Tell your children that the loud booms are just thunder

Det rådet kan civila i Mosul läsa på de tusentals flygblad som nu har släppts över den irakiska staden inför dess återtagande. Enligt vissa uppskattningar befinner sig där mer än miljon vanliga människor i teokratins järnklor och det råder stor oro över hur många som slaget kommer att förinta.

Detta läge kan mycket väl beskrivas som en gisslansituation. Så har även Nordkorea liknats vid ett gisslandrama, och vi kan med stor tacksamhet erinra oss om att ingen jihadistisk terrororganisation ännu lagt sina händer på kärnvapen. Frigörandet av de tillfångatagna i sådana situationer kan tyvärr nästan alltid beskrivas som potentiellt blodigt men ytterst nödvändigt.

För någon som befinner sig i trygghetens famn här i Sverige är det antagligen omöjligt att föreställa sig känslan av att stå vid civilisationens frontlinje. Skakar dessa modiga irakiska och kurdiska soldater av skräck eller uppstår nu en känsla av djup mening i deras bröstkorg – eller både och? Den angloamerikanska författaren och krigsjournalisten Christopher Hitchens beskrev fenomenet på detta vis:

I should perhaps confess that on September 11 last, once I had experienced all the usual mammalian gamut of emotions, from rage to nausea, I also discovered that another sensation was contending for mastery. On examination, and to my own surprise and pleasure, it turned out be exhilaration. Here was the most frightful enemy–theocratic barbarism–in plain view….I realized that if the battle went on until the last day of my life, I would never get bored in prosecuting it to the utmost.

Utan att romantisera krigets fasansfulla karaktär är det nog möjligt att avundas denna extraordinära känsla av betydelse som uppstår när en soldat tar till vapen för att strida för tusentals år av civilisatoriska framsteg. Utan att förolämpa de fallna soldaterna och de döda civilas själar är det nog möjligt att uppehålla den eviga konflikten mellan oss och de reaktionära krafterna i världen, mellan oss och upplysningens fiender, mellan oss och de som hävdar att de älskar döden mer än vi älskar livet. Att vara pacifist är inte möjligt när man står öga mot öga med denna medeltida dödskult beväpnad med moderna vapen.

Vår solidaritet är med de irakiska och kurdiska styrkorna – vi skulle stå vid er sida ifall vi vågade.

Våra tankar är med alla de oskyldiga, må de klara sig väl.

Och vårt krav lyder: död åt islamistisk fascism.

Robin Rafiee

SSK