaterns språk diskutera maktfrågor borde vara en möjlighet på fler ställen. Allt kommunalt kan inte och borde inte reduceras till nämndhandlingar. Och kommunal kulturpolitik kan inte bara handla om att upphandla föreställningar från teatergrupper i storstäderna. Det finns ett egenvärde med att ha lokala skådespelare, dramaturger och regissörer. En närhet mellan åskådare och scenen, för att samtalet ska bli bättre.
Det borde finnas fler kommunala teatrar. Och fler borde tala om mens.
madeleine Bengtsson
Redaktör