Vifta inte bort debatten om narkotikapolitiken

Frågan om narkotikans skadeverkningar förtjänar att diskuteras i förbundet, och ska inte viftas bort som om den inte passar S-studenter, skriver Frida Gunnarsson

En regnig höstdag, i ett sammanhang som egentligen saknar betydelse för dialogen som senare utspelar sig, hamnar jag bredvid personer som tidigare varit engagerad i förbundet. Vi pratar lite allmänt om läget i organisationen och jag får frågan vad vi debatterade under den senaste kongressen. Jag räknar upp en handfull områden och avslutar med att säga – och så hade vi en debatt om narkotikapolitik. Min avslutande kommentar får gruppen att haja till och diskussionen fortsätter därifrån att fokusera på om detta verkligen är ett område som S-studenter bör engagera sig i. Vi kan säga att vi inte höll med varandra.

Då samma resonemang anfördes som ett motargument under kongressen finner jag det därför intressant att gå djupare in i frågeställningarna – vilka frågor bör S-studenter driva och utifrån den förståelsen – är då narkotikapolitiken ett område som passar in iden beskrivningen?

Rent krasst så skulle båda frågeställningarna kunna besvaras direkt – om våra medlemmar bestämmer att vi ska driva politik inom ett visst område så blir det en fråga för förbundet. Dock så kan resonemanget fyllas på utifrån vad som vore lämpligt givet vår roll i arbetarrörelsen, och det är detta perspektiv som är i fokus för denna artikel.

Vilka är vi då? Jag, och många med mig, brukar beskriva vår roll som tudelad. Vi är dels ett studentförbund, bestående av studenter och som driver politik för studenter. Det är här vi finner mycket av vår legitimitet då vi kan säga att vi själva är, och därmed också delar upplevelser med de vars tillvaro vi arbetar för att förbättra. Samtidigt som vi driver frågor inom denna sfär är vi även ett så kallat allmänpolitiskt förbund. Ska då detta tolkas som företrädare för allt? Inte nödvändigtvis. Här skulle jag, och många med mig, åberopa att till vårt förbunds identitet hör att vi ser oss som den röda kilen i den grå massan. Vi står för progressivitet. Mer vänster. Mer radikala. Vi vitaliserar den massa vi kallar arbetarrörelsen. Det är vår vision¹.

Hur ska vi då förstå narkotikafrågan som politiskt område? Svaret på den frågan menar jag inte är helt enkel. Narkotikafrågan är ofta klassad som politisk paria, där riksdagsledamöter vittnar om att de fått sitta ensamma i lunchrummet efter att de uttalat sig positivt till någon form av avsteg från den nolltoleranspolitik som präglat området de senaste trettio åren. Narkotikafrågan är även en fråga som samlar människor med vitt skilda ideologiska ståndpunkter och mål, men där medlen är de samma.

För att bättre förstå de olika målsättningarna inom narkotikapolitiken kan de förenklas² genom följande tankemodell; restriktivitet, skademinimering och legalisering. Den restriktiva politiken är tätt sammankopplad med synen på narkotikabruk som ett brott, där lösningen stavas fängelsestraff och där målet är ett samhälle fritt från narkotika. Skademinimering bygger på tanken om att samhället aldrig kan bli fritt från varken narkotikan eller dess brukare, varför politiken därför ska fokusera på att minimera skadorna av detta bruk. Hit hör insatser som sprututbyte och substitutionsbehandlingar³. Det som företräder det sistnämnda perspektivet, legalisering, är något mer komplicerade att sammanfatta. De kan se det som en individuell frihet⁴ att bruka droger, att det är bättre med statlig försäljning än att understödja kriminella gäng eller att det finns medicinska fördelar med viss narkotika. Listan kan göras längre.

Jag, och flera med mig, skulle säga att den svenska narkotikapolitiken bygger på det restriktiva perspektivet, men att den innehåller flertalet skademinimerande inslag.

Vad kan vi då se för resultat av den narkotikapolitik som förs i Sverige idag? Det som är mest iögonfallande är vår statistik över narkotikarelaterade dödsfall. 2015 gjordes den senaste jämförelsen mellan EU:s medlemsländer, där Sverige rapporterade in den näst högsta siffran med 618 dödsfall⁵. Bara det borde vara en stark varningssignal – kan vi genom politiska reformer göra mer för att rädda liv? Denna problematik relaterar till det skademinimerande perspektivet, vilket jag personligen är en företrädare för.

Så till själva frågeställningen – är det lämpligt att S-studenter skulle driva politik inom narkotikaområdet, med det skademinimerande perspektivet som grund? Mitt svar på den frågan är ja. De människor i vårt samhälle som är fast i det tunga missbruket är de som kan anses som delar utav grundfundamentet i den politik vi kämpar för varje dag. Det är personer som sedan länge ramlat igenom maskorna i det sociala skyddsnätet. Det är en verklighet där kvinnor är extra utsatta, i en miljö där våld och prostitution är vanligt förekommande.

Flertalet andra partier har börjat reagera, både till vänster och till höger, men den grå massan står relativt still. Här kan vi, den röda kilen, utgöra en progressiv kraft och – åtminstone – se till att lyfta problematiken och säkerställa att debatten vilar på en vetenskaplig grund.

Frida Gunnarsson
Vice förbundsordförande S-studenter

¹ Hur nära vår vision är verkligheten lämnar jag åt någon annan att debattera.
 
² Väljer att återigen att betona att följande avsnitt är en förenkling.

³ Exempelvis metadonbehandling, som används vid vård av heroinmissbruk.

⁴ Läs John Stuart Mills frihetsbegrepp

⁵ Värt att notera är att den narkotikarelaterade dödligheten minskade under 2016, för första gången på10 år. Folkhälsomyndigheten kopplar det bland annat till det utökade antalet sprututbytesprogram under perioden.
 

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *