‘Fler måste klara sig på lägsta nivån i föräldrarförsäkringen’ skriver Sydsvenskans Sara Håkansson idag. ‘Det blir vanligare även för äldre föräldrar. /…/ För tio år sedan betalades 11,6 procent av alla föräldradagar ut på grundnivå, idag har det ökat till 16,6 procent’ fortsätter artikeln. Inget nytt, men med tanke på konsekvenserna tål det att upprepas. Vad som inte nämns i artikeln är det självklara nämligen att det är politiska prioriteringar som gjorts. Jobbskatteavdrag till exempel. Rädda barnen är tydligare med vad aktiv politik åstadkommer:
‘Utan den ekonomiska familjepolitiken skulle den relativa fattigdomen i Sverige legat stadigt mellan 24 och 26 procent. Med den ekonomiska familjepolitiken låg den relativa fattigdomen fram till ca 2003/2004 kring 10 procent. Därefter har den successivt ökat, för att år 2009 ligga på 15,2 procent.‘

Fattiga medborgare ger fattiga barn. Och det får konsekvenser för många år framåt. En nyligen publicerad kanadensisk forskningsartikels slutsatser förtjänar att citeras:

‘The findings of childhood poverty being an important predictor of adverse health outcomes during adulthood highlight the impor- tance of reducing its incidence. Experiences associated with child poverty become embedded within a variety of health-threatening processes. They also set children off on a life trajectory that leads to health-threatening circumstances.

Theses insights have not gone unnoticed. International, national, and local organisations have taken up this call and outlined the public policies that would reduce child poverty. But governmental responses in Canada and the USA have been muted. The UK response over the term of the recent Labour government was more favourable, but much of the progress made in reducing child poverty is now under threat by the newly elected Coalition.’

För ovanlighetens skull, i en akademisk artikel, pekas skyldiga ut. Det är våra valda representanter, våra regeringar, vi, som påverkar hur många barn som är fattiga och i förlängningen hur länge de kommer att leva. Detta kräver att man tar ansvar för sina handlingar både som individ, organisation och regering. Jag försökte påpeka det för mitt fackförbund (Läkarförbundet) och vår ordförande låtsades inte förstå. Vad som är än mer tragiskt är att regeringen låtsas inte förstå [1, 2, 3].

Hur är det med er som röstade på Alliansen? Förstår ni?

För övrigt konstaterar jag vid läsning av Sydsvenskan att Maud Olofsson i pappersupplagan oemotsagt får häva ur sig att sänkt restaurangmoms ger fler jobb. På nätet verkar citatet ha tagits bort. Det är till en kostnad av 1 000 000 per jobb! Är det ingen journalist som kan ställa henne till svars för idiotin?