Melanie Joy, amerikansk psykolog, sociolog och vegan, besöker Sverige och Stockholm. Hennes bok “Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor” översattes nyligen till svenska på Karneval förlag. Boken är en studie i köttätandets psykologi. Den vilar i princip på en marxistisk analys, och beskriver hur vi fostras i ett falskt medvetande, en våldsideologi. Vi lär oss att köttätande är naturligt, nödvändigt och normalt. Hon hävdar hur vi genom denna våldsideologi, som hon kallar för karnism, tvingas att frånsäga oss vårt mest mänskliga – vår medkänsla.

Joys ord låter kanske essentialistiska. Att tala om en inre, absolut mänsklighet. Det är ekot från upplysniningstidens universalism. Men mänskligheten har många ansikten. Samtidigt kan kritik mot en uppfattning om människan som bestående av en given strävan eller dynamik lätt bli banal. Sådan poststrukturalistisk spekulation tenderar att stå sig tämligen slätt mot de synbart ryggradsmässiga reaktioner de flesta av oss får när vi konfronteras med lidande och grymhet. När det kommer till djurförtryck gäller det att ta vara på den reflexen. Vi måste bli medvetna på en intellektuell nivå, men även på en emotionell nivå, säger Joy. Förnuft och känsla måste förenas.

 

Men hur gör man då politik av våra känslomässiga erfarenheter? I vårt instrumentella, rationella manssamhälle förväntas kalla fakta styra. “Det är en bra fråga” svarar Joy. “Medlemmar i sociala rörelser, och förtryckta grupper, har alltid anklagats för att vara överdrivet emotionella. Och därför irrationella. Abolitionisterna i USA kallades exempelvis för sentimentalister. Feminister var överdrivet emotionella. Så det finns sätt att stereotypisera sociala rörelser, och företrädare för sociala rörelser, som överdrivet emotionella, i syfte att misskreditera deras argument. Samtidigt är vår dominanta kultur, karnismen, baserad på en frånvaro av känsla. Känsla har femininiserats, och följaktligen nedvärderats. Det anses att känsla inte borde motivera våra beslut. Men hjärna och hjärta är en falsk dikotomi. Beslut som fattas utan emotionell information kan vara farliga beslut. När det kommer till den styggelse som är karnism behöver världen mer känsla, inte mindre. Med det sagt är argumenten för djurrätt och veganism väldigt rationella. Det finns få saker, tycker jag, som är mer irrationella än ett helt samhälle som utan att reflektera äter kadaver av döda djur. Som utan att fullt ut inse vad de gör, medan de förorsakar omfattande skada på planeten, djuren och sig själva. Så karnism är ett totalt irrationellt system. Och ett av mina mål med min bok var att skapa en tydligare rationell grund för att demonstrera hur ätandet av djur inte enbart handlar om individuell moral. Det handlar inte enbart om individuella känslor. Det handlar om det ofrånkomliga slutresultatet av ett institutionaliserat förtryck.”

 

Jag är socialist, och jag skriver för en socialistisk tidning. Och i din bok skriver du att “från affärssynpunkt är djurens välbefinnande ett hinder för att få vinst”. Är det ens möjligt för oss att befria djuren inom ett kapitalistisk samhälle?

 

“Jag är ingen ekonom… eller politisk teoretiker, så jag vet inte om jag kan svara på den frågan i sådan utsträckning som du önskar. Men jag tror att karnism är ett förtryck sammankopplat med andra förtryck. Och, som vi vet, används kapitalism väldigt ofta för att förtrycka och exploitera. Och jag tror inte att vi fullt ut kan förändra karnism utan att förändra de andra -ismerna, inklusive kapitalism. När vi ser på våldsamma system, våldsamma -ismer, framstår offrens erfarenheter som mer eller mindre unika. Men själva systemen är strukturellt likartade, mentaliteten som befrämjar förtryck är densamma. Vi måste arbeta med att förändra medvetandet. Så att vi inte har ett samhälle av varufiering, till exempel. Där både mänskliga och icke-mänskliga varelser betraktas som produktionsenheter.”

 

Så det kommer att krävas social ingenjörskonst?

 

“Det kommer att krävas mycket social ingenjörskonst, och jag tror inte att veganism är lösningen på  världens problem. Men jag tror att det måste vara en del av lösningen.”

 

I din bok skriver du om en amerikansk lag, Animal Enterprise Terrorism Act. Har jag förstått den rätt, när jag tolkar det som att man kan dömas för terrorism om man ägnar sig åt någon aktivitet som kan hota profiten för ett företag inom djurindustrin?

 

“Ja, det är därför den heter Animal Enterprise Terrorism Act; du kan bli åtalad och dömd som terrorist.”

 

Det låter absurt.

 

“Det är ett exempel på en så kallad ag-gag bill, och fler och fler av dem knäsätts runt om på jorden. Och jag ser det faktiskt som ett gott tecken. Köttindustrin hade inte gjort ett sådant hårt motstånd om den inte hade känt sig hotad.”

 

Terrorism är ett väldigt laddat ord, i synnerhet i USA.

 

“Ja, och genom att använda ett sådant ord får man mycket mer makt att stereotypisera och misskreditera aktivister. Och i USA har repressalier mot aktivister ökat. Vilket har fungerat som en moralisk uppmaning för aktivister att åstadkomma förändring.”

 

Så det finns hopp?

 

“Ja, det finns definitivt hopp. Många saker som ger sken av att vara bakslag är enligt min mening normala… naturliga… delar av den sociala förändringens process. Och när man utmanar någonting som karnism, någonting så djupt rotat, ett multimiljarddollarsystem,  som vilar på enorm ekonomisk makt, enorm social makt, psykologisk makt… Det finns inte en chans att systemet skulle lägga sig ned när vi utmanar det här. Det kommer att göra motstånd. Förstås. Om vi erkänner sättet på vilket det gör motstånd hamnar vi i en bättre strategisk position inför vårt nästa drag. Upplevelsen av misslyckande är en aktivismens akilleshäl. Det skapar en känsla av förtvivlan och hjälplöshet och hopplöshet. Sociala rörelser behöver en känsla av stolthet och inspiration.”

 

Är konsumentmakt fåfänga?

 

“Det är mycket viktigt för oss att lyfta djurätandet ut ur kontexten av personlig moral och personliga val. När vi ser på ätandet av djur som en personlig fråga om moral avpolitiserar vi en fråga som är djupt politisk. Och vi avkläder frågan dess psykologiska understöd. Vi måste se ätandet av djur som ett oundvikligt slutresultat av ett djupt befäst förtryckande system. Det är en fråga om social rättvisa. Det är också viktigt att erkänna att så länge vi rör oss inom det karnistiska systemet utan att ha en medvetenhet om systemet, då gör vi inga fria val, eftersom utan medvetenhet finns det inga fria val. Därför är det väldigt viktigt att fortsätta det här samtalet om att äta djur, i synnerhet bland människor som redan för viktiga politiska samtal om att befria andra grupper. Och jag tror att när veganism inkluderas i kartan över rörelser för social rättvisa, och förenas med andra rörelser, med vilka den har naturliga gemensamma intressen, kommer vi i de olika rörelserna att kunna ansluta oss till och stötta varandra. Och mer effektivt kunna arbeta för att skapa den typ av värld som vi alla till syvende och sist vill ha. En värld byggd på frigörelsens mentalitet, inte förtryckets mentalitet. Att förena veganrörelsen med andra rörelser är en väldigt stark del i vår mission.”

 

Det finns ju också en klassaspekt. Köttätande är ju villkorat av klass och av kön, där arbetarklassen tenderar att äta mer kött, särskilt männen. Hur kan vi förändra arbetarklassens vanor?

 

“Det är en väldigt stor fråga, och jag tror att vad veganrörerlsen behöver göra, och vad den även gör, åtminstone i USA, är att sträcka sig ut och medvetandegöra över klassgränserna. Och det är väldigt viktigt. Och det handlar i viss mån om att göra vegetarisk mat mer tillgänglig. Det handlar även om hälsosam mat. Människor med en lägre socioekonomisk bakgrund har mycket sämre tillgång till hälsosam mat generellt, färsk frukt och färska grönsaker, jag menar, de… de äter mat från McDonald’s.

 

I Sverige är det nog snarare en ideologisk och psykologisk fråga, eftersom vår snabbmat inte är särskilt billig och färska grönsaker inte rent fysiskt eller praktiskt är svårt att hitta. Så ja, jag tror att det ligger mycket i vad du säger om att omorganisera sitt medvetande, och att på en ideologisk nivå nå arbetarklassen.

 

“Att skapa en medvetenhet.”

 

 Ja.

 

“Jag tror att en del av det här handlar om hur veganrörelsen har stereotypiserats som en rörelse för en priviligierad vit, övre medeklass. Och det har funnits vissa sociala rörelser som har inletts på det här sättet, eftersom det krävs en viss mängd privilegium för att man ska kunna ha friheten att ägna sig åt det här arbetet till att börja med. Om du har två jobb att sköta och tre barn att uppfostra har du förmodligen inte en hel massa extra tid att lägga på sådana här saker. Så faktumet att många priviligierade människor har deltagit i den här rörelsen är inte ett problem. Det viktiga för oss just nu är att expandera vår vision. Veganrörelsen är skiftande och vi måste erkänna att det inte enbart är en rörelse för vit övre medelklass. Vi måste ge dem som inte tillhör den kategorin en röst inom rörelsen.

 

I Sveriges socialistiska rörelser har det funnits en tendens att betrakta djurrättsaktivism som någonting bourgeois, en ytlig syssla för en medelklass utan maktanalys…

 

“Ja. Då är det jättebra, med den här artikeln till exempel, att få människor att föra samtal över de sociala rörelsernas gränser.”

 

Ludvig Fahlvik

Libertas